Kulturfyran om kärlek

Eftersom jag är ett vanedjur en bit över gränsen till tvångsmässighet har jag tvekat lite inför att ge mig i kast med återkommande bloggutmaningar. Men jag har svårt att låta bli Kulturfyran, så här kommer mina svar för den här veckan:

Vilken är din favoritlåt om kärlek?

The Ark såklart, Calleth You Cometh I. Vem förutom Ola Salo kan skriva såna här rader:

“Calleth you cometh I
and that’s just how it is
and how it’s always been
It ‘s were my reason stops
and something else cames in”

De raderna säger väldigt mycket om hur jag fungerar. Till vardags är jag känslokall och rationell, men när känslorna slår på tar förnuftet slut. Ett av mina kvarvarande borderlinedrag jag absolut inte vill vara utan. Att tappa kontrollen är något som i alla fall jag och säkert många med mig behöver göra oftare.

Vilken är bästa boken om kärlek?

Det här kommer att förvåna folk, men det är faktiskt frösötrilogin av Aksel Lindström. Den utspelar sig i Jämtland under ”vikingatiden”: brytningstiden mellan hedendom och kristendom, mellan självständighet och underkastelse under Sverige – och mellan jämställdhet och kyrkans kvinnoförtryck Romantiserande histiorieförfalskning? Javisst, men inte riktigt så mycket som man kan förvänta sig, och med ett helt fantastiskt språk. Det var ett par år sedan jag läste dem, men jag minns dem som underbara och fulla av starka kvinnor som tar för sig. Böckerna heter Den leende guden, Österhus brinner och Husfröjornas nycklar. Och ja, jag är prettonördig, det är ingen nyhet.

Bästa filmen om kärlek?

Det måste vara Sylvia: min absoluta favoritfilm för utgråtande och självömkande. Filmen berättar den sanna historien om Sylvia Plath och Ted Hughes; båda unga poeter i Oxford på 50-talet. De träffas, blir kära, gifter sig… och Ted är den ständigt otrogna skitstöveln till make som till slut driver Sylvia till självmord. Jodå, Sylvia var psykiskt sjuk redan innan och behandlades för depression. Idag skulle hon förmodligen ha fått diagnosen emotionellt instabil personlighet (mer känt som borderline). Sylvia spelas av Gwyneth Paltrow och Ted av Daniel Craig (japp, James Bond). Den innehåller en hel del starka scener som kan trigga den som är känslig, men den är ändå vacker utan att romantisera.

Minns du din första kyss?

Som om det var igår… Jag hade nyss fyllt femton år: byxmyndig men okysst. Jag minns inte om jag själv tyckte det var ett problem, men mina så kallade kompisar visste på råd. En av dem hade nämligen en beundrare som hon tyckte var jobbig; nästan en stalker. Han var ohjälpligt kär i henne och gjorde vad som helst för hennes skull, så han gick med på att kyssa mig om han fick kyssa henne efteråt. Det låter ungefär lika romantiskt som det var: Inte särskilt. Han klagade på att min tandställning var i vägen.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Uncategorized and tagged , , , , , . Bookmark the permalink.

0 Responses to Kulturfyran om kärlek

  1. Nilla says:

    Mycket bra låtval.
    “Calleth…” funkar alltid och den blir som mest magisk på en The Ark konsert.

  2. Ja, oh ja! Jag får gåshud bara jag TÄNKER på låten. Då ÄR den bra 😉

  3. Pingback: Alla svar på veckans kulturfyra om kärlek - och mina svar | Kulturbloggen

Leave a Reply