Hur man (inte) har sex med en autist II

Det här inlägget inspirerades av en tråd i Qruisers ADHD-klubb. Frågan var om det var bättre för en damping att skaffa en partner utan “extra bokstäver” än att hitta en av ens egen sort. Jag har hört den funderingen så ofta att det känns som att det är dags att ta bladet från munnen och gnälla av mig lite.

Det brukar nämnas i mer heteronormativa texter om Aspergers syndrom att tjejer och kvinnor med Asperger löper högre risk än andra att bli utsatta för sexuella övergrepp, eftersom de ofta är godtrogna och omedvetna om riskerna. Ibland nämns det också att det händer – även om det absolut inte är jättevanligt – att killar och män med Asperger begår övergrepp för att de inte kan förstå att andra människor har egna tankar och känslor och behov, eller för att de inte kan läsa av signalerna. Det brukar inte stå något om vad som kan hända om två aspisar träffas när bara den ena har någorlunda insikt i sina svårigheter.

Jag säger inte att det är förutbestämt att bli ojämlikt, katastrofalt och hemskt när en person med diagnos och en utan hamnar i ett förhållande, för jag vet att det inte stämmer. Det finns massor av exempel på motsatsen. Men det finns två fällor att gå i:

  • Att förklara alla missförstånd, alla meningskiljaktigheter och alla konflikter med att en person har psykiska problem och kommunikationssvårigheter, och att det därför alltid är henoms fel.
  • Att gång på gång ursäkta oförlåtliga handlingar med att den som begår dem har svårt att se konsekvenserna av sitt handlande, svårt att förstå vad ett “nej” betyder, svårt att läsa av kroppsspråk, svårt att minnas att partnern sagt ifrån att hen inte uppskattar vissa närmanden, svårt att inse att andra människor har känslor de med, svårt att hejda sig när hen väl fått en idé… Alla människor gör misstag. Gör man samma sak två gånger eller femhundra, är det inte längre misstag.

Jag har gått i båda fällorna, samtidigt. Mitt ex är inget monster, och han är inte representativ för personer med Aspergers syndrom. Ändå har det varit den sista pusselbiten som jag aldrig vågat säga högt, av rädsla för att bli missförstådd. Han gjorde fel. Jag gjorde också fel. Allt blev fel.

Vi var båda ungefär lika störda och lika friska, egentligen. De sociala svårigheterna var likartade; de inlärda sätten att hantera dem skilde sig åt. Men det avgörande var att jag hade en journal på psyk och alltså var störd, medan han, som vägrade söka hjälp samtidigt som hans svårigheter så uppenbart var större än mina, istället satt i en dubbel maktposition; friskare men med högre syndompoäng.

Jag tror att jag i och med detta har berättat precis allt som jag kan berätta om mitt ex. Jag behöver inte längre skriva om honom i terapeutiskt syfte, och jag tycker absolut inte att det är synd om mig. Däremot vill jag att människor får upp ögonen för vad som kan hända om man hänger upp sig för mycket på diagnoser. Det blir så lätt en ojämn maktbalans åt något håll när den ena har dokumenterade svårigheter och den andra inte.

Det viktiga – tror jag – är egentligen inte om den man bygger en relation med har samma diagnos som en själv, eller vissa egenskaper/begåvningar/svårigheter som matchar ens egna. Det viktiga är att alla inblandade i ett förhållande har självinsikt. Och det är inte det lättaste att få tag på.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Uncategorized and tagged , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

0 Responses to Hur man (inte) har sex med en autist II

  1. Linn says:

    “Men det avgörande var att jag hade en journal på psyk och alltså var störd, medan han, som vägrade söka hjälp samtidigt som hans svårigheter så uppenbart var större än mina, istället satt i en dubbel maktposition; friskare men med högre syndompoäng.”

    PRECIS så var det i mitt förhållande med “Big”. Jag var öppet bipolär, hon var riktigt riktigt störd (psykotisk, sociopat, destruktivitet både inåtriktad och utåtriktad, missbruk…) men vägrade söka hjälp. Naturligtvis var jag den som alltid hade fel i och med att jag var bevisat störd, men hon som skulle ursäktas för att hon hade det så jobbigt med sig själv.

    Tack för att du skrev detta inlägg, jag behöver alla bevis jag kan få på att jag inte varit med om någonting unikt.

  2. Tack för din kommentar. Jag tror att jag också behöver bekräftelsen på att det inte bara är jag som varit med om det. Det kanske inte är vanligt, men SÅ himla ovanligt kan det inte vara…

  3. Linn says:

    Mörkertalet är nog ganska stort. Det är få som pratar om sin psykiska sjukdom och det är få som vill berätta att de har erfarenhet av partnervåld. En kombination mellan de två är nog extra skämmig.

  4. Ja, precis. Själv har jag inte haft några problem med att erkänna det inför någon annan, efter att jag erkänt det för mig själv. Det svåra för mig var att erkänna för andra det jag själv visste hela tiden: Att HAN också hade svårigheter. Jag ville inte sätta en stämpel på honom, utan skydda honom och acceptera att han inte ville ha en diagnos… Tills jag insåg att det “skyddet” har han inte gjort sig förtjänt av.

    Jag tror det är viktigt att våga prata om det. Väldigt viktigt.

  5. Linn says:

    Jag pratar sällan om det för att det väcker dåliga minnen och känslor, inte för att jag skäms. Men det är ju inte bra att vara tyst av den anledningen heller, det vet jag och jobbar på det.

    Jag ville bara skydda henne och dölja för andra att hon hade problem precis i början, men efteråt var det också svårt att tala ut för att jag var rädd för att ingen skulle ta ett psykfall som mig på allvar. Påförande av skuld och skam.

  6. Ja, jag känner igen det. Jag kan fortfarande ha svårt att prata om det IRL, och konstigt nog allra mest när jag är patient. Jag har nämnt att mitt ex “inte var snäll mot mig” för personer inom psykiatrin, men jag har inte vågat berätta vad som hände. Den där självförklenande bilden sitter fortfarande kvar: Vem tror på ett psykfall?

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *