Manlighetsideal som socialt handikapp

“Male lesbians differ from both transsexuals and homosexuals in that they cannot conceive of themselves making love to a man. For example, after sex change surgery the male transsexual almost always wants to begin making love to a man AS A WOMAN. The male homosexual wants to make love AS A MAN to a man. The male lesbian, on the other hand, wishes that he had been born a woman. But he always makes it clear that if he indeed had been born a woman he would be a full-fledged lesbian.”

Författaren till boken Shyness & Love, Dr. Brian G. Gilmartin, skrev detta 1987. Det har gått tjugotvå år sedan dess, och därför får man kanske förlåta hans heteronormativa och smått förvirrade förklaring.

Boken handlar om heterosexuella män med en så handikappande blyghet att de inte vågar försöka ta kontakt med någon de är intresserad av. Visserligen är kärleksblyghet något som drabbar oavsett kön och läggning, men det är hos de heterosexuella männen som det syns tydligast, eftersom det heterosexuella kärleksspelet bygger (eller kanske byggde?) på att mannen tar initiativ. En kvinna – oavsett läggning – och en ickeheterosexuell man kan, enligt honom, låta sig uppvaktas av någon annan. De är inte beroende av att ta egna initiativ, och kommer därför ofta lindrigare undan.

Som sagt var; det var 80-talets USA. Jämställdheten har kommit lite längre än så idag. Jag googlar runt och läser lite här och var – tills jag hittar det jag letat efter: Enligt Wikipedia har Dr. Gilmartin senare erkänt att han tror att 40% av dessa män kvalificerar för en aspergerdiagnos. Det var väl det jag misstänkte.

Okej, jag vet: Det är ingen riktig diagnos i medicinsk mening, denna “kärleksblyghet”. Det är mer en sociologisk beskrivning av en av alla baksidor av ett samhälle som bygger på hårda könsnormer och machoideal. Blygheten är verklig; den finns där ändå. Men det är först i ett machosamhälle som den blir verkligt handikappande, ur kärlekssynpunkt.

***

Jag lovar att försöka blogga mer positivt om detta i framtiden. Jag ska försöka komma på hur man kan jobba på sin blyghet. Jag skrev i en kommentar på Aspiebloggen att jag kanske borde skriva en kärleksskola för aspisar. Vi får se hur det går med det…

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Uncategorized and tagged , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

0 Responses to Manlighetsideal som socialt handikapp

  1. Lilo says:

    Kan man vara en “male lesbian” (En feminin kille som gillar tjejer)?
    Utan att ha en MTF problematik?

    Jag är nog ute på väldigt djupt vatten nu, dessutom ska jag inte placera andra i fack.. men detta fick igång tankar..

    Jag menar inte att man då måste vara MTF-TS.. bara att man har någon slags problematik…

  2. Det undrar jag också. Jag funderar på hur man ska se detta, och fastnar hela tiden i frågan: Men vad ÄR “trans” egentligen? Hur långt sträcker det sig åt vardera hållet? Om man känner att man har en “kvinnlig personlighet” men en “manlig könsidentitet” så kan man räkna det som trans, men man kan också låta bli att göra det.

  3. embla says:

    Det borde väl kanske vara en av de där sakerna som inte går att avgöra genom objektiva kriterier, utan bara kan skiljas åt genom hur någon ser på sig själv, den rent subjektiva upplevelsen?

    Ojoj, hm.. nu uppkommer frågan; skulle jag kunna räknas som en ‘lesbisk man’? Enligt ovanstående definition antar jag att jag nog är en sådan person som skulle ligga nära, om man kategoriserar mig utifrån. Men jag har förstås ännu inte identifierat mig som sådan.

  4. Ja, precis. Det är bara en själv som kan avgöra det. Men då kommer frågan: Hur många av dem kan tänkas tycka att det de gör är något slags trans?

  5. embla says:

    Ett steg längre i tänket, alltså. Sånt är ju alltid bra. 😉 Hm. Vilka ‘dem’ är det nu vi pratar om, då? Män som upplever att de är kvinnliga? Inte för att vara tjurig, men det första jag tänker på då är att det är en sjukt bred grupp. Min brorsa tränar bodybuilding, jobbar inom industrin, är burdus och har kort stubin och otillräkneligt humör, men tycker inte han är steroetypt maskulin för att han tycker det är spännande och roligt med t ex arkitektur.. (go figure, lite, känner jag, men till hans försvar kan man väl säga att han verkar vara ganska emotionellt intelligent, särskilt i jämförelse med min pappa (som heller inte är min brors pappa, återigen, go figure, eller nåt. :)).

    Så man får väl vara ganska strikt och prata om män som helt upplever att de är som kvinnor i sin person, liksom.. även den gruppen blir säkert ganska bred.. spontant förväntar man (jag och alla andra som tänker precis som jag) sig väl liksom att de som upplever det med djupt allvar (eller tänker jag fel nu?) ser sig som transgender, liksom.. (eller tänker man verkligen då att man har manlig könsidentitet? Man tänker sig väl manlig kroppsidentitet, men.. det är nog också lite olika, säkert). Men jag tänker, i dagens läge, så snart man har tänkt just tanken att “jag har en kvinnopersonlighet” så känner man väl kanske att man är där och nosar i alla fall, vid trans*..? Liksom i alla fall i dagens läge, när de begreppen finns och blir mer och mer kända och sådär. (Eller så kanske man är transofob och inte alls vill använda de begreppen, för att man inte riktigt kommit ut osv..).

    Jag vet inte alls om det är något svar på frågan. Det är lite funderingar iaf. 🙂

  6. Ja, jag vet. Det finns ju egentligen inte någon tror jag som är “helt manlig” eller “helt kvinnlig”, inte minst eftersom betydelsen av de orden varierar hela tiden.

  7. Lil says:

    Finns det killar här som liksom jag vet är thj inombords och identifierar med tjejer men inte vågar könsbyte och hormonterapi, utan klär sig i all hemlighet ehmma i en del tjejkläder, och ute i mycakt unisex, elelr tjejkläder som folk tror är killkläder?

    Jag är över 40, har nog varit något form av “transperson” sedan 5-årsåldern. Ser mig nuförtiden som transsexuell, men en del menar att en riktigt transseuell bara har 2 val: byta kön eller självmord. jag känner 2 andra val: byta kön eller fortsätta vara frustrerad, men inte ta livet av mig.

    Egentligen är det bara några deatljer som är “fel” mig. Ansiktet lite för manligt, det växer skägg i ansiktet, har inga bröst och det hänger nåt mellan benen. Har länge känt mig som en pojkflicka, som är attraherad av kvinnor. Jag skriver pojkflicka även om jag är över 40 därför att jag ser väldigt ung ut för min ålder.

    Önskar prata med andra i min situation. Skulle vilja kunna komma ut på något sätt och kunna vara den jag är fullt ut. Har en bra relation med min sambo, men jag tror inte hon vill jag helt ska bli en kvinna fysiskt.

  8. Det här är en blogg, och jag som skriver här är en kille född i tjejkropp. Men det finns några bra sidor där du kan hitta andra som är mer i din situation:

    http://www.qruiser.com
    http://forum.transsexualism.se/index.php

    Jag tror att alla människor är olika, och att man inte måste vara självmordsbenägen för att vara transsexuell. Det är tvärtom en styrka ju. Det finns många som känner som du.

  9. Lil says:

    tack för de positiva orden och länktipsen!

  10. Varsågod 🙂 Lycka till!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *