Konsten att veta vad man vill (eller åtminstone låtsas som det)

Jag läste en artikel om att få ångest av att fatta beslut. Det är något jag själv känner igen väldigt väl, så jag tänkte ge några råd. Det är nämligen ganska vanligt att personer med Aspergers syndrom har svårt att välja, svårt att veta vad man vill och också svårt att sätta gränser. En del överlåter beslutsfattandet åt andra, med risken att bli beroende. Det har jag alltid varit rädd för för egen del, så det har aldrig varit något alternativ. Istället har jag hittat mina egna sätt.

När det gäller “stora” beslut är det inte så svårt för mig; jag vet att det liksom är accepterat att fundera i dagar, veckor och kanske månader inför om man ska börja plugga igen, om man älskar en viss person och om man kanske skulle köpa en systemkamera. När jag stressar upp mig själv inför såna beslut kan jag alltid påminna mig själv om att jag har gott om tid att välja. Det brukar lugna mig; fast problemet är väl kanske att de där sakerna jag inte kan bestämma mig för aldrig blir av.

Det som är svårare är de där vardagliga besluten. Jag bloggade om det för några dagar sedan: Jag kunde inte välja om jag skulle äta middag eller bada först, så jag sköt upp beslutet i över två timmar, fast jag var hungrig och hade färdig mat i kylen. Det är ganska sällan det blir så nuförtiden, eftersom jag försöker att förebygga den sortens valsituationer.

Det bästa är att planera i förväg. Detta är viktigt för många som har Aspergers syndrom; förutsägbarhet och rutiner är jätteviktigt. Det ger en känsla av trygghet som mildrar kaoset, men det minskar också risken att ställas inför val man inte klarar av. Man kan också försöka att tänka ut vilka sorters val man kan tänkas ställas inför i en viss situation, och ge sig själv extra betänketid.

Förra våren åkte jag till min bror och hans familj. När vi kramat om varandra på stationen frågade han om jag var hungrig. Jag svarade helt sanningsenligt att jag inte visste. Det tog ungefär en kvart innan jag hade känt efter ordentligt. Stressen över det beslutet gjorde att jag blev helt nipprig och glömde bort allt annat den där första stunden.

När jag i efterhand bearbetade intrycken från resan kom jag på att det är ganska vanligt att man får en sån fråga när man åker bort och hälsar på någon. Därför bestämde jag mig för att ta för vana att känna efter tio minuter innan jag är framme, så jag vet om jag är hungrig eller inte.

Om det ändå inte går att planera i förväg kan man hitta sina “standardalternativ”. Man skapar vanor för att slippa fatta beslut.

Jag brukar smaka på min egen saliv för att veta vilken sorts mat jag är sugen på. Det låter kanske konstigt, men om jag dreglar mer av att tänka på falafelrulle än pastasallad så vet jag att det är det jag är sugen på för tillfället. Om jag fortfarande inte vet, och det finns flera vegetariska alternativ, väljer jag det som står som nummer två på menyn.

Det finns ingen solklar logik i det beteendet, därför var det inte helt enkelt att träna in det. Jag vill ju helst bara fatta rationella beslut. Men om alternativet är att avstå från att äta fast jag behöver, bara för att jag inte kan bestämma mig för vad jag vill ha, så är det inte heller rationellt. Hunger är överhuvudtaget inte en rationell känsla; en hotande blodsockerdipp är däremot en högst konkret process som tillochmed jag förstår. Det är så jag får tänka.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Uncategorized and tagged , , , , , . Bookmark the permalink.

0 Responses to Konsten att veta vad man vill (eller åtminstone låtsas som det)

  1. Smaklös says:

    Bra tips.

    Det är bara det att jag har svårt för att “göra det jag borde” – har därför också svårt att lära mig hur man gör och inte. 😛

    Det är krångligt att “sätta in” programmet i hjärnan.

  2. Ja, det är nästa grej att lära sig. Det har jag fortfarande inte koll på 😛

  3. dean says:

    du är så cool och bra när du skriver dina olika guider, du är som en klok coach med självdistans och kunskap inom en massa udda problemsituationer. tack!

  4. Åh… Tack 😀 Jag ska erkänna att jag ofta får lite ångest när jag postar såna inlägg, eftersom jag inte tycker att jag vet något, men ändå låter som om jag är expert. Så det var skönt att höra 🙂

  5. dean says:

    du är en vardagsexpert. och du spekulerar ju inte, du bara berättar om dina egna erfarenheter och hur du själv har löst problem.

  6. Okej 🙂 Jag är mest rädd att folk ska tycka att jag generaliserar och kommer med konstiga idéer som inte fungerar för någon annan.

  7. Pingback: Det dampiga livsstilsmagasinets bästa mingeltips « trollhare

  8. Pingback: För att kunna tacka ja måste man ha lärt sig säga nej « trollhare

  9. Erika says:

    Gud vad jag känner igen mig!

    Jag håller med om att de vardagliga besluten är mycket svårare än de större besluten. Det känns så sorgligt att tänka på hur mycket tid jag kastar bort på ingenting, bara för att jag aldrig kan bestämma mig för vad jag ska göra först.

    När en vän ringde och frågade vad jag gjorde, svarade jag: “Jag sitter och tittar på fönstret.” (som förövrigt hade neddragna persienner) 😛 Sådant sysselsätter jag mig med ganska ofta, trots att det finns miljarder saker jag hellre skulle vilja göra. Det är bara det att jag vill göra allt på en gång.

    Jag brukar också kunna ha svårt för att veta om jag är hungrig eller inte, om någon frågar. Jag har svårt för att känna när jag bara är LITE hungrig. Känner det först när jag är så tokhungrig att jag bara MÅSTE ha mat PÅ EN GÅNG.

  10. Mellanvärld says:

    Det där har jag också svårt för; det går lättare i välkända situationer, för då har jag ju “regelboken” att gå efter.

    • Ja, precis. Om man har färdiga rutiner så måste inte den mentala brandväggen be om tillstånd hela tiden: “Det här programmet försöker öppna en fil!” Typ 😛

      (Jag är lite datorskadad, om någon undrar)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *