Prestationsprinskorvar i psyksvängen

Inatt drömde jag att jag var professor; min hybris vet inga gränser. Jag var känd och berömd och respekterad – och mycket mer autistisk än i verkligheten. Jag hade en personlig assistent och ett specialinrett ljudisolerat kontor fullt med hjälpmedel. Mina mutistiska drag hade förvärrats, så jag kommunicerade via en dator, och jag hade lyckats få hela universitetet att ändra sina rutiner för min skull. Mina  funktionsnedsättningar var mycket svårare i drömmen än i verkligheten – men jag hade ett jobb och en karriär. Jag var ju så begåvad att alla förstod att det var värt att satsa på mig.

Minou och jag sörjer tillsammans att vi inte är några underbarn – fast vi båda har en uppmätt IQ en bit över medel (och ja: henoms är avsevärt högre än min). Det räcker inte, säger vi båda lite överdrivet självkritiskt. Jag tänker att den som har en social begåvning behöver inget mer; vi som inte har det måste ta oss fram på något annat sätt.

Då och då får Minou och jag för oss att vi ÄR begåvade, men när det händer blir vi bara frustrerade över att vi inte klarar av att utföra alla de där underverken som en överbegåvad människa ska klara. Den som har en begåvning ska ju använda den “till samhällets fromma” som hen säger.

Folk förväntar sig jämna begåvningskurvor. Så jag väljer vilken fot jag ska stå på: Ska jag se mina möjligheter eller mina svårigheter? Vilken roll ska jag spela i den här situationen: Geni eller idiot?

Det är därför vi båda känner en sådan lättnad över att ha en aspergerdiagnos att bottna i: Ett inresetillstånd till funkisland. Inte en ursäkt, men en nagel i ögat på de som sätter likhetstecken mellan begåvning och friskdom. Jodå, de finns, även inom psykiatrin, och de behöver skakas om. Det i sig är en anledning att sluta oroa sig för att framstå som intelligent.

***

AB om åldersnojor. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Uncategorized and tagged , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

7 Responses to Prestationsprinskorvar i psyksvängen

  1. Problemet uppstår när vi relaterar vår individualitet till samhället/omgivningens normalbeskrivning.

    Att vara begåvad innebär inte per definition, att man med lätthet blir positivt uppmärksammad för det man är bra på. Allting utgår ifrån normer som i de flesta fall skapats av människor med en starkt begränsad förmåga att uppfatta begåvning, inom de områden som inte anses samhällsnyttiga.

    Alla människor är bra på något. Det gäller även s k utvecklingsstörda, som kanske behöver assistans i någon form.

    För mig handlar det mer om hur begåvat samhället är. Och vad som räknas till det som kan komma till fördelaktig användning av detsamma. Till syvende och sist tror jag att det i grund och botten är en ekonomisk fråga. Och till stor del även en slags bekvämlighet som bottnar i ett ointresse av att utforska den rent mänskliga sidan av det hela.

    Vi vill helst

    • Jo, jag vet. Det är det som är så… dubbelt. Jag funderar ibland på om jag inbillar mig att begrepp som “handikapp” och “funktionshinder” associerar fram något slags lock i vissa människors medvetande; en grå hinna som lägger sig över allt annat hos individen de pratar med. Man kan visserligen se igenom den, men färgerna syns bara som gråskalor.

  2. ??? “Vi vill helst” betyder förmodligen “kram”…:-)

  3. Ja, det var en träffande beskrivning. Kanske har med nån slags försvarsmekanism att göra. Typ…om jag inte ser dig med hela registret /i alla färger…så gör det dig till en annan sort. Förmodligen en som är lättare att bortse från.

  4. Pingback: Är vi riktigt kloka, undrar jag en aning trumpet… « ~ WITCHBITCH ~ Birgitta Alvskogen

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *