Nya ledtrådar i sökandet efter svar på normalitetens gåta

För mig har det alltid varit ett mysterium hur en del människor kan uthärda “lätt” beröring. Att det finns de som tillochmed GILLAR att bli smekta är obegripligt. Eller har åtminstone varit det, tills idag.

Sedan förut har man vetat att det finns ett samband mellan oxytocin och beröring; att det där “lugn-och-ro-hormonet” triggas av smekningar och får människor att må bättre. Det har också visat sig ha samband med förmågan att känna igen ansikten och läsa av känslor, och kan lindra social fobi. Den påstås tillochmed kunna väcka liv i ett förhållande på fallrepet. Och det är erkänt att det finns något slags samband mellan låga oxytocinvärden och autism. Riktigt hur har jag aldrig lyckats ta reda på; förmodligen för att ingen riktigt vetat. Förrän nu.

En studie från Sahlgrenska i Göteborg visar att de såkallade friska/neurotypa/normala/funktionella människorna fångar upp smekningar med en sorts nervändar i huden som kallas för CT-nerver. Det är förmodligen de nervändarna som startar processen som frisätter oxytocinet, och det är förmodligen också antingen en skada på dem eller en feltolkning i hjärnan som gör att vissa personer – bland annat många bokstavsmänniskor – upplever smekningar som direkt obehagliga.

Det här ger inga tydliga ledtrådar om vad man kan göra åt känsligheten – men å andra sidan är det åtminstone för mig största problemet med beröring andra människors okunskap. Förhoppningsvis kommer det att bli bättre om man kan sätta ord på det.

Uppdatering: AB vet hur man sexar till det, DN är mer strama. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in NPF and tagged , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

22 Responses to Nya ledtrådar i sökandet efter svar på normalitetens gåta

  1. Rasmus says:

    Jag misstänkte, som det naturvetenskapsnörd jag är, att mitt (jag är förmodad aspie i väntan på utredning) och många andra icke-neurotypers problem med lätt beröring berodde av något sådant här. Jättekul att du tog upp det och länkade studien!

    • Ja, att det var något med nerverna anade jag med. Men det är intressant att de börjar ta reda på mer och mer. Tänk ifall man kan lindra obehaget med oxytocinspray, till exempel. Det vore något…

  2. Erika says:

    När jag var liten klarade jag inte av lätt beröring överhuvudtaget. Jag ville aldrig sitta i någons knä, som barn brukar vilja göra, och mina föräldrar fick sällan krama mig.

    Jag kan fortfarande tycka att det är jätteobehagligt med smekningar. När jag är som mest känslig gör det tillochmed ont. Däremot älskar jag hårdare tryck mot kroppen. Jag gillar att få massage och brukar alltid be den som masserar att ta i så hårt hen kan. Det är inte så många som brukar kunna/våga massera så hårt som jag vill, så ibland brukar jag be min 17-åriga syster att ställa sig på min rygg, så att jag ska få det där trycket jag vill ha.

    Ibland kan jag dock tycka om lätt beröring också. Jag älskar att kramas, när jag är beredd på det och är på rätt humör. Undrar vad det är som jag att jag vissa dagar älskar det, men andra dagar inte klarar av det…

    Jag känner mig invaderad när någon rör vid mig. Det känns som att personen tar sig in i mig och jag tappar liksom bort mig själv, kan inte tänka och får svårt för att slappna av. Därför klarar jag inte av att någon rör vid mig eller sitter närmare än två meter ifrån mig när jag ska göra något som kräver koncentration, eller när jag är väldigt stressad. Inte heller när jag äter. När jag äter i skolan, försöker jag att sätta mig ensam om det går. Annars vid det bord där det är minst folk, eller minst “invaderande” människor.

  3. Erika says:

    För min del tror jag förresten att det kan ha lite med tvångstankarna att göra också. Jag tycker att många människor känns “smutsiga” på något sätt. Det kan även vara personer jag tycker om och jag vet inte vad det är som gör att vissa känns smutsiga och andra inte. En del människors beröring känns mer behaglig (eller mindre obehaglig) än andras, pga att de känns renare på något sätt. Om jag är i en stor folksamling kan jag tycka att det är skönt om någon “ren” människa rör vid mig, för det distraherar mig lite från jobbiga ljud och smutsiga människor. Jag blir liksom renad, på något sätt… 🙂

    • Ja, det kan vara svårt att skilja från tvångstankar. Jag trodde länge att det bara var tvång och ångest, men sedan insåg jag att även när det INTE finns något av det med i bilden så känns det fortfarande väldigt obehagligt.

      • Erika says:

        Ja, det kan det göra för mig också, men inte alltid, som sagt.
        Har du någon teori om hur det kan komma sig att jag ibland älskar beröring, men ibland tycker att det är bland det mest obehagliga som finns?

        • Inga sådär som fungerar rakt av. Jag vet att jag själv har bättre och sämre dagar, och det beror på olika saker. Om jag tex. är varm och svettas så är jag mycket mer känslig. Ja, utöver den rent psykologiska aspekten då…

  4. drKotte says:

    Jag har också funderat i de här banorna, skönt att det finns fler nördar… Mycket intressant, i alla fall, ska bli spännande att se vad forskningen kan tänkas lista ut härnäst ang. det här.

    Är det bara av mild beröring som oxytocinet frisätts förresten? Amning sägs ju nämligen stimulera o-frisättningen och i alla fall på bröstägaren så är ju beröringen inte alltid helt fjäderlätt…

    On another note: jag älskar smekningar, UTOM på insidan av handlederna och ovanför nyckelbenen, om nån smeker där så känns det direkt tokobehagligt och ger samma känsla som ljudet av nåns naglar mot en svart tavla. Är det något liknande hur du upplever sån beröring?

    Jag funderar också på ifall det är något i själva oxytocinet som snedtänder hos en person med NPF. Hormoner slår ju hemskt olika på olika personer, en del upplever en adrenalinkick som underbar och uppiggande medan andra (typ jag) tycker att det är djupt obehagligt med den där kallsvetten och hjärtklappningen.

    • Ja, det är som du säger att amning också ökar oxytocin, så det är inte bara lätta smekningar. Jag har för mig att vissa sorters massage också har tillskrivits de egenskaperna.

      Din beskrivning låter ganska likt det jag känner. Nu varierar det även för mig mellan olika kroppsdelar, och just insidan av handleden är förmodligen ett av de allra värsta ställena. Det är svårt för mig att dra någon gräns mellan “starkt obehag” och “fysisk smärta”, men när folk rör insidan av handleden gör det verkligen ont.

      Men intressant teori om snedtändning. Jag har aldrig tänkt på det faktiskt. Jag har snarare funderat över det som antingen en okänslighet (att kroppen inte kan ta upp eller svara på det) eller en brist.

      • drKotte says:

        Bra isf, om man nu kan stimulera oxytocin på andra sätt, då kan man ju hitta på nåt sätt för personer med beröringsobehag att ändå få oxytocin om det visar sig vara bra/viktigt.

        Förr var min beröringskänslighet vid nyckelbenen rätt jobbig, för jag klarade inte att somna om täcket/filten kom åt halsen,men om jag inte hade något där så kunde det ändå kännas otrevligt om det blev något hudveck. Jag började träna upp (ned? öhh) känsligheten så nu är det inte alls särskilt problematiskt, men jag tycker fortfarande inte om lätt beröring där.

        Undrar varför det är så att man kan vara så hyperkänslig på vissa delar av huden. Men personer med NPF är ju kända för extremt hög känslighet även för andra sinnesintryck, så det kanske helt enkelt är det? Och om man fortsätter den teorin så kan det ju vara så att hyperkänsligheten leder till att personen inte utsätts för lika mycket oxytocin som neurotyper under barndomen/uppväxten, eftersom hen undviker beröring i stor utsträckning. Det skulle kanske på något vis förstärka/”förvärra” (hittar inte nåt bättre ord) NPF-symtomen, fastän personen egentligen skulle behöva lika mycket oxytocinstimulans – fast på ett sätt som inte är obehagligt. Inte så att jag tror att det vore en “bot”, men att det kanske kunde göra saker och ting lite lättare. Ungefär som att en med dyslexi i de flesta fall kan lära sig läsa/skriva men via andra kanaler än ickedyslektikerna.

        • Det har jag också funderat över. Det finns ju studier när det gäller massage som visar att autistiska barn kan lära sig att uppskatta massage mer och mer och tåla beröring. Men nu är ju massage något helt annat – “hård” beröring är något som många med autism kan tycka är väldigt skönt.

  5. Ankie says:

    Kom bara å tänka på att i dag, för första gången på jag vet inte när, så fick jag lov av sonen 20 år, alltså han stod still mer än 2 minuter, då jag spontant masserade ryggen på honom.
    ~Gör vågen ~
    🙂
    Han liksom jag och sambon har alla NPF med en del autistiska inslag.

    Man blir lite nojjig då man hört talas om att man kan dö om man inte får nån beröring från annan människa på kroppen.

    Ja ja..Så de ser ju rätt halvdöa också ut en del kungligheter..he he.
    🙂

    • Hmm… Det där med att man dör utan beröring ska man nog ta med en nypa salt. Jag har alltid snarare känt att det är min kropps sätt att säga att jag inte behöver särskilt mycket beröring. Jag blir “mätt” väldigt fort.

      • drKotte says:

        Ja, det där gäller nog mest spädbarn om ens dem (forskningen har väl typ bedrivits på apungar?). Att beröring nog är viktigt för många är klart, men det är nog mer försummelse än enbart beröringen som krävs innan en unge ska dö tror jag.

        • Ja, precis. Jag har något svagt minne att jag läste om såna försök, men jag blev aldrig klok på deras slutsatser. Och försummelse är förmodligen en större bov i dramat.

  6. Ankie says:

    glömde halva blogg-adressen..ovan ska funka

  7. Malin says:

    Tankeväckande. Även neurotyper (som jag) kan ha stora problem med lätt beröring och det vore ytterst intressant att få någon förklaring på det där. Jag får stålsätta mig varje gång det är dax att klippa håret, till exempel, och jag vet inte hur många välmenande bekanta som jag fått avråda från att röra mitt hår och min rygg.

    Arrogant som jag är har jag inte lagt problemet hos mig själv utan hos de taktlösa personer som inte har vett att försöka känna av var en människas fysiska gränser går, innan de börjar pilla och klappa…

  8. drKotte says:

    Just skalpberöring verkar vara en sån grej som folk antingen ÄLSKAR eller AAAAAAVSKYR passionerat, och jag tror inte att det bara handlar om att det är ganska långt in i integritetszonen för de flesta.

    Själv ÄLSkAR jag det, det är något av det skönaste jag vet. Händelsevis har jag begåvats med hår av hamsterkvalitet (fult men mjukt så inihelvete) så folk vill ofta klappa på det. Mycket praktiskt. Man får kanske prova anlägga piggsvinsfrisyr om man inte diggar huvudsmek?! ;D

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *