Konsten att fejka lokalsinne

Om en vecka vid den här tiden sitter jag förmodligen med min mamma på tunnelbanan från Heathrow in mot centrala London. Senast vi pratades vid sa hon att det var bra att jag var med som höll ordning. Hon blir lätt stressad av alla saker man måste tänka på när man flyger, och dessutom har hon inget lokalsinne. Jag blir också stressad visserligen, men jag har i alla fall lokalsinne.

Jag tar mig fram lättare än de flesta människor jag känner, och det säger jag utan att skryta. Nu vet jag inte om jag är överbegåvad, eller om det är de andra som har svårigheter, men det är klart att även jag har problem ibland. Dessutom har jag lärt mig att ta hand om människor som inte hittar, så jag har fått en viss vana att guida folk.

Jag vet inte om mina råd spelar någon som helst roll för de som verkligen har svårt att hitta, men jag gör ett försök.

  • Hitta din strategi. Alla lär sig olika och har lite olika problem. Att komma på vad som fungerar för en själv är viktigt.
  • Träna. Forskning visar att många kan träna upp sitt lokalsinne.

Sedan finns det förstås sätt att komma runt svårigheterna ändå, för de som inte kommer någon vart. Jag tänker förstås framförallt på GPS som finns som extra tjänst att köpa till de flesta moderna mobiltelefoner. Det är bara det att GPSer kan ha fel, och så är de ganska dyra. Risken finns också att man blir för beroende. Så jag ger några tips på hur man lär sig att hitta till specifika ställen ändå:

För den visuella

Kartor och satellitbilder. När jag ska någonstans jag inte vet var det ligger kollar jag alltid upp det på nätet. En riktigt bra funktion har Eniro, som för vissa städer visar inte bara kartor och satellitbilder, utan även satellitbilder tagna snett uppifrån ur fyra olika väderstreck. Det gör att man till exempel kan få se hur det huset man ska till ser ut från utsidan, och även andra hus i närheten och gatumiljön och liknande. Om man då till exempel lägger på minnet att det är ett brunt tegelhus, bredvid ett grått hus, så kan det vara lättare att hitta rätt.

Hitta.se stoltserar med gatubilder där man kan promenera virtuellt längs olika gator – men bara i Stockholm. De har däremot bilder på olika gatuadresser i flera städer, som också gör det lätt att känna igen det huset man letar efter.

I övrigt är kartor bra för den som kan tolka dem och översätta dem till verkligheten. Man kan räkna ut hur man ska gå för att komma till ett visst ställe. Det gäller att veta vilka detaljer man ska memorera och hänga upp sig på bara.

Ett väldigt enkelt knep är att titta på varje ställe där man ska svänga eller gå över gatan eller liknande, och försöka hitta något landmärke där; jag kallar dem för vändpunkter. Bara men håller koll på dem så är det bara att gå på tills man kommer till nästa punkt. Om man tycker att det är svårt att veta sina vändpunkter kan man be någon att hjälpa en med förslag, och det är tveklöst lättast att göra i verkligheten när man står på den platsen det handlar om och ser sig om.

En vändpunkt följs alltid av en instruktion. Det kan till exempel vara“När jag har dagiset på höger sida ska jag svänga vänster” eller “Jag ska svänga åt det håll där jag ser kyrktornet” eller “När det ligger en Holland & Barret på babords tvärgata så ska jag svänga in på gränden bredvid butiken”. Det sistnämnda är såklart lite knepigt, eftersom det inte är säkert att hälsokostaffärens klassiska grönoranga skylt hänger kvar nästa gång jag är i London. Därför är det bättre att hitta andra markörer, om det så bara är ett elskåp.

För den verbala

Det finns också en funktion på Hitta.se för att få fram skriftliga vägbeskrivningar, men nackdelen är att de är anpassade för bilister och inte fotgängare. Istället kan man skapa sin egen vägbeskrivning utifrån kartan, kanske med hjälp av någon som har ett bra lokalsinne. Det är inte fel att ha en fusklapp med sina “vändpunkter” som beskriver hur man tar sig från hemmet till jobbet till affären och till hemmet igen. Till exempel.

För den sociala

Att fråga om vägen är inte helt fel för den som kan memorera sånt och vågar ta kontakt med folk. Själv begriper jag inte ett jota av muntliga vägbeskrivningar, och därför undviker jag det. En nackdel är också såklart att om man till exempel inte hittar hem och frågar någon om vägen och det visar sig vara en granne som vet att du bott i huset i åratal och att huset ligger ett kvarter bort… så kan grannen tycka att du är konstig. Det är därför en taktik som kanske fungerar bäst på ställen som man inte förväntas hitta på.

Jag har som sagt ett ganska bra lokalsinne, men jag tror att en stor del av hemligheten ligger i både mitt semifotografiska minne och i mina rutiner för att förbereda mig och minnas. Jag har egentligen en ganska dålig rumsuppfattning, och jag minns inte helheter särskilt väl; precis som många bokstavsmänniskor är jag en sån som ser detaljerna i första hand. Skillnaden är att jag har lärt mig att utnyttja det.

Detaljsinne kan vara en tillgång när man försöker lära sig att hitta. Istället för att tänka att alla gator och hus ser likadana ut så ger man sig den på att memorera just den här platsen. En spricka i asfalten vid övergångsstället; en busshållplats med en speciell bänk; ett litet torg eller kanske bara två stora A-brunnar bredvid varandra. Det förutsätter förstås att man kan se, och att man minns det man sett, men om man kan lära sig det tror jag att man kommit en bit på vägen.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Uncategorized and tagged , , , , , , , . Bookmark the permalink.

15 Responses to Konsten att fejka lokalsinne

  1. Hannibal says:

    Jag blir så stressad i stadsmiljö att det inte funkar hur jag än försöker. Möjligtvis skulle det gå lättare om det var kl 04.00 en onsdagmorgon utan folk och trafik.

    I skogen hittar jag enkelt, det lite krokiga trädet, stubben med extra fluffig mossa… jag ser t o m helheter.

    Lustigt att detta inlägg dök upp precis efter jag kommit hem från Stora Hemska Staden. Idag fick jag en panikattack för första gången på flera år. Jag försökte analysera efteråt, och jag tänkte att förutom perceptions-overload så spelar nog detta med lokalsinnet spela in lite. En rädsla att tappa kontrollen, att gå vilse och inte våga fråga nån, att inte kunna ta sig ut ur situationen. Går jag och handlar så känner jag ofta till butikerna, så jag vet hur jag snabbt ska ta mig därifrån om det börjar kännas jobbigt, och jag har blivit en jäkel på att kryssa snabbt mellan folk. Men i en stad där man inte hittar… ne. Mina storstadssemesterplaner får gå bort för tillfället.

  2. Dr Sigmund Zoid says:

    Mkt intressanta reflektioner för mig som jag själv har varit inne på – så jag har nog en A4-sida att om detta att fisa ut… …men eftersom kl 5:20 och min hjärna är bajs så önskar jag dig bara en trevlig resan men förhoppningsvis många ‘Sir’ (utgår från att du som jag blir lite kåt på dessa… …’Mr’ funkar dock inte alls på mig – flyger man med vissa germanska flyglinjer och bokar på nätet kan man iallafall tramsa med att välja ‘Dr’ på onlinebokningen och få ett fniss om någon verkligen adresserar en med det, funkar såklart bara om man verkligen inte är Dr).

    • Hahaha, jag är inbokad som “Mrs” för jag tror det var default, jag tror inte min mamma menade något med det 😉 så det lär nog inte bli något “sir” på flyget iaf. Och vi får se hur min passerbarhet i England är nuförtiden…

      • Dr Sigmund Zoid says:

        Ska erkänna att jag bara gjort det en gång (har bara flygit med ‘Austira air lines’ (som jag tror det var) en gång…

        [Preface]
        Zombo från rumänien men har inte flugit så mkt biz-wise på senare år. Cimber Air rockade med sitt direktflyg tills de la ner linjen CPH-Bukarest så nu är det billigaste alternativet som gäller – som råkade bli Austria(?) för julen.

        Eftersom jag var i ett rätt taskigt tillstånd (som ger ofta livsironi) när jag bokade våra biljetter för julen så kände jag för att tramsa… Ingen kallade mig verkligen Dr – men jag fick iallafall ett fnitter när jag fick ut boarding-kortet på Kastrup… man får njuta av det lilla i livet när man inte vet hur man inte har en plan för hur man ska nå det stora… 😉

        • Jag har fått ut ett boardingkort som det står “Mr” på för flera år sedan, också det var något slags default. Det är lite småkul att se “Mr. [jättevanligt tjejnamn] Brändemo”

          • Dr Sigmund Zoid says:

            *haha* (har en långväga bekannt som under en tid tidigare rapporterats ta chansen i utlandet att skriva ‘Kalle Anka’ på sina kortbetalningkvittenser, rapporterat att funka alltid – alltså, pengarna som han ville betala drogs korrekt från kontot precis som vanligt)

  3. Linn says:

    Jag har fruktansvärt dåligt lokalsinne, jag kollar alltid på eniro och ritar upp en förenklad karta med alla gatunamn på en lapp som jag har med mig. Jag har också så pass dåligt bildminne att jag måste göra så även om jag har varit på platsen 5-10 ggr.
    Men jag har aldrig riktigt tänkt på att det är för att jag är verbalt lagd som denna metod fungerar så bra, det var en kul upplysning, tack! 🙂

  4. Mellanvärld says:

    Märkligt nog har jag aldrig haft några problem med detta.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *