Reseguide till normoland

I tolv dagar har jag varit i London. Jag har åkt tunnelbana i rusningstid, trängts på turistgator, gått på marknader med så mycket människor att man inte går utan snarare knuffas framåt, suttit på stökiga pubar och lyssnat på en hearing i parlamentet. Jag har sovit på en madrass i köket, eftersom min mamma snarkar, och väckts varje morgon av min hurtiga syster. Vi har varit ute bland folk hela dagarna, och det enda ställen jag fått vara ifred på är toaletten. Jag har haft människor omkring mig precis hela tiden: Normala människor. Bokstavslösa och odampiga.

Resultatet: Det jag gjort sedan jag kom hem igårkväll är att blogga två inlägg, göra några fåfänga försök att läsa ikapp på olika forum och bloggar, sova elva timmar, äta en knäckebrödsskiva utan något till, ta min medicin, lyssna på radioprogrammet och sedan… inget mer.

Klockan är fem. Det är tyst och stilla. Så oerhört skönt att inte höra en massa trafikljud, sirener och tunnelbanetåg och mobiltelefoner och människor som pratar. Jag måste inte tänka på hur jag beter mig varje sekund, eftersom ingen ser mig. Masken har suttit fast med superlim i nästan två veckor, men har emellanåt hamnat ohjälpligt på sned, i synnerhet mot slutet.

Det har på det stora hela varit härligt men intensivt. Medan jag reser är jag högpresterande; alla antenner är utfällda och idéerna sprutar fram. När jag kommer hem och hoppar ur kläderna till förmån för morgonrocken går min hjärna ner i varv. Det är först när jag kommer hem som jag förstår hur trött jag är, hur mycket jag gjort och VAD som jag egentligen har upplevt.

Att jag överhuvudtaget klarar att resa känns som ett mysterium i sig. Jag har på något sätt lyckats komma på hur jag ska göra för att få allt att fungera, för att det inte ska kännas skräckinjagande längre. Det är inte många år sedan jag såg resande som något jag hatade, men önskade att jag kunde gilla. Jag vet inte om någon skulle vara intresserad av att få veta hur jag gjort. Jag vet inte ens om jag vet det själv. Men jag kan försöka.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Uncategorized and tagged , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

4 Responses to Reseguide till normoland

  1. Hannibal says:

    Jag tror vi är många som är intresserade att veta hur du burit dig åt… jag sitter t ex just nu och är ledsen och förbannad, vet inte på vad, på mig själv, eller på alla människor. Det handlar om en kulturfestival som verkar helt fantastisk, men som jag inte tänker besöka. Nej, jag riskerar inte fler panikattacker. Önskar de kunde ha maxgräns på antal besökare. Jag vill! Vill kunna åka omkring och uppleva allt fantastiskt… Men jag vågar inte längre.

    • Jag vet hur det känns. Och såna saker väljer jag fortfarande bort, tyvärr. Jag grämer mig fortfarande lite över att The Ark kom på Peace & Love i Borlänge medan jag fortfarande bodde i Falun – men jag vågade inte åka dit fast Minou erbjöd sig att komma som sällskap. Det känns som om det bara finns en möjlighet för mig att göra en sån sak, och det är att handikappa upp mig med ledsagare och autistiskt beteende så att folk kanske förhoppningsvis håller sig på avstånd och så.

  2. Rasmus says:

    Jag är bättre nu för tiden, men att resa är fortfarande ofta så fruktansvärt krävande att jag missar att tycka att det är roligt. Ja, jag är väldigt intresserad av eventuella tips och råd du har.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *