Anledningar att ljuga för sin terapeut

Jag har precis berättat för min terapeut att jag ljugit mig igenom sju år i psykiatrin. Hon tog det ganska bra. Vi pratade om varför jag har så svårt för att be om hjälp, och då brast det för mig. Jag har inga problem med att berätta om hur dåligt jag mått tidigare – men jag kan aldrig berätta hur jag mår just då när jag sitter där. Det är en sak att berätta vad man tänkte dagen innan, en annan sak att säga vad man tänker för stunden.

Ju sämre jag mår desto mer ljuger jag. Om jag mår hyfsat kan jag erkänna det. Om jag mår riktigt bra så försöker jag att inte visa det alltför övertydligt – det finns en liten risk att uppfattas som manisk då. Men ju sämre jag mår desto mer döljer jag det, eller försöker i alla fall.

Hela vägen hem gömde jag mig under mitt svarta paraply och funderade över varför. Jag vet ju vad jag vinner om jag låtsas att jag mår bra när jag inte gör det:

För det första slipper jag uppmärksamheten det innebär att avslöja att man mår dåligt. Terapeuter och psykiatriker har liksom två lägen, och om de uppfattar några signaler på att man är över gränsen till att må väldigt dåligt så höjer de omedelbart vaksamhetsnivån. Förmodligen är de inte medvetna om det själva, men man ser det på deras plötsligt förändrade kroppsspråk och deras sätt att ta in en med blicken. Den uppmärksamheten är väldigt stressande, och jag gör vad som helst för att slippa undan.

För det andra slipper jag riskera att bli mer eller mindre påtvingad medicinering och inläggning. För en person som faktiskt bara blir sjukare av sånt så kan det vara motivation nog att ljuga. Tyvärr.

För det tredje… Jag fastnade där. Under hela promenaden grubblade jag på de långsiktiga vinsterna med att inte berätta hur jag verkligen mår för stunden. Betyder det att jag flyr från mina problem? Eller är det för att jag vinner energi på att slippa försöka leta rätt på min hjärna efter varje medicinering och inläggning? Har det att göra med mitt kontrollbehov? Är det därför jag fortsätter i samma stil, fast jag faktiskt börjar må så pass bra att jag rent logiskt vet att jag inte längre kommer ifråga för inläggning?

Först när jag kommer innanför dörren slår det mig: Det är för att jag aldrig gett upp hoppet. Hur jag än mår så har det alltid varit sämre någon gång tidigare – alltså blir det alltid bättre. Och just nu mår jag faktiskt rätt bra, utan att ljuga. Så jag antar att det är nu som jag borde öva mig i att tala sanning.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Uncategorized and tagged , , , , , , , . Bookmark the permalink.

14 Responses to Anledningar att ljuga för sin terapeut

  1. Mia says:

    Hejsan
    Jag har följt din blogg ett tag nu och tycker att den är jättebra, du är väldigt duktig på att skriva och formulera dej så det blir intressant.
    Nu när jag läst ditt inlägg om att ljuga hos terapeuten så dom inte ser att du mår dåligt, undrar jag lite. Varför går du i samtal hos en sån? Om du ljugit i 7 år kan du ju inte vara så imponerad av själva iden?
    Det är inte menat som kritik, kanske har jag bara inte läst din blogg nog länge för att förstå.

    • Jo, alltså, jag ljuger ju inte om allt. Bara på frågan “Hur mår du nu?”. Jag kan vara ärlig om allt annat, tex. kan jag berätta att jag mått dåligt dagen innan och så. Det är bara IFALL jag mår väldigt dåligt just när jag är där som jag inte fixar att tala sanning på just den frågan, eftersom jag är införstådd med att det oftast leder till inläggning och medicinering. Att vara inlagd eller medicinerad gör mig sjukare, så det är av ren självbevarelsedrift som jag undviker det.

      Men jag vet att det är dumt, jag har haft många långa samtal med mig själv om det, och jag berättade det även för min terapeut i mitt förra landsting allra sista gången innan jag flyttade, för då hoppades jag att jag skulle kunna bryta cirkeln. Det är som en tvångshandling, som är väldigt svår att få bukt med. En förutsättning för att jag ens kunde säga det nu var för att jag vet att jag förmodligen aldrig kommer att hamna i den situationen igen.

  2. Ludmilla says:

    Jag blir sorgsen när jag läser det här…

    Dels så vet ju ju hur det är att vara läkare och terapeut och att man ju inget vill hellre än att hjälpa patienten. Men, det är ju stört omöjligt om man får felaktig information att grunda sina ställningstaganden på.

    Dels känner jag igen ditt tänk i hur Linnéa var och många andra personer som mår så himla dåligt… Just detta med att be om hjälp… man är så rädd att inte få den hjälp man vill ha att det är lättare att låta bli att be om hjälp…

    För Linnéa ledde det till att hon tog sitt liv. Och det var 1 år minus två dagar sedan…

    • Ja, det är ett dåligt beteende, jag vet. Inte bra alls, och skadligt för terapin och relationen till terapeuten. Det är en usel grund att stå på egentligen, men jag har faktiskt fortfarande svårt att se att jag hade kunnat göra det annorlunda. Idag har jag lärt mig mer om hur man gör för att kommunicera sina behov och hur man motverkar att ramla in i det där tillståndet då man är totalt avskärmad från verkligheten pga ångest, men det klarade jag inte då. Och att bli inlagd på psyket utan att kunna kommunicera är ingen höjdare.

      • Johan Adler says:

        Jag håller inte med om att det är dumt eller dåligt. Kanske leder det till att just du inte får den bästa hjälp som just du skulle kunna få, men samtidigt kan jag (som själv är läkare) inte tycka att det bara är ditt ansvar att se till att den terapeut eller läkare du träffar får korrekt information. Vi har alla mer eller mindre svårt att dela med oss av vårt inre, och som jag ser det är det framför allt den du möter som har ansvaret för att kunna få fram relevant information.

        Visst, blåljuger man för att få det man vill eller slippa det man inte vill så kan det vara svårt för den som skall hjälpa, men jag uppfattar inte att det är det du har gjort. Du skriver själv att du undanhöll viss information i självförsvar, och min spontana gissning (utan att känna dig eller din terapeut) är att det kan ha synts på dig hur du mådde då. Jag hoppas att din terapeut uppfattade detta och skulle ha frågat mer om du verkade må så dåligt att du verkligen skulle behöva läggas in eller få mediciner.

        • Njae, jag är väldigt skicklig på att dölja mina känslor. Jag tror inte att det syns på någon om de är en “sexa” eller “tia” på ångestskalan, och jag får dessutom ofta höra att det inte syns på mig alls att jag mår dåligt.

  3. Sandra says:

    Du är medveten om din lögn och nu har du berättat om den.
    Applåder!

  4. nollkollcarlsson says:

    Har ljugit mig igenom hela livet känns det som..

    Mår alltid bra. Skrattar bort och bagatelliserar mina problem. Det är nog inte så illa, fast jag egentligen bara skulle börja storböla bara av frågan.

    Sitter där, pratar och inbillar mig liksom att en psykolog har ett sjätte sinne, eller kanske sjunde, som ska se igenom min mask och veta att jag inte talar sant. För de är ju proffs på sånt. Eller?

    Dessutom skäms jag ibland över mina (osagda) svar på frågorna.
    Har du x x?? Där förväntas jag vara ärlig och säga ja eller nej. Jag väljer det lättaste… Oftast inte det sanna, för att inte verka vara en sämre människa med fel och brister.
    För såna har väl inte jag…? 😉

    Detta gäller ju givetvis inte bara psykologer utan de flesta människor man på något sätt har kontakt med. Jag har inte mycket erfarenhet av psykologer mer än BUPpsykologerna och när jag gjorde min utredning.

    Hur mår du?
    -Det är nog bra.
    Nog??
    -Jag har inte kännt efter, det vågar man inte.
    *skratt och slutdiskuterat*

    • Ah, sån är iaf inte jag. Jag försöker vara ärlig, men samtidigt har jag väl alltid dessutom tyckt att mina problem inte är så farliga och det är viktigt att inte ta upp vård i onödan. Men är det något som är vård i onödan så är det väl att sitta i olika terapier i åratal utan att låta någon få veta hur det egentligen är.

  5. Aspsusa says:

    Hej, det var länge sedan jag var inne här – mycket verkar hända i ditt liv – grattis till det!

    Mycket intressant post – och jag känner precis igen mig (susp. (stark) AS, konstaterad bipolär (i remission sedan länge).

    Inte kanske så att jag skulle *ljuga* medvetet, men när jag mår som sämst så går det liksom inte att uttrycka det, inte innan jag har det liksom “paketerat” som en berättelse för mig själv.

    Det har ibland gjort det svårt att få hjälp – psyk-personal har ofta svårt att förstå hur svårt man har det när man rationellt beskriver, och de inte har någon affekt att bedöma direkt. Men eftersom jag av erfarenhet vet att min affekt blir ännu mer missvisande när jag mår skit, så är det bara att kämpa på.
    Som tur är har jag en bra läkarkontakt sedan ~15 år tillbaka, och det hjälper mycket. Men nog har jag upplevt förvånade miner – t.ex. när jag var mkt deprimerad och på sjukhus för en 12 år sedan: Jag fick helt enkelt gå och säga till personalen att de måste komma och kolla mig, när de frågar hur jag mår ställa litet specifikare följdfrågor och så (underligt att tänka sig att jag inte hade “upptäckt” min aspighet då ännu – men ändå nog visste att min egen affekt var missvisande om jag inte jobbade på det…).

    Det var bra personal på det sjukhuset, så de fixade att ta hand om mig – men man märkte att det var svårt för dem att hålla tillbaka sin ytliga intuition.

    • “Psyk-personal har ofta svårt att förstå hur svårt man har det när man rationellt beskriver, och de inte har någon affekt att bedöma direkt. Men eftersom jag av erfarenhet vet att min affekt blir ännu mer missvisande när jag mår skit, så är det bara att kämpa på.”

      PRECIS så är det för mig med. Det spelar ingen större roll att man kan klä sina känslor i ord när man inte kan “spela” den med kroppsspråk etc, och i synnerhet när man liksom inte har den där motorn att berätta och dela med sig spontant som ickeautister brukar ha.

      Jag tänker ofta på några ord som Lady Diana sa om hur omgivningen missade/blundade för hennes problem: “I was crying out for help, but I was sending the wrong signals”. Det är inte helt enkelt att be om hjälp när man inte vet hur man gör det på ett sätt som andra förstår.

  6. Amélie says:

    Du kan ju vägra medecin och inläggning också, de kan inte tvinga dig.

  7. Jo, det kan de.

    http://sv.wikipedia.org/wiki/Lagen_om_psykiatrisk_tv%C3%A5ngsv%C3%A5rd

    Om man har en “allvarlig psykisk störning” och behöver vård och inte bedöms kunna avgöra det själv, då kan man bli lpt-ad. Det är inget de sätter in mot personer som “bara” mår dåligt, men om man bedöms vara farlig för sig själv (och/eller för omgivningen) så kan man bli tvångsvårdad.

    Det var det en del “hotade” mig med, i synnerhet i början när jag kämpade emot och inte ville ta medicinerna etc. Det var därför jag lärde mig att dölja när jag mådde som sämst, eftersom jag visste att jag alltid mår ännu sämre som inlagd.

    Jag tänker – såhär i efterhand – att om de hade kunnat läsa av hur jag egentligen mådde, hur självmordsbenägen jag var, så hade de vid i stort sett varje enskilt terapitillfälle de fem första åren haft anledning att fixa vårdintyg åt mig. Men om de hade kunnat läsa mina tankar när jag var på avdelningen, så hade de förstått att jag bara mådde sämre av att vara inlagd.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *