Det går att lära bokstavslösa hundar sitta

“Bara för att du kan gå upp för en trappa innebär inte det att du per automatik får tillgång till hela samhället.”

skriver Henrik Ragnevi om varför Marschen för tillgänglighet även är viktig för personer med neuropsykiatriska funktionshinder. Jag håller med; det var därför jag stannade hemma igår.

Det har gått minst ett halvår sedan jag ansökte om ledsagning hos kommunen, men fortfarande finns det inget beslut utan bara “oj, justja”-svar när man ringer. Jag visste inte hur jag skulle kunna blogga om det utan att få det att låta självömkande, så jag valde att låta bli. Tillgänglighet handlar inte bara om den fysiska miljön.

Jag skriver mina inlägg om DAMPtopia, och än så länge har jag bara naggat i kanten på allt jag funderar över. Hittills har det mest kretsat kring hjälpmedel; det är enklast så. Ofarligast. Att kritisera samhällsstrukturen och människors beteende är mer riskabelt, men det måste till.

“Mitt handikapp är andra människor” är det som jag alltid kommer tillbaka till – men andra människor måste inte handikappa mig. Att utrota hela den damplösa mänskligheten är inte lösningen. Det går att lära bokstavslösa hundar sitta. Faktiskt. Det är bara ibland som det är lite svårt att tro.

Relaterat: Bra intervju om Tourettes – förmodligen den mest missförstådda bokstavsdiagnosen. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Uncategorized and tagged , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *