Den som tiger samtycker inte – våldtäkt, sex och olycksfall i samlivet

Jag är inte en överlevare. Jag är en levare, för jag slutade överleva och började leva. Men jag kan inte låtsas som om ingenting har hänt; som om jag inte vet något. Spåren på min kropp är kvar. Ärren i min själ har bleknat och ömmar knappt längre. Kanske borde jag se på dem med nya ögon. Det är därför jag skriver detta.

Mitt ex och jag hade ett väldigt speciellt förhållande. Vi var två ganska udda individer, och vår relation blev därefter. Vår kärlek var normbrytande på så många olika plan att det inte ens finns ord för de flesta normer vi bröt mot. Jag var ingen lätt person att leva med, och inte han heller. Vi hade enorma kommunikationssvårigheter. Jag har mina diagnoser i bagaget – Aspergers syndrom, ADHD, social fobi, och vid den här tiden en felaktig borderlinediagnos – och han hade liknande svårigheter som han vägrade söka hjälp för eftersom han inte ansåg att han var “sjuk”. Än idag – två och ett halvt år efter uppbrottet – pendlar jag fortfarande mellan två olika sätt att se honom: Som oskuldsfull och som medvetet manipulativ; som oerhört socialt inkompetent och som en skicklig bedragare. Mannen jag var ihop med i tio år är fortfarande ett mysterium.

Å ena sidan: Han har precis som jag sina autistiska drag, som han visserligen vägrade kännas vid, som talar för att han inte fattade ett dugg. En gång när jag frågade om han inte hade hört mig säga nej och märkt att jag försökte knuffa bort honom svarade han helt lugnt “Jo”. När jag frågade om han förstått att det betydde att jag inte ville ha sex såg han bara förvånat på mig, helt tyst. Vid ett senare tillfälle fick jag höra att han räknat ut att det var bättre för mig om han fortsatte ändå, eftersom jag berättat någon gång att jag fick skuldkänslor av att säga nej. Det skulle lindra mina skuldkänslor om jag visste att han var tillfredsställd, tänkte han. Jag vet inte hur många gånger i andra sammanhang som jag fick intrycket att han inte förstod att andra människor har egna tankar och känslor och viljor och behov; ett tydligt autistiskt drag.

Å andra sidan: Jag ägnade sex år att försöka freda mig och lära honom att respektera min kropp. Jag satte upp regler: Inte ta på mig där, inte göra så, det här och det här är signaler på att jag inte vill att du fortsätter… Regler som han aldrig höll, och aldrig kunde ge någon förklaring till varför han bröt. Han visade aldrig tecken på att ångra sig eller känna skuld. Han grät aldrig, höjde aldrig rösten och visade ytterst sällan några känslor. Alls. Det är inte typiskt autistiskt, utan påminner mer om narcissistisk personlighetsstörning.

Jag vet fortfarande inte vad som rörde sig i hans huvud, och för egen del kvittar det faktiskt. Jag vet fortfarande inte om han verkligen inte förstod vad det innebar att jag skrek och grät och försökte slåss. Jag vet fortfarande inte om han verkligen inte tog in det jag försökte lära honom om respekt. Det jag vet är att jag ganska många gånger har fått det intrycket av kuratorer, psykologer, psykiatriker, poliser och jag vet inte vad, att det viktiga inte är vad jag säger och gör, utan om han förstår mina signaler eller om jag brister i kommunikation. Mitt ansvar har hela tiden varit att hitta ett sätt att kommunicera ett tillräckligt tydligt “nej”. Hans ansvar har varit att sluta när han förstår att nej betyder just nej. Så länge han inte förstår det är det bara att köra på.

Så hur hade det hela sett ut om han istället hade varit tvungen att försäkra sig om att jag faktiskt ville ha sex? Ja, inte hade han blivit fälld i domstol då heller. Det hade fortfarande bara varit ord mot ord. Om han var en kallhamrad narcissist hade han inte heller ändrat sitt beteende. Men om han bara var autistisk och helt enkelt inte förstod att han gjorde mig illa, så hade han antagligen varit mer försiktig om han hade fått det inpräntat i sig att sex har man bara med personer som tydligt markerar att de vill.

Det är inte bara i en rättssal utan lika mycket inom psykiatrin eller var som helst som regeln är tydlig: Den som inte vill ha sex måste inte bara meddela det högt och tydligt, utan dessutom ta ansvar för att den andra personen faktiskt förstår vad man säger. Om man inte får det bekräftat att den andra faktiskt hör och förstår men aktivt visar att hen struntar i det, så är det liksom inte våldtäkt utan snarare ett olycksfall i samlivet. Inte alla har den inställningen, såklart, men tillräckligt många för att det ska vara ett problem. Och det är här det där med samtycke kommer in, både enligt lagen och på individnivå. Att fokusera på samtycke är inte detsamma som en omvänd bevisbörda; det betyder inte att folk kommer att dömas för våldtäkt om de inte kan bevisa att den andra personen samtyckt till sex. Däremot kommer det förhoppningsvis att innebära att den första frågan man får när man berättar för sin kurator inte är “Men sa du inte ifrån? Försökte du inte knuffa bort honom?”. Den frågan är inte helt olik “Men du hade ju följt med honom hem frivilligt?” när den ställs två sekunder efter att man nämnt ordet “våldtäkt” eller “jag ville inte” första gången.

Det verkar finnas någon slags föreställning om att det viktigaste som finns när man bearbetar ett övergrepp är att ta reda på om det håller i en rättssal, och att för att det ska göra det måste man – bland mycket annat – ha sagt nej högt och tydligt. För den som hamnat i chock och inte klarat att göra motstånd, eller för den som luttrad efter åratal av övergrepp slutat protestera för att det går över fortare om man spelar med, så är de där första frågorna väldigt jobbiga att svara på. Men det är inte nödvändigtvis mindre av en medveten kränkning för att hen inte lägger handen över din mun för att tysta dig, och det är inte nödvändigtvis ett mindre trauma bara för att du inte slåss och sparkas och bits.

Den som tiger samtycker inte. Ta det som en huvudregel, vetja.

Inspirerat av Hanna, och den ursprungliga artikeln med det bevingade citatet av Rolf Hillegren: “När man säger våldtäkt tänker man mest på riktiga ruggiga våldtäkter. Men tar man en man och en kvinna som känner varandra och kvinnan säger att hon inte har lust i dag, men mannen kör ändå. Visst är det oschysst, men kanske inte värt två års fängelse. Det liknar mer en ordningsförseelse” och uppföljaren: “Att inte ha samlag mot någons vilja är en utmärkt umgängesregel som dock passar bättre i etikettböcker än i lagböcker”. Mer om samtycke och våldtäkt: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Uncategorized and tagged , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

19 Responses to Den som tiger samtycker inte – våldtäkt, sex och olycksfall i samlivet

  1. Charlie says:

    sv: ojojoj. sen mars :O det va segt av dom :/

  2. Vilket jobb du har lagt ner Trollhare!! Alla dessa länkar som samlar samman olika aspekter.

    Ditt inlägg berör, och just nu kan jag bara sätta en liten not om att jag läst.

    Tack för att du delade med dig.

  3. Ia says:

    Jag har också mycket svårt för det där att det inte skulle kunna vara våldtäkt om det inte inbegriper våld.

    Ibland tänker jag att om kraven nu är så stora på att vi ska göra motstånd så får väl någon lära oss det. Man borde öva med dockor, en kraftig docka som ligger på en och så får man lära sig hur man ska bete sig om det blir allvar i praktiken + vara mentalt inställd på att man kan bli våldtagen av sin sambo, för annars är ju risken stor att man bara ligger där och är så förvånad/chockad att man inte gör ett skit och då får man leva med skulden att man inte osv.

    Det låter fånigt, men man får konstiga funderingar när världen och livet är konstigt.

    • Ah, ja. I rimlighetens namn borde de som ställer höga krav på att man bör veta exakt hur man ska bete sig i en övergreppssituation också tycka att det är en kunskap som borde läras ut i skolorna hur man försvarar sig, och att man ska vara på sin vakt så fort det finns en annan människa i närheten och att man ska tänka sig för både en och två gånger innan man bestämmer sig för att bli ihop med någon alls, för att inte tala om att flytta ihop… *raljerar*

      Definitionen av “våld” är inte ens självklar. Det är inte alla som anser att det är våld bara för att något
      1. är oönskat
      2. är medvetet tillfogat och
      3 gör ont.
      Inte ens alltid går folk med på att

      4. ger bestående men.

      är ett kriterium för att det ska anses vara våld.

  4. Man Ray says:

    Varför dumpade du honom inte bara rakt av?

  5. Man Ray says:

    “Mannen jag var ihop med i tio år är fortfarande ett mysterium.”

    Och du är fjorton år gammal.

    Var du fyra år när ni blev tillsammans?

    Falsk matematik?

  6. Pingback: Komplexitet säger Ja till våldtäkt? «

  7. Försökte kommentera här igen, men då fanns inte knappen “spara” så det vart ett lite längre inlägg i min egen blogg istället, som inkluderar en kommentar till ditt inlägg här.

    Tack för att du skriver, det tillför min tanke mycket. 🙂

  8. Du skriver så väl och det märkligaste i hela kråksvängen är noga att jag kan känna igen mig så precist i saker du skriver. Och att jag tror att det är vanligare att folk kan än inte kan förstå och känna igen sig i sitt eget liv. Det finns så mycket skam bakom våldtäkt och sexuella övergrepp, så mycket som aldrig blir sagt utan istället förträngt. Kanske vill Hillegren få bort den allvarliga stämpeln på våldtäkter i relationer, därför att han inser precis hur vanligt det är, men inte vågar deala med det samt konsekvenserna det skulle ge vad gäller hans självbild?

  9. Man Ray says:

    Jag ber om ursäkt, jag halkade in här på ett bananskal från en annan blogg. Jag läste inlägget och trodde att det var skrivet av en kvinna, innan jag läste lite annat i bloggen.

    Jag klickade på “OM” och läste att du var fjorton år så fattade naturligtvis ingenting.

    Det var inte illa menat.

  10. Pingback: Hellre jantelagen än kalla övergrepp för frihet « trollhare

  11. Anja says:

    “Den som inte vill ha sex måste inte bara meddela det högt och tydligt, utan dessutom ta ansvar för att den andra personen faktiskt förstår vad man säger.”

    Så jäkla bra sagt! Det är ju precis så det är! Det är offrets ANSVAR att se till att gärningsmänniskan förstår! Och om hen inte vill förstå då? Var hamnar en då? Då är det ju offrets fel alltihop! Så lätt så lätt för en våldtäktsmänniska att komma undan skuld, både enligt lagen och enligt den allmänna moralen!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *