Sambandet mellan feber och brist på autistiska symtom – en teori

“Det är ju inte som om jag är sjuk på riktigt. Jag har ju kunnat blogga varje dag, till exempel.”

Just de orden intalade jag mig själv igår, och visste inte hur snart jag skulle få äta upp det. Efter tre veckors obestämbar halsinfektion har jag börjat tröttna rejält, så igårkväll bestämde jag mig för att ignorera tröttheten och ge mig ut på en kvällspromenad i skogen. Det var helt fantastiskt och jag mådde som en prins – tills jag vaknade imorse och verkligen var sjuk på riktigt. Egentligen borde jag ha stannat i sängen hela dagen, men jag tog mig på något sätt till psykologen och hem igen. Det var såklart jobbigt, men det gick.

Hursomhelst har jag i min feberyra hunnit tänka en hel del på det där med just sjukdom. Det sägs att personer med autism har mindre autistiska symtom när de har feber, och det finns en undersökning som på sätt och vis bekräftar det: En grupp barn med olika autismspektrumdiagnoser visade sig ha färre avvikelser från det “normala” (det neurotypa, icke-autistiska) på vissa beteendeområden när de hade feber, jämfört med när de var friska. De områden det gällde var irritabilitet, hyperaktivitet, repetitivt beteende och avvikelser i talat språk, och när de blev friska gick de alltså tillbaka till det gamla beteendet.

Det kanske inte är så konstigt att man är mindre hyperaktiv och gör färre stereotypa rörelser och liknande när man är sjuk; är man trött orkar man helt enkelt inte göra så mycket. Att ha feber gör i alla fall mig lugn – för lugn. Folk kan säga att jag verkar vara ovanligt samlad och fokuserad när jag själv känner precis raka motsatsen. På väg till psykologen idag klev jag rakt ut i gatan så en bil fick tvärbromsa. Jag skulle gå över och stannade, men trodde att jag var kvar på trottoaren när jag i själva verket var en halvmeter ut i körbanan. På vägen hem gick jag in i en hög buske som hängde ut över trottoaren, som jag inte la märke till förrän den slog mig på armen och nästan i ansiktet. Den typen av händelser är mer regel än undantag när jag är trött – och det är det som är grejen, tror jag.

Jag är en mästare på att fejka koncentration, i synnerhet när jag är okoncentrerad. När jag är sjuk eller trött tar jag in färre intryck från omgivningen, och det är därför jag kan se ut som om jag är ovanligt koncentrerad och samlad när jag i själva verket knappt är medveten om världen. Min hjärna behöver egentligen gå på högvarv för att klara av sånt som att hålla sig på trottoaren och väja för hinder, och det är samma funktion som gör att tanken lätt vandrar iväg, att jag så ofta avbryter människor, att jag gör tusen saker samtidigt.

När jag är sjuk går hjärnan på lågvarv: En sak i taget, för fler orkar jag inte. Sinnena trubbas av och jag tar inte längre in precis allt som händer. Kanske är det så de bokstavslösa är för jämnan, fast inte riktigt lika mycket. Uppenbarligen klarar de flesta av dem av både att gå rakt och att upptäcka busken innan den attackerar. Fast det är klart: de har många års träning bakom sig, och kanske inte ens vet något annat. Mina neurotypa symtom försvinner när jag tillfrisknar, som tur är – för om det är såhär det är att vara “normal” förstår jag inte riktigt hypen.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in NPF and tagged , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

7 Responses to Sambandet mellan feber och brist på autistiska symtom – en teori

  1. Mellanvärld says:

    “För om det är såhär det är att vara “normal” förstår jag inte riktigt hypen” inte jag heller.

  2. karibien says:

    Nej det är inte så det är att vara bokstavslös. Tidigare i livet kunde jag gå rakt på trottoaren, väja för busken, prata i telefon och notera tiden på klockan samtidigt. I dag skulle jag förmodligen också gå in i busken, utan telefon och klocka.

    Sedan förra sommaren kämpar jag för att hitta tillbaka efter chock, sorg och utmattningsdepression. Plötsligt fungerar jag inte alls som vanligt. Jag har stora svårigheter att hålla saker i minnet, att göra flera saker samtidigt, orkar inte med många intryck samtidigt, tappar koncentrationen. På flera sätt känner jag igen mig i berättelser från männniskor som har ADHD, så jag tror att jag förstår hur du menar.

    Men nej, det är inte så att jag upplever att jag måste ha hjärnan på högvarv för att klara av att bearbeta intryck, utföra uppgifter etc nu, i jämförelse med att jag i normalfall skulle gått på lågvarv. Jag gick på högvarv då också – men då var det inte ett dugg ansträngande.

    Jag läste minnesforskaren Torkel Klingbergs bok Den översvämmade hjärnan och skulle efter det beskriva det ungefär så här: I vanliga fall har jag och andra bokstavslösa ett arbetsminne på 8 bit (ungefär, förstås). Som i åtta siffror i ett telefonnummer, eller åtta steg i en instruktion (smält smöret i en kastrull, rör ner mjölet under omrörning, späd…). Nu känns det som om minst hälften av arbetsminnet redan är upptaget, med att minnas att jag måste köpa mjölk på vägen hem, inte glömma ringa försäkringskassan och gud vet vad. Kommer det dessutom någon och passerar mitt skrivbord medan jag försöker anteckna ett telefonnummer tappar jag genast bort mig.

    “Få se, 16 53…”

    (“nej, 16 23 85”)

    “16 23 åtti…”

    Sen upplever jag inte heller att jag i vanliga fall har mer avtrubbade sinnen, och mer aktiva nu. Snarare filtrerar & sorterar jag intryck löpande i vanliga fall. Ibland utan att jag tänker på det, ibland väljer jag aktivt bort intryck. Tänk på en häst som vrider på öronen för att bättre höra prasslet från en morotspåse eller viker bort öronen när skottskärran ramlar och skräller högt. Nu är filtret för grovmaskigt och långsamt. Försöker jag stänga ute en pladdrande kollega för att formulera ett telegram hör jag inte att min telefon ringer eller glömmer att kolla på klockan och håller på att missa sändningen.

    Fast det här kanske inte alls stämmer med hur du har det vare sig med eller utan feber?

    • “Snarare filtrerar & sorterar jag intryck löpande i vanliga fall. Ibland utan att jag tänker på det, ibland väljer jag aktivt bort intryck. Tänk på en häst som vrider på öronen för att bättre höra prasslet från en morotspåse eller viker bort öronen när skottskärran ramlar och skräller högt. Nu är filtret för grovmaskigt och långsamt.”

      Det där med hästen har jag tänkt på. Jag vet inte hur många gånger jag iakttagit kaniner som vrider på öronen – själv tar jag in precis allt lika mycket. Filtreringen fungerar inte som hos NT. Jag vet att NT inte går in i buskar för att de är NT, men liksom… De är inte lika uppmärksamma på allt, och därför mer “enögda”. Tänker jag. Eller?

  3. J.K says:

    Jag är sällan sjuk, men när jag har feber så upplever jag att jag är längre inne i mig. Som att ha tillgång till ett rum längre in på ett klarare sätt. Lite som att sitta i en garderob.

  4. karibien says:

    “De är inte lika uppmärksamma på allt, och därför mer ”enögda”. Tänker jag. Eller?”

    Nä precis, vi är inte lika uppmärksamma på allt. Fast jag tänker mer på det som att välja fokus än som att vara enögd 😉

    Och nu är det säkert skillnader mellan att vara stresskänsligt hyperuppmärksam än att ha ADHD/autism, men jag upplever idag att just för att jag inte förmår filtrera utan köksfläktens surr, stekpannans fräs, dottern prat, kattens jam och vindens vinande i fönstergläntan låter lika stort blir allt ett sammelsurium som jag inte förmår särskilja enskildheter i. Jag måste stänga av fläkten och stänga fönstret för att höra vad dottern säger. Så fastän jag idag tar in mer så hör jag mindre.

    Det här får mig att tänka på en övning jag gjorde under radioutbildningen. Vi skulle tänka ut ett tema och spela in oss själva när vi pratar om temat i en miljö som passar. Jag tänkte prata om tystnad, och åkte ut till min barndoms by. Där nere vid sjön hör man bara storspoven och nån traktor på avstånd tänkte jag. Och där stod jag och pratade om stillheten. Och på bandet hör man inte bara storspoven och traktorn, utan också den skällande hunden, tutet från en lastbil som backar, mamman som ropar på sin unge etc, och över allt annat ett ständigt dovt trafikbrus från landsvägen. Jag blev totalt överraskad när jag lyssnade på bandet. Särskilt trafikbruset. Jag som bott i byn i tio år hade vant mig att stänga ute ljudet. I det sammanhanget var jag inte ens enögd utan dövblind…

    • Jamen, det där är ju så jag också känner ibland. Jag tror det är en NPF-grej att höra alla ljud samtidigt och inte kunna filtrera. Men samtidigt… Det NT beteendet att bara lägga märke till sånt man uppfattar som väsentligt har sina nackdelar. Det gäller att man klarar att avgöra vad som ÄR väsentligt. Man missar så lätt så mycket om man inte tar in allt, är min erfarenhet av att ha umgåtts med NT-personer.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *