Tackolov är inte Lisbeth Salander någon “riktig kvinna”

“Kan kvinnor göra som Lisbeth Salander?

Knappast, svarar jag. Lisbeth Salander är en kvinnlig hämnare med flera psykiatriska problem och kompetens i världsklass inom både it och stridskonst. Den kvinnan är inte på riktigt.

Hur är det med kvinnor och mäns hjärnor och deras benägenhet för våld?
Först och främst: räkna alltid med att en tredjedel av kvinnorna har mer manliga hjärnor och en trededel av männen har hjärnor som påminner om de flesta kvinnors. Man ska inte fastna i schabloner om kön och könsroller. Men faktum är att unga kvinnor enligt utvecklingshistorien förbereds på att ge närhet, näring och beskydd till små barn. För nästa generation är mammans försiktighetsprincip och känslighet mer funktionell än risktagande med lust till revansch och triumf. Lisbeth Salanders karaktär är inte kvinnlig.”

Under rubriken “Därför är inte Lisbeth Salander en riktig kvinna” skriver den ökända biologisten Rigmor Robèrt på Newsmill om hur overklig Stieg Larssons deckarkaraktär är. Salander är för kall, för hård, för hämndlysten för att vara kvinnlig.

Jag är inte helt säker på vad hon egentligen menar med detta. Är det ett avslöjande? En anklagelse? Ett torrt konstaterande? Vidare drar hon in Aspergers syndrom i det hela, och påpekar att även om många aspisar känner igen sig i Lisbeth, så är hennes våldsamhet och laglöshet främmande för många med diagnosen. Det håller jag absolut med om, men av någon anledning verkar det vara just kvinnligheten som står i fokus i artikeln. Lisbeth Salander beter sig inte som kvinnor brukar och är inte kvinnlig till sättet: hon är inte en riktig kvinna.

Då undrar jag: Om Lisbeth Salander inte är en riktig kvinna, är hon fortfarande människa? Är hon en andrasorteringskvinna? En man? Något mittemellan? Könlös? Borde inte frågan vara: Är Lisbeth Salander en riktig människa, eller är hon bara en romanfigur med uppdrag att störta könsmaktsordningen i den verkliga världen?

Lisbeth Salander fogar sig inte och ger inte efter en millimeter. Hon slår tillbaka. Verkliga kvinnor är oftast mycket sämre på att ta hand om sig själva, och det gäller i och för sig verkliga människor av alla kön. Så tackolov att Lisbeth Salander inte är någon “riktig kvinna”; tackolov att hon inte är “kvinnlig”. Berättelsen om hennes liv hade varit alldeles för deprimerande annars.

Mer Salander: 1, 2, 3. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Uncategorized and tagged , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

33 Responses to Tackolov är inte Lisbeth Salander någon “riktig kvinna”

  1. degbunke says:

    Lisbeth Salander är Stieg Larssons uppfattning av hur Pippi Långstrump skulle varit som vuxen. Det finns (fanns?) ett inscannat handskrivet brev skrivet av Larsson på bokseriens officiella sida, där han förklarar detta.

    Själv ser jag henne som totalt otrovärdig som karaktär över huvud taget, det är på tok för mycket übermensch över henne (framförallt styrkan och detta att hon överlever att bli levande begravd, med mera). Men jag tycker hela bokserien är helt otrovärdig så det kanske har med saken att göra. Att hon skulle vara otrovärdig som kvinna däremot, det vet jag inte. Jag hade tyckt det även om karaktären varit man. (Så som jag likväl tycker att t.ex. James Bond är helt otrovärdig, eller MacGyver, som jag tycker att LS påminner om i vissa lägen.)

    Pippi Långstrump är också totalt otrovärdig, så det följer ju samma spår i alla fall.

    • Att det där är några kraftigt klippta scener ur en intervju från en dokumentär som ifrågasatts tusentals gånger. Det där är inte representativt för feminism.

  2. Emmelist says:

    nej det har jag inte påstått.. sa att jag inte drog alla feminister över en kant. ville bara höra din åsikt.

  3. Jag såg titeln på, eh, texten, och sprang åt andra hållet (nu var jag onödigt melodramatiskt. jag klickade p det lilla x:et som stänger fliken) så tack för att du tog dig tid att läsa den och orka tänka runt Roberts trams. Så att jag slapp 🙂

  4. svalin says:

    Vem tror på Rigmor Robert överhuvudtaget? Efter att ha läst om hennes så kallade “forskning” vill man ju bara skämmas över att hennes skit får kallas forskning överhuvudtaget. Hon är ungefär som antikens stora filosofer och tänkare. Hon har en tes (!) som hon gör allt för att bevisa och det är inte precis förenligt med modern vetenskapsteori.

  5. Själv fastnade jag i huvudräkningen. Menar hon att bara två tredjedelar av kvinnorna är riktiga kvinnor? Att Lisbeth är onormal för att hon tillhör en mer “manligt fungerande” tredjedel av den kvinnliga befolkningen, alltså drygt en miljon svenska kvinnor? Vad menar hon? Vad vill hon?

  6. Mellanvärld says:

    “Rigmor Robert” queert namn?

  7. Men vadnu? Vad ni hänger upp er på Robèrts ordval.

    När jag läste Stieg Larssons böcker reagerade jag starkt på Lisbeth Salanders karaktär, och funderade på om min egen reaktion kunde bero på att det var en kvinna och inte en man som Larsson gett de egenskaperna. Tyvärr kom jag fram till att svaret nog är ja. Vilket ju gjorde det hela mycket mer intressant!

    Robèrt skriver, alltså min tolkning av hela texten, att Lisbeth Salander är en osannolik kvinnlig karaktär. Frågan är då, skulle karaktären varit mer sannolik om det varit en man? Knappast. Robèrt, och Newsmill, vill locka läsare. Vem som satt rubriken vet jag inte, men en saklig rubrik (Därför är inte Lisbeth Salander en verklighetstrogen karaktär) hade lockat noll läsare eftersom de flesta redan vet det.

    Det där med tredjedelar hit och tredjdelar dit läser jag som “Passa er! Schablonerna funkar inte! Var tredje kvinna du möter har en hjärna med manlig funktion, lika många män har en hjärna med kvinnlig funktion.”

    Lisbeth Salander är fiktion, sprungen ur Stieg Larssons hjärna. Stieg Larsson var man. Vilket kön hans hjärna har jag dock ingen aning om.

    • Min sista mening i kommentaren ovan ska förstås vara:

      Vilket kön hans hjärna hade har jag dock ingen aning om.

    • Det är det jag också menar. Grejen är att Robèrt är känd för att hänga upp sig på kön, och tillhör de s.k. livmodersfeministerna. Ur det perspektivet är det svårt att låta bli att fundera över vad hon egentligen menar.

    • Elin I. says:

      Hmm. Som jag läser texten menar Robèrt verkligen att Lisbeth Salander är en mycket orealistisk romanfigur, eftersom hon är kvinna och kvinnor enligt Robèrt är vårdande och försiktiga, inte våldsamma och risktagande, och eftersom de kvinnor som trots allt är risktagande inte brukar vara som Salander i övrigt. Robèrt är, som Immanuel påpekar, särartsfeminist av stora mått, och det är en fullt rimlig tolkning att hon syftar på just könsaspekten i det hela och menar precis vad rubriken säger.

      Sen kan jag räkna upp hur många orimliga saker som helst med Salander, men: 1) klart hon är orimlig, det är ju det som är poängen: önskeuppfyllelse! 2) klockan är tre på natten.

      • Jag känner ju inte alla de här begreppen (biologist, särartsfeminist, livmoderfeminist) och Robèrt hade jag tills igår aldrig hört talas om. Det har kanske betydelse i hur jag läser hennes text.

        Immanuel, visst hänger Robèrt upp sig på kön, det är ju grejen med hennes artikel och mycket som din blogg handlar om. Redan små barn kan skilja på flicka och pojke (gud vet vad de baserar det på), och alla vet precis vad skillnaden är (men definitionerna kan se olika ut mellan individer). Men i jakten på den perfekta definitionen (t.ex. Semenya-fallet) kollapsar det. Risken är att man sitter med en meningslös definition.

        Elin, Lisbeth är ju kvinna i boken, så det måste ju blir grunden. Men om Robèrt, statistiskt, har rätt, är det då inte en rimlig utgångpunkt som en generalisering? Ibland får jag intrycket av att viss feminism kritiserar det manliga som norm, men samtidigt hyllar det (“flickor kan visst slåss som pojkar” om man spetsar till det) utan att fundera på vilket beteende vi borde premiera i samhället.

        • Ja, förmodligen spelar det in vad man har för förväntningar på en person som Robèrt. Jag kan se att man kan läsa texten som att “kvinna” är utbytbart mot “människa”, men det är mer logiskt att läsa det som att hon ändå talar om vad en “riktig kvinna” innebär att vara. Sedan kan man diskutera om en sådan definition är relevant, men ändå.

          Min poäng är att Lisbeth Salander är en typisk antihjälte på ett sätt som vanligtvis är förbehållet män. Undantagen är Thelma & Louise, Baise-moi (en fransk film med två tjejer som knullar främmande män och mördar dem) och just Salander. Trots att hon absolut inte beter sig bra, så har hon sidor som är beundransvärda.

          • Elin I. says:

            Ja. Just precis det här. Framför allt andra stycket.

            Jag skulle vilja lägga till Sarah Connor från Terminator 2 (fast BARA tvåan i så fall) till listan. Okej, hennes roll i filmen är väldigt mycket att vara Hjältens Mor, och det är ju minst sagt rätt traditionellt, men hon beter sig på just det där moraliskt tveksamma antihjältesättet som gör att hon kan åstadkomma mycket mer än de flesta kvinnoroller man ser i filmer – men ungefär lika mycket som en “vanlig” manlig actionroll. Sen funkar det inte alltid, men det är inte heller vad som är viktigt i sammanhanget. Det viktiga är att kvinnorna får tillgång till samma uppsättning möjliga handlingar, samma “verktygslåda” om man så vill.

          • Ja, just ja: Sarah Connor. Det vimlar av manliga antihjälteroller, men ganska få kvinnliga. Och när det är en manlig karaktär blir det mest kritiserat för våldsinnehållet medan när det är en kvinna handlar kritiken mest om hennes bristande moral. Jag vet inte om det är för att filmer med kvinnliga antihjältar är annorlunda gjorda?

          • Elin I. says:

            Det var i och för sig våldsanvändandet jag tänkte på när jag skrev om moral, men kanske riktas kritiken annorlunda? Om man jämför med figurer som Batman, eller Rorschach från Watchmen, som båda tenderar att använda kraftigt våld och som båda har både kritiker och fans, finns det några skillnader i hur kritiken formuleras?

          • Kritiken tar nog sin utgångspunkt hur verkligheten ser ut och förväntningarna utifrån den. Mammor går inte omkring och dödar. Män gör det (skriver jag samtidigt som jag letar fram ett träsvärd åt ena pojken, men jag minns hur det var att leka krig, fokus var inte på “krig” utan på “lek”, men vuxna tenderar att moralisera över lekens yttre ramar). Sett utifrån kön är det mest män som utför våldshandlingar och utsätts för dem. Men kanske ska man leta efter an annan skiljelinje än kön; klass, uppväxtförhållanden, etc.

            Med risk för att låta som en sverigedemokrat så tycker jag att modersrollen inte är något att förakta, tvärtom. Snarare är det för lite fokus på de frånvarande papporna, eller deras frånvaro.

            Slutligen: Hur smal ska den här rutan bli?

          • Jo, det är sant att det är färre kvinnor än män som begår grova våldsbrott, men det är inget som är “typiskt manligt” heller. Jag har faktiskt inte ens tänkt på att det skulle gå att läsa artikeln som att hon menar att det skulle vara ett manligt beteende, och det är det inte heller.

            Men jag håller med om att det ibland är långt mycket viktigare att tala om andra faktorer än kön, samtidigt som kön måste få finnas med så länge världen till stor del bygger på att köna människor.

            Modersrollen är egentligen ett begrepp som jag har svårt för, även om jag gillar innehållet. Men att gå in på varför skulle göra den här rutan väldigt smal, tror jag 😉 Jag har skrivit lite om det här:

            http://trollhare.wordpress.com/2008/09/13/konsord/

          • Nej, jag menade inte att våld är typiskt manligt, utan att bland de som ägner sig åt våld, eller våldsbrott, snarare är män än kvinnor.

            Kön är bara ett sätt att dela upp människor, det finns andra sätt; vita-svarta, fattiga-rika, felparkerare-rättparkerare, övre medelklass-lägre medelklass, AIK-MFF. Alla uppdelningar är jätteviktiga – för dem som bryr sig. Bryr man sig inte saknar de värde. Jag återkommer till min uppfattning om etiketternas icke-relevans, annat än som en observation.

            Men nu börjar det bli riktigt smalt. Är det ändå ett riktigt kommentarsfält?

          • Watchmen känner jag knappt till, men tex Batman diskuteras vad jag märkt ofta utifrån generella termer, och våldet i sig. Det blir ofta allmängiltiga frågor, typ: Är det rätt att bruka våld för ett gott syfte? Hur påverkar våldsamma filmer tittarna?

            De manliga karaktärerna är på sätt och vis utbytbara, för deras personlighet är sällan intressant för diskussionen. När det gäller kvinnliga karaktärer är det däremot mycket vanligt att man börjar rota i deras personlighet; deras bakgrund, psykiska hälsa, moraliska principer.

            Nu generaliserar jag förstås, och det är ingen genre som jag kan skitmycket om heller, men det är ändå en sådan sak som jag noterat att det finns en liten skillnad.

  8. Tja, fast om det spelar roll för väldigt många andra så går det inte att bortse från det ändå.

    Det går bara att nästla tio kommentarer under varandra, just för att det inte ska bli så trångt 🙂

  9. Jag tycker bara inte att hon är trovärdig… Samtidigt kan jag förstå att det kan vara intressant att sätta en kvinnlig psykopat i en traditionellt manlig roll, men fortfarande… Kvinnlig psykopati beter sig vanligtvis inte såhär.

    Och att aspisar skulle bete sig som henne är helt enkelt inte snällt sagt…

  10. Pingback: Män som hatar kvinnor och antifeminister som sinkar männens frigörelse « trollhare

Leave a Reply