Concerta ger mig vingar

Nio månader. En hel graviditetslängd. Ända sedan januari har jag gått på Concerta, och det är äntligen dags för mitt första uppföljningssamtal. Egentligen ska man ha ett sånt efter tre månader, men det har inte blivit av. Efter de första sex veckorna av stegvis insättning har det räckt med ett telefonsamtal då och då för att förlänga receptet. Jag har ju inte haft några besvärliga biverkningar och dosen fungerar bra, så det har inte varit akut.

Under de här nio månaderna har jag upplevt mirakel. Det har inte kommit på något dramatiskt sätt, sådär på fem minuter bara “POFF!”. Även om jag känner det ganska snabbt att tabletterna börjar verka så har den stora förändringen varit mer smygande. Jag klarar av så mycket mer idag än jag gjorde förut: Jag klarar att prata i telefon någorlunda, jag klarar att lägga upp rutiner hyfsat på de flesta områden, och jag klarar att göra saker som förut stressade skiten ur mig – bokstavligt talat – utan större ansträngning.

Om min skrivare strular idag löser jag problemet som förut, genom att testa mig fram och googla. Skillnaden är att jag lagt mig av med vanan att varva arga rop med bedjande gråt: Mina grannar hör förmodligen sällan längre “Men jävla pucko! Funka då!” följt av “Snälla, börja fungera. Snälla? För min skull? Älskar du mig inte?”. Jag har dessutom slutat dnka huvudet i väggar, dörrar och skåpluckor när jag blir frustrerad, och jag biter inte längre mig själv i armarna för att kväva illvrål. Att lösa problem är numera att lösa problem, inte att drunkna i ett hav av känslor.

När jag ser hur jag klarar av att göra saker, så anpassar jag mitt liv efter det. Jag vågar göra saker som aldrig skulle ha varit möjliga, som att planera för morgondagen. Förut har jag försökt och försökt, och ändå fått höra att jag inte kämpar tillräckligt hårt. Det är först nu jag vet varför jag inte lyckats.

Att försöka flyga utan vingar är inte att kämpa tappert, det är att bete sig idiotiskt. Att kasta sig utför stupet för att man BORDE kunna flyga fast man egentligen vet att man inte kan är bara dumt. Att göra det igen och igen i tron att det kommer att växa bort är rentav självdestruktivt. Jag har äntligen fått vingar, och börjar fatta poängen med att inte krascha flera gånger varje dag. Visst får jag svindel ibland, men det gör mycket mindre ont att faktiskt flyga som alla andra än att bara störta mot klipporna. Jag har inte hur många liv som helst.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Uncategorized and tagged , , , , . Bookmark the permalink.

7 Responses to Concerta ger mig vingar

  1. Hannibal says:

    Jag hoppas jag kan få samma effekt, när det nu blir av. Har för länge sedan tröttnat på att krascha. En lång period struntade jag i att ens försöka, för jag visste redan resultatet. Och livet har mest varit ett hysteriskt klösande, hängandes vid klippkanten, bara precis klarat att hålla mig uppe. Så har jag ett par gånger medvetet släppt, för att försöka bygga mig en stege och ta mig upp på riktigt. Men du vet… hur bygger man den där stegen? Lite svårt att se vad man sysslar med där nere i mörkret. Bygga några stegpinnar, kanske tom lyckas få till en bräcklig variant som nästan räcker ända upp… bräcklig som sjutton. Och när översta pinnen brakar, så är det bara att slänga sig mot kanten och fortsätta hänga där och klösa fingrarna blodiga.

    Står på väntelista till np-läkaren. Psyk-tanten jag pratade med trodde på Concerta för mig… så nu väntar jag bara på miraklet. Vilket det antagligen inte är, någon mirakelmedicin… men bara tanken på möjligheten att nån gång kunna hålla ett fokus känns svindlande.

    Är verligen glad för din skull att den hjälper så bra.

  2. Ulrika says:

    “Att försöka flyga utan vingar är inte att kämpa tappert, det är att bete sig idiotiskt. Att kasta sig utför stupet för att man BORDE kunna flyga fast man egentligen vet att man inte kan är bara dumt. Att göra det igen och igen i tron att det kommer att växa bort är rentav självdestruktivt. Jag har äntligen fått vingar, och börjar fatta poängen med att inte krascha flera gånger varje dag. Visst får jag svindel ibland, men det gör mycket mindre ont att faktiskt flyga som alla andra än att bara störta mot klipporna. Jag har inte hur många liv som helst”

    OJ, vad bra det var! Får man kopiera den texten? Kändes jättebra att läsa det! Planeringen är att jag ska prova Concerta, börjar vid nästa läkarbesök om cirka 1 mån.

    • Ja, självklart 🙂 Men om du vill sprida den vill jag gärna att du anger att det är jag som skrivit den, men absolut! 🙂

      Jag hoppas att det går bra med Concerta för dig 🙂

  3. Pingback: I livet utan medicin « Genrep

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *