Varför jag “knarkar”: Jag är varken ett oskyldigt barn eller en våldtäktsman

Det började med att jag fick Concerta mot ADHD, och tröttnade på att höra scientologer och andra kalla det för “psykdroger” och “dödsknark” och allt vad det var. Jag var trött på allt prat från okunniga om “drogade barn” och om att psykiatrins mål är att “göra barn till knarkare” och den enorma offerroll som tilldelades alla med ADHD. Det var uppenbart att ingen räknade med att det fanns personer med ADHD som kunde tala för sig själva, utan allt fokus var på en skräckbild av lättlurade barn i onda psykiatrikers våld. Jag kände mig förolämpad av att inte ses som myndig nog att ha insikt om min egen hälsa, så jag började säga “knark” rätt och slätt om min medicin, fast den är utskriven enligt konstens alla regler efter en korrekt diagnos och tagen i rätt dos.

Sedan fick jag testosteron, Nebido, mot min transsexualism, och insåg att det var ungefär samma sak där: Testosteron är så mytomspunnet att folk tror att man blir helt personlighetsförändrad och tappar kontrollen. Det manliga könshormonet har fått skulden för allt från våldtäkter till tunnt ordförråd, och jag har liksom sett framför mig hur jag ska förvandlas till ett empatilöst monster med kåtslag när folk har beskrivit min framtid. Så jag började säga “steroider”, för det är trots allt det testosteron är rent språkligt.

Nu har jag tydligen börjat tillämpa det här ordslarvet på andra mediciner också. Efter en månads sjukdom fick jag hostmedicinen Mollipect utskrivet, och det har gjort skillnad under de fem dagar jag tagit den. Visserligen hostar jag fortfarande, men inte lika mycket som förut, och i övrigt känner mig ganska frisk. Framförallt är jag inte så oändligt trött hela tiden, och det fick min pappa att säga ordet “knark” – i en helt neutral ton.

Jag hade varit ute på kvällspromenad i skogen och var på väg hem när pappa ringde. Vi pratar en stund, och jag berättar att jag mår bättre av hostmedicinen och äntligen är pigg nog att gå ut och gå. Han påpekar att det inte är så konstigt; Mollipect innehåller ju Efedrin. “Det är uppåtknark du tar, så det är inte konstigt om du är piggare” säger han. Jag har kommit till ett övergångsställe nu, och väntar på grön gubbe. Det står ett par ungdomar någon meter ifrån mig, men jag tänker inte så mycket utan svarar:

– Ja, jag har ju redan två sorters uppåtknark, så det här är en tredje jag tar. Så att jag är lite speedad är väl inte så konstigt.

Jag noterar i ögonvrån att huvud vrids. De ser på mig, en sekund, innan de tittar framåt igen. Antagligen uppfattar de det som något slags skämt. Hur kunde det bli såhär? Jag som är övertygad nykterist går runt och kallar mina mediciner för “knark”. De känns verkligen inte som knark, och det är inte så jag använder dem. Concerta och Nebido har minst sagt förändrat mitt liv till det bättre och jag vet inte hur jag skulle ha klarat mig utan dem.

Jag är bara så trött på allt tjat om drogade barn som offer för psykiatrin och män som offer för sin hormonproduktion. Jag är inget offer, och jag är inget barn. Jag har inte förvandlats till varken en nickedocka eller en våldtäktsman. Men det finns en annan sida av offerretoriken, som är minst lika besvärande. Rimligtvis borde det vara så att om man tar de här medicinerna, men inte är ett offer, så är man istället förrövare: Missbrukare. Det ligger liksom inbyggt i retoriken i att om man försvarar den medicinering man får så är man “knarkare”.

Så jag säger att jag “knarkar”, trots att jag får mina mediciner utskrivna fullt lagligt efter noggranna fleråriga utredningar av specialistläkare, och trots att inte är ett dugg beroende och trots att det inte skulle falla mig in att ta mer än vad doktorn har sagt. Jag säger det för att det är det en del människor tänker men inte säger högt, och jag hoppas att skillnaden mellan mitt sätt att medicinera lagligt och ett destruktivt missbruk är tydligt.

Jag är en vuxen människa som tar mediciner för att fungera, och inget litet barn i händerna på onda psykologer eller en grottmänniska till våldtäktsman som bara måste gå dit kuken pekar. Gör mig inte till offer, tack. Den biten klarar jag så bra själv.

Tillägg: Jag har valt att inte länka till några exempel på texter som är inspirationen till detta, eftersom jag inte tycker att de är värda den uppmärksamheten.

Ett annat “beroende”: Nätet är farligt. Typ. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Hormonbehandling, Könsidentitet, Transitionsdagbok and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

2 Responses to Varför jag “knarkar”: Jag är varken ett oskyldigt barn eller en våldtäktsman

  1. Oskar says:

    I hear ya!

    Jag får mycket skit för att jag “knarkar” marijuana som har gjort underverk för mig.

    Det man borde lära sig är väl att andra inte vet vad som är bäst för dig. Lika lite som du vet vad som är bäst för andra. Tyvär förstår inte alla det.

    Bra skrivet.

    Mvh

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *