Boyzone-Stephen och David Eddings: 90-talet är väldigt mycket slut – och Immanuel kommer ut

Jag vet inte vad det här ska föreställa, egentligen. Jag vet inte vad som händer, men två vitt skilda händelser, två dödsfall, har fått mig att inse att… tja, att 1990-talet är slut.

Den första var David Eddings, i juni i år. Jag var besatt av Belgarion när jag gick i högstadiet – både av böckerna och av karaktären. I mina drömmar var jag honom ena sekunden, för att nästa sekund vara ihop med honom. Det är så jag brukar göra; jag har svårt att bestämma mig för om jag vill vara personen eller om jag vill ha honom. Autoandrofili kallas det. Belgarion var hursomhelst min hemliga dröm.

Youtube

Men så blev jag lite äldre, och började läsa andra böcker – och fantisera om andra killar. En av de jag hela tiden fastnade vid var Stephen i Boyzone. När han kom ut 1999 blev jag mest förvånad över att folk såg det som en hemlighet som hade avslöjats, för i mina ögon var det uppenbart. Min hemlighet behöll jag däremot för mig själv. Att gilla superbögiga killar när man uppfattas som heterotjej, och dessutom att gilla någon som sjunger i ett pojkband – det var för pinsamt att erkänna.

David Eddings och Stephen Gately var båda viktiga delar av mina tonår. Stephen var, precis som Belgarion, en av de där killarna som triggade min autoandrofili. Eddings dog den andra juni; Stephen igårkväll. Det hann visst aldrig bli han och jag.

1990-talet är väldigt mycket slut, men jag är tillbaka i puberteten – fast den här gången med lite mer livserfarenhet. Hade jag fallit så pladask för någon som jag gjorde för Stephen då, idag, så hade jag i alla fall haft modet att visa det öppet. Jag trodde att jag kommit ut med min autoandrofili tidigare, men det har jag nog inte. Nu vet ni i alla fall det – och dessutom vet ni att jag ibland faller för icke-nördar. Det känns bra att ha berättat en sån stor hemlighet som jag skämts för så länge, och allt på grund av Stephens tragiska död.

Vila i frid, Stephen. Du är saknad.

Uppdatering: Han kvävdes av sina egna spyor, sägs det. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Könsidentitet, Transitionsdagbok and tagged , , , , , . Bookmark the permalink.

0 Responses to Boyzone-Stephen och David Eddings: 90-talet är väldigt mycket slut – och Immanuel kommer ut

  1. Mellanvärld says:

    Kunde inte Garion anta vilken for han ville?
    En sådan förmåga skulle man ha. *längtar*

  2. Johan says:

    “Det är så jag brukar göra; jag har svårt att bestämma mig för om jag vill vara personen eller om jag vill ha honom. Autoandrofili kallas det.”

    Autogynefili i mitt fall. Det är lustigt, innan jag hörde talas om den diagnosen trodde jag att det var nåt alla kände. Var ju så självklart för mig …

    • Ja, autogynefili är något som har diskuterats till leda. Det började med någon forskare som ville få det till att alla ts-tjejer egentligen “bara” tänder på att se sig själva som tjejer, och det är ett ord som väcker VÄLDIGT starka känslor i TS-kretsar. Autoandrofili är däremot väldigt outforskat, eftersom TS-killar snarare är osynliggjorda.

      • Johan says:

        Ja, det är märkligt hur två så likartade fenomen kan få så olika historia. Men så är det väl med allt där det essentialistiska/biologistiska könstänkandet härjar, då kan man styra och ställa lite som man vill, med kategorierna som redskap …

  3. MarySaintMary says:

    Jag har aldrig hört uttrycket förut men det är intressant. Jag undrar om mitt slashintresse (eller alla tjejers slashintresse) kan ha något med det att göra. Typ, om man läser het-fiction så finns det ju en viss person man “ska” identifiera sig med, utifrån kön. Men i slash finns ju ingen självklar roll att identifiera sig med, där kan man definiera sig med båda (eller ingen). Man både vill ha och vill vara, liksom.

  4. Pingback: Störd och stolt: Ut ut garderoben – in i medicinskåpet? « trollhare

Leave a Reply