Lagen om missfoster, del II: Skönhet och normalitet

Jag tror det var när jag gick i gymnasiet som jag hörde det för första gången: Vackra kvinnor blir dumförklarade. Jag läste om kvinnor som inte fått löneförhöjning förrän de skaffat glasögon, om tjejer som rasade mot att de kände sig tvingade att “klä ner sig” för att inte avfärdas som bimbos, och om de som berättade att deras skönhet användes emot dem i jobbsammanhang. En kvinna – för av någon anledning var män undantagna – får varken vara vacker eller alldaglig, var väl egentligen slutsatsen, men för mig hade det en djupare innebörd.

Det förklarade massor, tyckte jag. Till exempel var det då jag förstod varför jag hela tiden blev misstagen för att vara intelligent och kunnig. Mitt utseende var, helt enligt lagen om missfoster, sådant att jag förväntades kunna vad som helst, veta allt i hela världen och förlåtas för varenda nördutbrott. När de snygga tjejerna hade problem med att bli tagna på allvar var mina bekymmer raka motsatsen. Jag kände mig inte som en idiot för att jag behandlades som mindre vetande, utan för att jag behandlades som om jag begrep allt. Det gjorde jag inte.

  • Lagen om skönhet säger att den kvinna eller den feminina/androgyna man som är “vacker”, eller som har någon annan positiv egenskap som syns på ytan, inte har så mycket annat att komma med.
  • Lagen om normalitet säger att den som lever i enlighet med en viss norm är slätstruken i övrigt.
  • Lagen om missfoster säger att den som är ful/avvikande har exceptionella begåvningar.

Men det är också så att när missfostret har passerat en viss gräns, när man är så udda att det knappt finns ord för att beskriva det – då har man också halkat utanför det automatiska sorterandet. Det är där friheten finns, men den vaktas av normer den med. Det gäller att hela tiden bevisa hur exceptionellt avvikande man är, för att inte räknas in som ett vanligt missfoster. Det gäller att vara mer unik än de speciella och mer udda än de annorlunda för att bli bemött som en individ. Har man däremot kommit så långt är man relativt sett fri – tills någon avslöjar ens “talang” och man direkt åker tillbaka in i lagen om missfoster.

Att förutsättas vara intelligent och kunnig kan vara förödande när man inte är det, eftersom man hela tiden måste säga nej och göra folk besvikna. Man blir väldigt medveten om sina begränsningar. Idag har jag lyckats med att freakförklara mig själv tillräckligt mycket för att ofta stå utanför den automatiska sorteringen, och det har varit en enorm lättnad. Men hursomhelst tror jag att det är enklare att vara ett miffo än ett normo eller ett snyggo. Vi har trots allt inte lika mycket att bevisa.

Tanke: Elinor Ostrom, den första kvinnan att få nobelpriset i ekonomi verkar, utan att jag lägger någon värdering i det, inte tillhöra de som haft sitt utseende emot sig i yrkeslivet. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Uncategorized and tagged , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

0 Responses to Lagen om missfoster, del II: Skönhet och normalitet

  1. Pingback: ”Thinking outside the box might be facilitated by having a somewhat less intact box” « trollhare

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *