Lattetik med stockholmssyndrom: Inte ens djuren är naturliga

Några barn ropar på uppmärksamhet, och mamman morrar surt åt dem. Det är bakgrundsljuden när jag pratar med Minou, som har ryckt in som barnmorska/extraförälder åt tre små valpar och deras mamma. De är en vecka gamla, och Minou berättar att för att valparna ska få någon mat måste man lyfta upp den morrande mamman, lägga henne ner och nästan hålla fast henne tills ungarna börjar dia. Först när mjölken börjar rinna slappnar hon av; hon kommer liksom på att det är trevligt då. Om valparna däremot självmant söker upp henne och börjar suga så reser hon sig och går därifrån, för hon är för rastlös för att sitta still.

Kanske har tiken ADHunD, kanske är hon bara en bortskämd lattemamma. Hursomhelst fick jag en inblick i hur  naturligt det egentligen är att ha modersinstinkter och styras av inte bara en biologisk klocka utan en hel planeringskalender med färdiga att-göra-listor, som det verkar låta som från vissa håll. Det är så naturligt att en del nyblivna mammor visserligen gillar sina barn och så, men liksom inte automatiskt vet precis hur de ska göra och inte har tålamod att umgås med dem hela tiden.

Kanske är det för att hundar under tusentals år har “domesticerats” i fångenskap: Stockholmssyndromet, som Ronnie Sandahl kallar det. Kate Bornstein är inne på samma linje. Hundarna älskar sina kidnappare, ovillkorligen. Och vi älskar dem tillbaka, utom när de inte förstår skillnaden mellan ett torkat grisöra och en finsko. De egenskaper man i en människa skulle bedöma som osjälvständig personlighetsstörning ses som god social förmåga hos hundar, och det man i en hund kallar olydnad heter hos en människa initiativförmåga. Inte så konstigt då om en hund som avlats och fostrats till att vara utlämnad åt andras omsorg inte riktigt vet hur hon ska göra när det är hon själv som plötsligt ska ta kommandot.

Minou är för tillfället fyrabarnsmamma; en människodotter på väg in i vuxenlivet och tre veckogamla valpar. Till det kommer två katter och en vuxen hund. När jag hör barnens gnyende i bakgrunden triggar de en saknad i mig. Jag har ingen som helst längtan efter barn, men min biologiska klocka är inställd på att ta hand om lurviga varelser. Det är säkert så onaturligt som det bara kan bli – men inte ens de ickemänskliga djuren själva är ju särskilt naturliga av sig.

***

Amning skyddar inte mot allergi, och Malin Wollin har en poäng. Relaterat: En kvinna har skrivit en bok om sitt abortmissbruk. Jag anar att högerkristna vädrar morgonluft. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Uncategorized and tagged , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

0 Responses to Lattetik med stockholmssyndrom: Inte ens djuren är naturliga

  1. P. says:

    Köp en hundvalp!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *