Jag behöver jobba på min narcissism, och börja inbilla mig att jag är något

I ett par år har jag vetat vad jag vill. Jag har drömt och planerat och fantiserat, och just nu lever jag ett galet perfekt liv. Det är bara en sak som stör, som är i vägen: Min egen självbild. Jag har kämpat med den, och mot den, och för den och jag vet inte vad. För att skryta lite så tycker jag att jag har kommit väldigt långt på vägen. Det har bara varit en enda sak som jag absolut inte kunnat tänka mig att göra, och som jag har varit rädd att någon ska föreslå: Att ta ett första steg till kontakt med människor – i synnerhet människor jag beundrar.

Det borde höra till arbetsuppgifterna. Det borde vara självklart att man gör en sådan sak. Jag borde ha förstått att om jag aktivt bestämmer mig för att inte göra det så kommer någon att fråga, och folk kommer att tycka att jag gör fel. På sätt och vis var det lättare på den gamla goda tiden när jag noga valde ut mina förebilder bland människor som alla var döda sedan många år tillbaka – Mary Wollstonecraft, John Lennon, Ted Gärdestad, Gandhi – eller som bodde såpass långt borta och var så stora att jag visste att jag aldrig skulle riskera att komma i kontakt med dem.

Nu har internet kortat ner avståndet, och även om jag för fem år sedan aldrig skulle kunnat tänka tanken, så följer jag idag min gamla idol Alice Walkers blogg. Ni vet, hon som skrev Purpurfärgen, och hon som sa att “Världens djur finns till för sin egen skull. De skapades inte för människor mer än svarta människor skapades för vita eller kvinnor för män”. Hon bloggar. Jag läser. Men aldrig att jag skulle våga kommentera.

Nu är det inte Alice Walker jag borde ta kontakt med den här gången, utan andra, men det är egentligen samma sak hela tiden. Jag har svårt att närma mig, svårt att veta vad jag säga. Är rädd att vara för på och för av, för intensiv och för kall, för flamsig och för torr, för privat och för opersonlig, för självupptagen och för undergiven. Jag är rädd för allt – samtidigt.

På något sätt har jag lyckats förtränga att det är det här jag borde göra, fram tills igårkväll. Det var då Insikten slog mig i ansiktet: Jag borde. Inte nog med att risken finns att någon föreslår det, utan jag borde faktiskt göra det för att arbetet ska bli bra. När jag inte kunde värja mig för insikten längre så var min första impuls att undvika det hela. Att avstyra projektet, att komma på något annat att göra istället. Någon död person. Jag borde ge upp min storslagna idé av hänsyn till min rädsla.

I samma stund jag tänkte tanken blev jag arg på mig själv. Nog för att jag är pinsam, obekväm och emellanåt skitjobbig när jag är nervös, men jag borde inte låta det hindra mig. Jag borde sluta ta så himla mycket hänsyn till vad jag tror att andra kanske skulle känna ifall jag kanske skulle göra si eller så. Jag behöver jobba på min narcissism, och börja inbilla mig att jag är något. Gör jag inte det kommer jag att fastna i självömkan, och då är jag hellre egotrippad.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Personligt, Psykologi, Självkänsla, Social fobi, Social inkompetens and tagged , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

0 Responses to Jag behöver jobba på min narcissism, och börja inbilla mig att jag är något

  1. A-l-i-c-e W-a-l-k-e-r är min idol och tack vare dig kan jag nu läsa hennes blogg! Tack, tack, tack!! You just made my day!

  2. dean says:

    det är väl så, så vitt jag kan förstå, att är man rädd måste man helt enkelt gå ändå, och med egna sinnen uppleva hur det kan gå, istället för att med fantasin strypa varje tillstymmelse till mod och lust. verkligheten överträffar sällan fantasin, på gott och ont.

  3. LucyMoran says:

    Hej! Om jag ska vara riktigt ärlig (riktigt smärtsamt att erkänna, faktiskt) så ser jag på dig som du ser på Alice Walker. Jag har läst din blogg i lite mer än en vecka och jag önskar jag kunde skriva som du. Aj, det sved faktiskt…. Varför gör det det?…. Jag plågar mig tydligen själv med ärligheten som du plågar dig med självkänslan…. haha…. Men jag har samma dåliga självkänsla så jag vet hur det känns. Men i alla fall… stor kram! Du är jätteduktig!

    • Oj, oj, oj! Nu blir jag lite blyg, men glad 🙂 Tack! 😀 Och du? Om du känner så så vet jag att det var jobbigt för dig att säga det, så då är du modig som vågar säga en sån sak 🙂

      • LucyMoran says:

        Nja, modig vet jag inte. Men i alla fall, det är inte så att jag har svårt att ge folk komplimanger, inte alls! Men… Jag har funderat på det här hela dagen och jag tror att grejen är att, ska man ge någon en sån komplimang så måste man nog vara säker på att det inte stiger personen åt huvudet. Det var väl därför det tog emot. Hihi… För att jag inte skulle kunna säga en sån sak till de flesta människor (för de flesta människor har stora nog egon redan). Men jag tyckte nog att jag “kände dig” nog bra för att veta att du skulle vara ödmjuk nog att inte låta komplimangen stiga dig åt huvudet. Men när jag läste ditt svar så vet jag inte om du tog åt dig TILLRÄCKLIGT…. Stor kram!

  4. Pingback: Manlighet(s) är en psykisk sjukdom (Eller: Jag är inte kvinna för att jag är impotent) « trollhare

  5. Pingback: Hets mot folkskygg – lev ut dina drifter « trollhare

Leave a Reply