Tyvärr vet jag att jag är galen, och tyvärr så tror jag inte på galenskap

Ni vet hur det är när man vet precis vad de ska säga på radio, för att man vet att någon känd person har dött. När man lyssnar förstrött på radion i bakgrunden, och det är nyheter på gång, och det dröjer en halv sekund innan nyhetsuppläsaren börjar prata och man plötsligt bara VET. Man vet att någon har dött; under den halva sekunden det tar för rösten att komma igång förstår man precis. Och hen börjar läsa titlarna och man försöker känna efter vem det är innan namnet kommer upp.

“Skådespelaren, författaren och artisten…”

Mer än så hörde jag inte innan klockradion började tjuta, så nu vet jag inte vem som dog i min dröm. Så frustrerande.

Jag vet att det stämplar mig som rubbad att jag överhuvudtaget tror på sånt. Jag vet att det gör mig galen, men det är ofta som jag drömmer sanndrömmar, och ännu oftare som jag bara VET. Jag har ägnat nästan 30 år åt att förneka det, och jag orkar inte riktigt stå emot det längre. I fem och ett halvt år har jag kämpat med min tro, och försökt att skapa mig ett eget andligt rum som jag kallar Trolldom. Det har gått alldeles utmärkt, sånär som på en sak: Jag har bara inte fixat att erkänna vissa saker ens för mig själv.

För det första är jag tänkt att vara intellektuell. Jag ska vara en logiskt tänkande, rationell varelse. Man får inte högskolepoäng av att sitta på en sten i skogen och prata med träden.

För det andra vet jag att i mina kontakter med psykiatrin kan jag inte på några villkors vis prata om min tro utan att riskera att få den sjukdomsförklarad på något sätt. Kanske inte till att börja med, men om jag skulle berätta allt. Jag har försökt, nämligen.

Om jag hade varit psykiskt frisk hade det inte varit lika stora problem; om jag hade kunnat intala mig själv att jag inte är galen utan bara synsk. Tyvärr vet jag att jag är galen, och tyvärr så tror jag inte på galenskap. Jag tror på psykiskt lidande och på extas, på psykoser och på världar som ingen annan kan förnimma. Jag vet att det är verkligt, och att det inte är något att förringa när folk drabbas. Jag har ju själv varit där, men jag har också undrat om jag är där när jag inte har varit det. Jag tror att det är skillnad på det verkligt sjuka och det som bara är. Men jag vet inte alltid vad som är vad, och jag brukar utgå ifrån att allt jag tror på är en enda stor vanföreställning.

Jag är en rabiat ateist och en präst i en och samma kropp. Jag inbillar mig att jag är en intellektuell akademiker och att jag kan prata med andar. Jag är rationell och jag är känslostyrd. Jag skäms för att jag är skeptisk, men jag skäms ännu mer för att jag inte är det. Jag önskar att jag kunde vara ateist. Det verkar så mycket enklare, och mer sympatiskt.

Tyvärr är jag galen. Det måste vara så det är att vara troende, för alla. Att ha en tro på något bortom den fysiska världen är att vara galen – men som tur var tror jag inte på galenskap.

Mycket intressant om HBT och asatro. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Personligt, Psykiatri, Psykologi, Skam and tagged , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

0 Responses to Tyvärr vet jag att jag är galen, och tyvärr så tror jag inte på galenskap

  1. Mellanvärld says:

    Intressant det där med asatro.

  2. Pingback: Den svåraste garderoben av de alla: Att komma ut som synsk « trollhare

Leave a Reply