Pappa är inte en ärftlig titel – utan en hedersutnämning

Igår chattade jag, Dennis och Dennis pojkvän R alla tre. De bestämde sig för att adoptera mig, och gav mig ett nytt smeknamn: Manu. Dennis är ju redan min mamma, och nu fick jag en extrapappa till.

Jag har ett antal mammor och pappor som jag har valt själv, och sedan har jag Mamma och Pappa; de som står under de namnen i min telefonbok. Mamma och Pappa är de som inte har fått titlarna efter att jag blivit vuxen, utan de har varit tillförordnade föräldrar sedan den dag för nästan trettio år sedan då jag blev till. Det gör inte deras insats mindre, för om de hade misskött sig skulle jag ha kunnat att återkalla titlarna med omedelbar och retroaktiv verkan. Mina föräldrar är inte bara föräldrar för att de har satt mig till världen; de har ständigt bevisat att de förtjänar att vara föräldrar, även om jag inte alltid bevisat att jag förtjänar att vara deras barn.

Pappa sitter och ser ut över havet

Att jag har valt flera föräldrar betyder inte att mina två första inte duger; det är inte så man ska se det. Jag har valt att skaffa mig fler föräldrar för att jag helt enkelt har större behov av föräldrar än de flesta, och för att det är roligare så.

Min Pappa är ensam på Fars Dag, med bara hundarna som sällskap. Bara och bara förresten – jag är ganska säker på att de ser honom på samma sätt som jag gjorde när jag var liten: Han är borta oändligt mycket, och är så efterlängtad när han kommer hem. Nu hade han nyss sovit middag när jag ringde. Det brukar betyda att hundarna ligger bredvid honom i sängen, fast idag hade tydligen den äldre av dem varit rädd för något. Hursomhelst tror jag att de också ser honom som pappa, precis som jag ser dem som mina systrar.

Jag har haft tur, som fått så många fina pappor och mammor. Jag vet att det finns de som inte har en enda. En del av de som saknar pappa försöker visserligen intala sig själva att de har en, men innerst inne vet de att det inte är sant. En pappa är mer än hälften av ens gener och ett namn på en födelseattest. Det är en hederstitel som inte vem som helst kan få. Jag har haft turen att kunna dela ut den till fler än en – men det betyder inte att den minskar i värde. Tvärtom.

***

Förresten tycker jag mig känna igen mycket av Malin Wollins pappa i min egen. Fast min fejkar sin blekingsk-småländska och skulle inte kalla finnar för tyfus, utan böldpest. Jag misstänker att hon också har fått sin tjurskallighet från honom, precis som jag från min. En kristdemokrat tjatar om pappaledighet. Mer Fars Dag: 1, 2, 3. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , ,

This entry was posted in Personligt, Relationer and tagged , , , , , , . Bookmark the permalink.

0 Responses to Pappa är inte en ärftlig titel – utan en hedersutnämning

  1. Johan says:

    Fint. Själv har jag framför allt adopterat vänner som syskon. Men några extra föräldrar vore inte fel. 🙂

  2. Tage says:

    Ja att ha goda och trevliga och intelligenta föräldrar är en gudarnas gåva. Särskillt glädjande eftersom man då har fått bra gener som man kan föra vidare till egna barn och barnbarn.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *