Rullstolsmördarfetischister, glömda kameror och att inte ha rent mjöl i påsen

Jag drömde att jag var i en stad och gick runt för att fotografera, men jag hade glömt kameran hemma. Då såg jag något som verkade vara ett mord. En kille i rullstol verkade hota två gående personer högt uppe på ett tak, för att så helt enkelt köra in i dem och knuffa dem över kanten. Det hela visade sig sedan vara arrangerat och de landade mjukt i en stor uppblåst luftmadrass; en sådan där som brandmän brukar ha när folk ska hoppa från hus. Det råkade nämligen vara deras bröllopsdag, och de hade båda som sexuell fetisch att bli låtsasmördade av personer i rullstol. Självklart stod det en mobb av människor nedanför med plakat som skrek ut hur otroligt onaturliga och perversa de var. Alla attackerade paret, men märkligt nog var det ingen som brydde sig om “mördaren”.

Jag skakade på huvudet och gick hem för att leta efter min kamera. Det var lättare sagt än gjort, för jag mindes inte riktigt vart jag bodde. Vi hade precis flyttat in i en affärslokal, och jag måste ta mig genom ett köpcenter fullt med folk för att komma fram. Jag råkade gå fel, och hamnade hos en granne, som bad mig ta med mjöl till mina föräldrar, för det visste han att de behövde. Så jag grävde med händerna i mjölsäcken och bar sedan runt med en hög vitt mjöl i mina kupade händer, genom hela köpcentret igen. Det var fullt med folk, alla knuffades och dessutom hade alla jättefina indiska saris som absolut inte skulle fläckas med mjöl.

Till slut blev jag tvungen att välja mellan att ta mig fram och att fortsätta bära på mjölet, för jag insåg att det inte gick att göra båda. Så jag valde att hälla ut mjölet i en papperskorg, och sedan sprang jag hem till min älskade kamera.

Även om jag själv inte har någon fetisch för låtsasmord så borde jag ha haft kameran med mig. För mig är kameror nämligen en symbol för att vara medvetet närvarande och fånga dagen – i bilder. Jag tror därför att drömmen handlar om att jag måste sluta gå runt med min förbannade moral hela tiden, och börja leva istället.

Ingen människa har helt rent mjöl i påsen som möter precis varenda regel och standard som finns vad gäller renlighet och innehåll, och framförallt kan man per definition inte leva upp till hygienkraven om man bär mjölet i händerna. Att ens försöka ställer faktiskt mest till med besvär hos andra. Det är nog dags att släppa det där mjölet snart, innan jag får ont i handlederna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Personligt, Psykologi and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

0 Responses to Rullstolsmördarfetischister, glömda kameror och att inte ha rent mjöl i påsen

  1. Hur är det danskarna säger? Man kan inte blåsa och ha mjöl i munnen samtidigt. 🙂
    Intressanta drömmar har du i varje fall.

  2. Jag tror de menar att man inte kan ha full kontroll och samtidigt satsa framåt. Och att det finns saker som inte går att kombinera. Typ.

    Danska ordspråk är en av mina fetischer – de är oftast rätt obegripliga, men låter skönt.

  3. Jag bor i Skåne och visst har vi integration över sundet när folk pendlar och jobbar på bägge sidor, går ut och roar sig och så vidare. Samtidigt vill jag nog påstå att kulturskillnaderna ökar. Danmarks vägval när det gäller invandringen skapar en djup klyfta i vår egentligen stora kulturella gemenskap.

    Efter att i tjänsten ha läst danska tidningar dagligen i över ett års tid har jag fått lite mer koll och som sagt var, de har en del underbara uttryck.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *