Caster Semenya är en hjälte

Jag har bloggat om Caster Semenya ett antal gånger, och väntat på besked om besked om det såkallade könstestet. För mig är det nämligen inte det viktiga om jag får veta vad hon har för eventuell diagnos – utan att hon blir behandlad med värdighet. Det har varit rent ut sagt jävligt ont om respekt för hennes privatliv när journalister, bloggare och allsköns nätollare har varit och grävt i hennes underliv, bildligt talat. En artonåring med ett medfött funktions- eh, nej, det går kanske inte att kalla det för funktionshinder när anledningen till varför hon började utredas var för att hon sprang så fort.

Hursomhelst: Nu meddelar IAAF att oavsett vad testet visar kommer hon att få behålla sin guldmedalj från Berlin, och resultatet av testet kommer att hemlighållas. Nu är jag tyvärr ganska säker på att det ändå kommer att läcka ut, men det hedrar dem att de fattar ett sådant beslut.

“She is like a raped person. She is afraid of herself and does not want anyone near her. If she commits suicide, it will be on all our heads.”

Så sa en representant för Sydafrikas sportkommitté i september. Vi får hoppas att hon långsamt börjar återhämta sig och må lite bättre snart. För jag vill tolka det som han säger i ett bredare perspektiv: Om hon skulle ta livet av sig skulle skulden ligga på alla de som har hånat henne, kallat henne för “könsfuskare”, spekulerat i hennes “egentliga” kön, föreslagit olika straff för hennes “brott” och så vidare, utan någon som helst respekt.

Caster Semenya är knappt en kvinna – men det är inte för att hon förmodligen är intersexuell som jag säger det, utan för att hon är tonåring. Hon är arton år, och för mig är hon en symbol för styrka. De förföljelser hon utsatts för är typiska men samtidigt inte; alla transfoba påhopp har gemensamma drag. Jag hoppas att hon landar på fötterna. För mig behöver hon inte bevisa sin könsidentitet eller något alls; jag är glad bara om hon orkar leva. Och jag hoppas verkligen att det här känns lite, litegrann som en upprättelse.

Att överleva transfobi är en prestation i sig. Caster Semenya är en hjälte – inte för att hon springer fort, utan för att hon orkar leva.

Uppdatering: Johan Hilton skriver skitbra, och SvD har en bra artikel. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Barn och genus, Genus, HBTQ, Internet, Intersexualism, Kultur och media, Regnbågsidoler, Sexism, Trans* i media and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

0 Responses to Caster Semenya är en hjälte

  1. Mellanvärld says:

    “…med ett medfött funktions- eh, nej, det går kanske inte att kalla det för funktionshinder när…” varför skulle det vara ett funktionshinder?

    • För att det är så man brukar se intersexuella tillstånd: Som sjukdomar och funktionshinder. Nu är det ju iofs ofta så att man faktiskt KAN ha verkliga funktionsnedsättningar, som behöver vård, men det stora hindret för intersexuella verkar ju framförallt vara omgivningens fördomar, skuld och skam.

  2. Devin says:

    Att överleva transfobi är en prestation i sig. Caster Semenya är en hjälte – inte för att hon springer fort, utan för att hon orkar leva.
    Du är så klok!

    Får jag ta upp det här, med exempel från din blogg (med hänvisning, så klart) på Transgender Remembrance Day i morgon?

  3. Pingback: Genuspanik i godishyllan « trollhare

  4. Pingback: Caster Semenyas könsutredning – och min könsutredning av världens reaktioner « trollhare

Leave a Reply