Manlighet(s) är en psykisk sjukdom (Eller: Jag är inte kvinna för att jag är impotent)

Skylt med Carl von Linné i rosa skjorta i fjollig pose

En fjollig Carl von Linné à la 2007

Vad är manlighet?

Jag har ingen aning; ändå är det ett ord jag använder ganska ofta. Senast i en tweet för bara en liten stund sedan. Jag försökte locka PsykbrytsJonas att komma och hälsa på mig med löfte om att prova min spikmatta:

“Du får komma hit och prova min spikmatta, så kan jag utnyttja dig för min uppsats om manlighet som psykisk sjukdom 😉 “

Manlighet som psykisk sjukdom; det är ungefär så jag har formulerat den spirande uppsatsen när det har behövts, eller när någon frågar. Egentligen är det inte riktigt det jag skriver om, men det låter mer snärtigt än En studie av skönlitterära beskrivningar av snäva mansroller och frigörelsen från dem ur ett cripperspektiv med inslag av såväl transteori, queerteori och psykradikalism, inspirerat av Foucaults teorier om galenskap, kön och sexualitet. Det är detta jag pysslar med när jag inte bloggar: Jag skriver på min D-uppsats i Engelska, även om det hittills mest består i att läsa in mig på den teoretiska bakgrunden.

Böcker: History of madness och History of sexuality (1-3) av Michel Foucault, och Melankoliska rum av Karin Johannisson

Böcker jag läser just nu: Galenskap och sex

Hursomhelst borde jag alltså veta vad manlighet är. Det är ju det hela min uppsats bygger på, och det är också det som en stor del av den här bloggen kretsar runt: Att utforska könsutrymmen och provspela könsroller, grubbla över var könen sitter och hur man isåfall lockar fram dem, samla små analyser av hur kön konstrueras, fundera över växelverkan mellan biologi och beteende – och driva med mig själv i min jakt på manligheten. Jag är diagnosticerad transsexuell, går på testosteron sedan snart fem månader och väntar på en kallelse till kirurgen för att ta bort brösten – och allt detta för att jag vill leva med en “manlig” kropp i en “manlig” social roll.

Jag borde veta vad manlighet är, men jag gör det inte. Så jag googlar ordet.

Vad är manlighet? Länk till Potenslinjen på Google

Det första som kommer upp är en länk till Potenslinjen; Viagraprånglarna Pfizers försök att sprida “information” om potensproblem. De hänvisar till en undersökning från 2003 där svenska män och kvinnor har fått svara på vad de anser är “viktigt för manligheten” och sätta betyg efter hur viktigt de tycker att det är:

  1. Vara praktiskt händig (7,1)
  2. Ha bra potens (6,4)
  3. Ha välavlönat jobb (5,9)
  4. En attraktiv partner (5,9)
  5. En vältränad kropp (5,8)
  6. Ett attraktivt yttre (5,5)
  7. Vara sportintresserad (4,9)
  8. Alltid vara redo för sex (4,9)
  9. Äga tekniska prylar (3,9)
  10. Ha en häftig bil (3,3)

Att vara händig är alltså det som är viktigast för manligheten, följt av att ha bra potens. Man kan tillochmed testa sin potens på sidan, ifall man är osäker. Har man lägre än 21 räknas det som erektionsproblem. Jag får åtta poäng – och då har jag ändå gått med konstant stånd i två månader. Jag är impotent för att jag inte penetrerar någon partner, misstänker jag.

Hemgjord penisprotes

Hemgjord penisprotes

Jag kan hänga upp hyllor, tavlor och lampor och montera IKEA-möbler, och jag vet skillnaden mellan phillipskruv och pozidriv – men mitt mest välavlönade jobb någonsin gav 80 kronor i timmen, och jag har ingen partner och hade jag någon skulle jag inte kunna använda min egen kuk för att penetrera henom. Min kropp har en ansamling av lös hud på magen och inte mycket till muskler, och dessutom har jag gigantiska moobs. Något säger mig att det inte är det som de flesta menar med “en vältränad kropp” och “ett attraktivt yttre”. Mitt sportintresse är ungefär lika stort som mitt intresse för att äga statusmarkörer, som båda tillsammans är ungefär lika stora som mitt intresse för att skaffa mig ett sexliv med någon annan. Inte stort, alltså.

Jag är omanlig i de avseendena – men jag lider inte av det, lika lite som jag lider av att vara androgyn och fjollig. Jag lider av att min kropp inte fungerar och ser ut som jag tycker att den borde göra, men jag lider inte av att vara omanlig. Manlighet för mig sitter inte i hur lång och hård kuk man har, eller i silhuetten av ens bröstkorg, eller i kroppsbehåring, röstläge, skäggväxt, muskelmassa, kromosomer, hormoner, avsaknaden av äggstockar eller förekomsten av testiklar eller förmågan att producera spermier som kan befrukta ett ägg. Med undantag av det sistnämnda är det sånt jag önskar mig – men längtan efter att ha en kropp med alla dessa egenskaper är inte nödvändigtvis något som har med manlighet att göra.

Knapp med texten "Men are from earth - Women are from earth - Deal with it"

"Men are from earth - Women are from earth - Deal with it"

Alla transsexuella är naturligtvis olika, och jag vet att många inte håller med mig, men för mig är det så: Jag känner mig inte mer manlig när jag skruvar ihop en Billy än när jag bakar en kaka – däremot har jag större chans att lyckas med hyllan eftersom kakbak kräver oerhört mycket större precision och timing än IKEA-möbler, och därmed är det roligare. Jag känner mig inte mer manlig för att jag numera ser ett myller av svarta hårstrån kika fram under hakan – däremot känner jag mig mer som mig själv.

Manlighet är bara ett ord jag använder för att kommunicera mitt behov och min längtan; för att översätta det till något som andra verkar kunna förstå, och för att kunna få den vård jag behöver. Men oavsett om man är född med snopp eller snippa kan strävan gå för långt ibland; risken finns att man överdriver och börjar må dåligt. Könshets – manlig-hets och kvinnlig-hets – beror på att könsrollerna skaver. Kostymen sitter tight, man får svårt att andas och kläderna är så snäva att det är svårt att röra sig utan att snubbla och ramla utanför – och ju snävare de är desto hårdare blir också fallet, eftersom man skuldbelägger sig själv: Om jag bara hade varit lite smalare och elegantare hade man inte ramlat.

Torso från antika Grekland

En man utan rörelsefrihet

Det är lättare att lägga skulden på den som ramlar än att se till att det finns fler storlekar på kostymer tillgängliga, fast i stort sett alla människor förmodligen någon gång känner av könsskav. Det råkar bara drabba transpersoner hårdare än cispersoner. Vad spelar det för roll om det finns både rosa och blå kostymer och man så generöst får “välja” en om de är sydda efter Barbie och Ken och inte finns i fler storlekar, och om den som vill ha en regnbågsfärgad kostym blir utskrattad av skräddarna?

Manlighet och kvinnlighet i sig är inte en psykisk sjukdom, men att gå upp i en snäv könsroll kan leda till manlig-hets eller kvinnlig-hets. De i sin tur är båda orsaker till psykisk ohälsa, i allra högsta grad. Själv är jag inte särskilt manlig – men ett riktigt mantimmer.

***

Veckans bloggtema: Manlighet kändes som klippt och skuret för mig. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Bilder, Genus, Genusforskning, HBTQ, Könsidentitet, Psykologi, Språk, Transbilder, Transitionsdagbok and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

20 Responses to Manlighet(s) är en psykisk sjukdom (Eller: Jag är inte kvinna för att jag är impotent)

  1. degbunke says:

    Underbar knapp. Var har du hittat den? =)

  2. Mellanvärld says:

    “…den som vill ha en regnbågsfärgad kostym blir utskrattad av skräddarna” 🙁

  3. pärlbesatt says:

    Hmm.. Var tvungen att tänka till där. Jag tycker min man är manlig men han är

    inte händig
    har inte välavlönat jobb
    inte en vältränad kropp (thank god, jag avskyr för mycket muckler)
    sportintresset fick gärna avvecklas till förmån för annat (dvs mindre gloende på fopoll på teven när det är stormatcher ja tack)
    han äger inga mer tekniska prylar än mobil och har ingen bil alls.

    Jag tycker jag är hyfsat attraktiv ja, det var också nåt kriterium.

    Å andra sidan kanske jag inte alls är representativ, nä.

    Intressant att se så här svart på vitt hur ens skalor och referensramar diffar från andras. Som om jag inte visste det innan, I OCH FÖR SIG. :/

  4. Elin I. says:

    Återigen vill jag tala om vilket enormt fan jag är av dina metaforer. Lysande. =)

  5. dam i tofflor says:

    Jodå, även som sicperson (nytt begrepp för mig) kan man känna av könsskav. I min ungdom var t ex alla skor som ansågs kvinnliga, och som skulle bäras om man ville vara attraktiv, riktiga tåklämmare, oftast med hög klack dessutom. Mycket obekvämt, de begränsar ju rörelsefriheten. Flickor skulle inte heller vara för bra i skolan, så den som hade lätt för sig skulle helst dölja det, åtminstone om hon ville komma ifråga som flickvän. Något år efter gymnasiet jobbade jag som truckförare på en mansdominerad industri. Långt senare har jag hört ordet truckflata. Varför en lesbisk kvinna särskilt gärna skulle vilja jobba omgiven av hundratals män är förstås en gåta. ? Jag tycker f ö att blandade miljöer, med avseende på alla möjliga parametrar, är roligast. Det blir liksom mer svängrum åt alla.

    • Ja, precis. Det är såna saker hela tiden: Man “får inte” göra vissa saker för de är “okvinnliga” eller “omanliga”, och vissa saker kanske man nästan känner sig tvungen att göra för att “bevisa” sitt kön. Så visst drabbar det även cispersoner.

  6. dam i tofflor says:

    Stavade fel gjorde jag dessutom. Var det cis? Nytt begrepp som sagt. Ska ta reda på mer om det. Det blir lite snårigt med alla dessa könsidentiteter.

  7. Var det inte något såsom: “transalpina” = på andra sidan Alperna = Gallien, Germania osv “cisalpina” = Italien , romarrikets historia.

    Bra skrivet, dessa snäva konsrollskostymer gör människor sjuka. Härlig knapp – vill ha!! betydligt bättre än Mars och Venus grejen! 😀

  8. Pingback: Bakom varje galen kvinna står en man som drev henne dit « trollhare

  9. Pingback: Manlighets är en tvångshandling « trollhare

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *