Jag är 29 år på papperet, 14 år i kroppen och 150 dagar i själen

Nebidoampull

150 dagar har gått sedan jag fick den första testosteronsprutan. Åtta månader efter att diagnosen Transsexualism ställts och efter totalt fjorton månader i utredning fick jag äntligen börja behandlingen.

Å ena sidan känns det som om det var igår jag med fumliga händer plockade fram asken med den lilla glasampullen i ur väskan för att överlämna den åt distriktssköterskan. Jag minns hur klumpig och obekväm och spänd jag var när jag blygt drog ner shortsen litegrann och la mig på britsen, men samtidigt hur lycklig och förväntansfull jag kände mig.

Å andra sidan känns det som om det var hundra år sedan. Som jag skrev redan igår har jag fått en hel del tydliga kroppsliga förändringar, men de psykiska effekterna är svårare att sätta ord på.

Immanuel, 149 dagar på testosteron

Jag mår bättre, den saken är säker. För tre år sedan hade jag ägnat halva mitt liv åt gerillakrigföring mot min egen kropp, så jag bestämde att det fick vara nog, och inledde fredsförhandlingar. Idag tror jag att jag har kommit till någon slags vapenvila, och kanske tillochmed att jag är på väg mot fred – och det skulle aldrig ha fungerat utan testosteronet.

All den energi som jag lagt på att sätta krokben för mig själv kan jag helt plötsligt använda till en massa annat. Jag orkar plugga, och tillochmed träffa människor och vara social. En sån enkel sak som att gå ner till Statoil för att posta ett brev tar inte längre flera timmar av självpepp innan det blir av. Jag kan röra mig ute utan att äcklas av den bild jag tror att andra ser.

Immanuel, 149 dagar på testosteron

Kanske är det därför jag märker att jag har fått en mycket bättre självkänsla, att jag är tryggare och mindre osäker. Jag vet inte ens om jag en enda gång på de här 150 dagarna har känt av den där bitterheten jag alltid kände förut över att ha fått vänta så länge på att börja leva.

Jag var bitter, men kämpade för att komma ur bitterheten eftersom jag visste att den var destruktiv. Då lyssnade jag alltid på Tell me this night is over, och sjöng med, i tysthet:

“I hope that someone’s gonna call and tell me this night is over

’cause I wanna start living my life before I get much older.”

Immanuel dansar

Jag vågade aldrig hoppas på att det faktiskt skulle hända, men det gjorde det. Mitt liv har äntligen börjat. Jag är 29 år på papperet, 14 år i kroppen och 150 dagar i själen. Nyfödd som jag är har jag viktigare saker för mig än att odla min bitterhet – att leva, till exempel.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Bilder, Hormonbehandling, Könsidentitet, Puberteten, Transbilder, Transitionsdagbok, TS-utredningen and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

0 Responses to Jag är 29 år på papperet, 14 år i kroppen och 150 dagar i själen

  1. karibien says:

    Jag kommer på mig själv med att sitta med ett stort leende.

    Det är så härligt att få följa med när du utforskar och tar plats i ditt nya liv 🙂

    Man får väl säga Grattis på 150-dagars-dagen då!

  2. Ulrika says:

    Hmm… Får inte riktigt ihop det.

    Har ju följt din blogg av och till i drygt två år och nog tycker jag att din själ alltid funnits där 🙂

  3. dean says:

    vad snygg du är! 🙂

  4. Flora says:

    Hej! jag blir glad och varm och lite rörd av att läsa detta och vill säja Grattis till ett härligt liv!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *