Jag jobbar på min lättja

Jag älskar fredagskvällar. Nätet är lugnt, inget händer. Alla är upptagna med att festa, titta på tv eller så. Dessutom har någon av mina grannar ofta fest, vilket ger mig den perfekta ursäkten: Det finns ju ingen mening med att gå och lägga sig när man ändå inte kan sova.

Så vad gör jag istället? Jag pluggar. Nördigt, jag vet, men inte maniskt. Den här gången har jag ordning på studierna. Att plugga 25% gör det omöjligt att lägga hela min vakna tid på skolarbetet – vilket var en sån sak jag bekymrade mig för när jag började igen i höstas. Jag har lagt upp en plan för hur mycket jag ska göra varje vecka, och jag håller mig någorlunda till den. Det där med att plugga 100 timmar i veckan för att hålla jämna steg med resten av kursen är inget jag varken vill eller behöver numera. De första fyra åren på högskolan var fruktansvärt jobbiga, men det är fem år sedan sist och mycket har hänt.

Det finns flera anledningar till varför jag fungerar bättre nu än då, men en av dem är att jag får jobba hur och när jag vill. Att plugga på högskolan är som att äta morotskaka och spara glasyren till sist: Ju längre upp man kommer desto mer uppsatsskrivande och mer självständigt arbete. Det enda jag gör det här läsåret är alltså att skriva min D-uppsats, och det är verkligen som att slicka i sig ett tjockt lager glasyr efter att ha pliktskyldigt ätit upp själva kakan. Allt detta med seminarier och tentor och hemtentor och gudinnorna vet vad är sånt som gör att 100% egentligen betyder 250%, men den biten är jag i princip klar med. Jag har möjligheten att bestämma mer själv nu.

Självdisciplin har aldrig varit något jag lidit brist på – tvärtom. Den har snarare urartat i självdestruktivitet gång på gång. Det jag behöver lära mig är, som min psykiater kallar det “att gasa och bromsa”: Att inte fastna i hyperfokus för långa stunder åt gången. Det är det jag tränar nu. I början av terminen var det omöjligt att sitta bara sex timmar i ett svep; jag satt lätt åtta timmar eller mer utan att äta, dricka, gå på toa eller höra telefonen eller veta vad klockan var. Idag kan jag faktiskt bryta efter bara tre, fyra timmar och ta paus.

Kerberos, trehövdad hund

Kerberos, trehövdad hund. Bild från http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Cerberus_%28PSF%29.png

Att försöka kontrollera sin kreativitet är som att försöka lära Kerberos att gå fot, men jag har hellre en hund med två huvuden mer än normen än inga huvuden alls. I fem år har jag känt mig som en hund utan vara sig huvud eller svans, och jag vill inte förlora det jag äntligen har fått tillbaka – så man kan säga att jag jobbar på min lättja.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Psykologi and tagged , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

0 Responses to Jag jobbar på min lättja

  1. Inredningsbloggar är ofta mördande tråkiga, men ibland hittar man ju ett och annat av värde. Till exempel tror jag att en sådan här möbel skulle kunna vara till hjälp i projekt lättja:
    http://nakirlu.blogg.se/2009/november/draft-nov-9-2009.html

  2. Visst gör det! Jag skulle aldrig få någonting gjort om jag hade en sådan tror jag. Fast man kan ju halvligga med laptopen på magen kanske?

  3. Ja, eller på ett litet bord eller så. Jag önskar att jag hade en laptop och någon sittmöbel som gick att byta ställning i hela tiden.

    http://www.rum21.se/index.php?main_page=product_info&products_id=1687

    Såna här (men hjälp vilka priser!) hade de iaf förut på Stadsbiblioteket i Falun. De var helt perfekta att sitta i, för man kunde växla position hela tiden.

    Fast nu får jag istället tvinga mig att gå upp och röra på mig lite då och då, för om jag sitter stillen hel dag får jag ont i knäna.

  4. Det är en sann klassiker till fåtölj, det där. Tyvärr är chansen att hitta sådana billigt på loppis minimal, för de är så efterfrågade.
    Gamle journalisten Torsten Ehrenmark på sin tid tyckte att det borde uppfinnas skrivmaskiner för armhävande och valvuppstående författare, för det är minsann inte så lätt att träna när man har stillasittande jobb. I väntan på en sådan – dator får det väl bli nu – kan man inte göra något annat än försöka komma ihåg att upp och studsa emellanåt.

    • Ja, precis. Men det finns höj- och sänkbara arbetsbord numera, som personer med tex. nackskador använder. Borde man inte kunna utnyttja den tekniken för att motionera samtidigt?

  5. Jo, det kan man faktiskt. Maken har ett sådant på jobb – de är ju bra även för dem som inte har skador. Han brukar växla mellan att stå och sitta när han jobbar. I mediebranschen (där jag jobbar nu) och i offentlig sektor (där jag jobbade innan) har man sällan det typen av personalvård…
    Fast jag vill i alla fall hellre ha bollfåtöljen.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *