En bög som heter Brita – En släktsaga

“Johan Andersson var 55 år då han blev gift med Brita Johansdotter som då var 32 år. Båda hade varit gifta förut. Brita liknade på flera sätt en karl, gick omkring i karlkläder och satt ofta och diskuterade med karlarna och spottade och betedde sig som de. De fingo fem barn, fast det påstods att Johan inte var far till åtminstone de två sista, De hade nämligen en dräng, Norsk-Halvar kallad, som Brita troligen tyckte mer om än sin man, gamle Johan.

Det var troligtvis Brita och drängen som kom med förslaget att de skulle resa till Amerika. Johan sålde gård och lösöre för vad han fick, vilket inte var mycket. Då de kommo till Trondheim såldes den ena hästen, och Brita tog hand om hela reskassan och köpte biljetter utom till Johan. Då han nu såg att han inte fick följa med längre, tog han lilla Johan med sig och körde hem med den häst de hade kvar.

Då de kommo hem blev det riktigt svårt för dem. De hade nu inget hem och inga pengar. Men Johan Andersson lyckades få ihop så pass stor reskassa, att han påföljande år kunde komma över till Amerika. Ditkommen blev han antagligen allt annat än väl mottagen. Inte långt därefter kom brev med meddelande om att han avlidit.”

(Nedtecknat av Paul Pålsson i Skärvången, citerat i Åkersjön – Högrun av Britt & Alfred Brändemo 1993)

Året var 1868. Kanske 130 år senare, när jag gick i gymnasiet, läste jag berättelsen i boken som morfar och mormor hade skrivit. Brita verkade fullkomligt omoralisk i sitt sätt att behandla sin man, tyckte jag då, men samtidigt otroligt häftig. Historien var som hämtad ur en film, även om jag förstod att ryktena på byn inte är världens mest tillförlitliga källor. Jag började grubbla över vem Brita var och varför hen gjorde allt detta. Pelargon i ett fönster

Var det en medveten plan att rymma till Amerika med drängen, eller är det bara något som elaka tungor har hittat på? Dödade Brita och Halvar Johan när han väl kom till Amerika? Och varför bestämde sig Johan, i sin tur, för att ge sig av igen för att leta upp dem? För barnens skull, eller för att hämnas för något? Och vem var Brita? VAD var Brita, mer än människa?

Året var 1868 när de emigrerade, och Brita var född 1820. De ord vi använder idag: Transperson, transvestit, transsexuell, transgender – de fanns inte då. Personer som Brita fanns, men de kallades för andra saker i den mån de levde öppet eller blev outade. Därför skulle det inte gå att fråga Brita om hen var transvestit eller transsexuell eller något annat; det finns inte ens henoms egna ord att gå efter, och om hen uppfattade sig själv som man, kvinna, både och, ingetdera eller något helt annat kan vi inte veta.

I min tonåriga fantasi var Brita en person som längtade bort, som drömde om något större. Hen var för stor för att rymmas i den lilla byn där alla uppfattade henne som en kvinna i manskläder. Kanske var hen tolererad på ytan, men det är möjligt att hen ville mer än så. Kanske ville hen börja om och leva som man, med Halvar vid sin sida. Kanske var Johan en skitstövel; kanske var han en snäll man som bara inte kunde förstå varför hans “fru” inte var som kvinnor förväntades vara. Rakhyvel och rakborste från 1800-talet

Brita blev min idol, och den som öppnade mina ögon för att se hur ofta transpersoner göms undan, samtidigt som de egentligen hela tiden finns där om man bara läser med rätt glasögon. Transkillar beskrivs till exempel ofta som “manhaftiga fruntimmer”; gärna med anspelningar på att de måste vara lesbiska – men i berättelsen om Brita verkar det ju snarare handla om en person som föredrar män.

Brita och jag delar inte blodsband, men jag är släkt med henoms försmådde make; Johan var min morfars farfars farfars bror. Däremot är det självklart för mig att se Brita som en släkting. Ibland tycker jag mig förstå precis hur hen måste ha känt sig, men det är mycket möjligt att jag bara projicerar min egen transsexualism på en person som helt enkelt var en pojkflicka. Men även om jag inte kan skryta med en transman som anfader, och oavsett hur hen skulle ha definierat sin könsidentitet idag, så är vi släkt – själsligen.

Jag vet inte om Brita var man, kvinna eller något annat, eller vilken av dagens trans-etiketter hen skulle ha känt igen sig själv bäst i. Kanske skulle hen ha kallat sig för genderqueer om hen haft dagens ordförråd; kanske skulle hen ha känt sig mer som en kvinnlig transvestit. Kanske var hen man innerst inne, men levde som kvinna för att hen inte kunde något annat av sociala skäl, och för att tanken på en man född i kvinnokropp som dessutom också älskade män var på tok för komplicerat för människor i små byar i norra Jämtland på 1800-talet att förstå. Kanske var hen en bög som hette Brita – men oavsett vilket är hen min förfader.

Veckans bloggtema: Släkt. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Bilder, Genus, Genusforskning, HBTQ, HBTQ-historia, Regnbågsidoler, Trans* i media and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

4 Responses to En bög som heter Brita – En släktsaga

  1. Mellanvärld says:

    “…inte ens hennes egna ord…” menar du inte “hen(om)s”?

  2. Oops! Det blev så mycket “hen” att det slank med ett “hennes” :O

  3. Pingback: ”Transpersonens och den sexuella läggningens tid är förbi” « trollhare

  4. Pingback: Kung Kristinas rymdraket « trollhare

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *