Rätten till livshjälp

Jag har en vän som heter Birgitta. En dag för några veckor sedan var jag nära att förlora henne; det var vi alla. Jag satt i en annan del av landet och kände mig maktlös. Försökte ringa, men kom inte fram. Upptaget. Det måste vara ett bra tecken, tänkte jag, och hoppades. Och började skriva små kärleksförklaringar på Twitter. Jag hoppades att min kärlek skulle om inte kunna dra henne ut ur skuggorna så åtminstone få henne att vänta med att gå in i det definitiva mörkret.

Jag förlorade henne inte. Hon finns kvar, hon lever och andas. Nätt och jämt. För även om jag ser hur mycket kamplust som pyr under ytan vet jag varför himlen ser så nattsvart ut från hennes horisont. Jag är så glad att hon fortfarande finns, att de hittade henne i tid – och jag är rent ut sagt förbannad på de som jag vet har försatt henne i den situationen.

Att leva i en djup depression är verkligen ingen dans på rosor. Att leva i en djup depression och räkna dagarna tills ens inkomst tas ifrån en och man blir utförsäkrad – inte för att man anses vara frisk, utan för att man har varit sjuk för längedet är tortyr. Om två veckor får en grupp människor sin sista utbetalning från Försäkringskassan. En liten del av dem kanske klarar sig ändå; andra har inte en chans. Det är möjligt att en del av dem skulle kunna komma tillbaka om de fick rätt stöd, men det enda som erbjuds verkar vara chockrehabilitering.

De veckor som har gått sedan Birgitta försökte ta sitt liv har jag gråtit, skrikit och stampat i golvet av ilska. Jag har svurit, smitt planer och… inget har blivit av. Jag vet inte vart jag ska rikta min energi. Än så länge har inga berättelser om konkreta samband mellan utförsäkringar och fullbordade självmord dykt upp, men jag är rädd att det bara är en fråga om tid. Jag vet hur jag själv har känt ångesten krypa i kroppen när Försäkringskassan vill ha ett till intyg för att de inte tycker att det gamla är tydligt nog. Jag försöker förtränga det faktum att oavsett vilka som vinner valet nästa höst kommer jag att vakna två dagar senare och vara utförsäkrad; det är statens 30-årspresent till mig. Då måste jag kunna försörja mig själv.

Att välja att avsluta sitt liv är inte modigt, och jag vill inte se några martyrer – men jag är rädd att det är dit vi är på väg. Själv tänker jag inte ge upp. Inte en chans. Jag vet inte hur, men jag tänker slåss för rätten till livshjälp – och rätten att slippa chockrehabilitering.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Funkis, Funkispolitik, NPF, NPF-hantering, NPF-vård, Överlevnadshandbok, Psykiatri, Psykologi and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

9 Responses to Rätten till livshjälp

  1. olatidman says:

    usch va jobbigt..

  2. Immanuel… Jag känner att du finns vid min sida. Du finns i mitt hjärta. Och när jag låter blicken vila där, så ser jag många fler, dessutom.

    Din text här, får mig att inse nånting väldigt viktigt.

    Vi är alla delar av samma kropp. Eller egentligen samma stora själ. Det finns ingenting som separerar oss i känslan eller rummet. Geografiska avstånd är på sätt och vis en illusion. Om man tänker med hjärtat. Som du gör.

    Om jag förvägrar mig själv att leva, så dödar jag en del av alla andra också…Tack, för att du visar vägen, min vän.

    <3

  3. Pingback: Trygghet är en självklarhet för oss « Kent Persson (m) blogg

  4. pärlbesatt says:

    Jag blir också utförsäkrad om några veckor. Går till AF under protest, för vad ska de göra med mig liksom, när det inte finns jobb åt folk som är helt färdiga med utbildning, yngre och friska?? Galet är det.

  5. Pingback: Sjuka sjukregler eller sjuk Försäkringkassa? « Genrep

  6. Pingback: Miste sjukpenning – tog sitt liv. Vad var det jag sa? « trollhare

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *