Psykfallsnormen vs. att vara så jobbig som det bara går

Jag ser klippet med Sahar i Stockholm som inte kan gå ut på en hel vecka för att de reparerar hissen där hon bor, och jag läser Devins blogg om en liknande situation i en stad många mil längre norrut. Hen försökte få hyresreducering eftersom hen inte kunnat bo i lägenheten under hissrenoveringen, och fick svaret från hyresvärden:

“Ja, om jag varit handikappad hade jag då inte haft några problem med att stanna i lägenheten ett par dagar.”

Jag sluter mig till att hyresvärden inte räknar sig själv som “handikappad”, eftersom jag gissar att hen utgår ifrån att “handikappade” inte har jobb eller skolor att gå till eller uppdrag att sköta eller något annat som behöver göras.

Fördomarna om att “handikappade” bara sitter hemma hela dagarna och inte har något för sig verkar vara seglivade. Själv kan jag inte låta bli att jämföra med hur man som psykfall faktiskt förväntas vara sjukskriven och utan socialt umgänge. Alla var överens om att det inte var bra, men ändå fick det mig att komma lite närmare psykfallsnormen. Man var till exempel inte lika besvärlig om man inte längre kunde skylla på att man behövde sin hjärna för att plugga, utan blev lättare att truga i mediciner.

Jag var onormal när jag pluggade och var aktiv i olika grupper, men sedan blev jag ett normalt psykfall när jag blev sjukskriven och isolerad. Jag påstår inte att jag hade kunnat plugga eller jobba då; det finns en anledning till varför jag varit borta i fem år. Jag behövde en paus från skolan dessutom, för att fortsätta som jag gjorde då – jag pluggade 100 timmar i veckan – var ohållbart. Det var rätt att sjukskriva mig, men jag önskar att det inte hade behövts fem år för mig att hitta tillbaka.

Ett stort hinder på vägen har varit just den där känslan av att vara till besvär. Om jag ska ut i arbete behöver jag nämligen lära mig att ta plats först, och kräva saker och vara jobbig. Jag behöver ingen hiss för att ta mig till jobbet om det finns trappor, men däremot behöver jag en trygg miljö med arbetsuppgifter som matchar det jag är bra på, och som inte kräver för mycket.

Som funkis är man jobbig om man lever på bidrag och är passiv, men man är ännu jobbigare om man deltar i samhället. Själv vill jag gärna vara så jobbig som det bara går – men utförsäkrad utan rehabilitering och utan att få veta vad som väntar är inte en synonym till “trygg”.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Funkis, Funkispolitik, NPF, NPF-vård, Politik, Psykiatri, Psykologi and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

29 Responses to Psykfallsnormen vs. att vara så jobbig som det bara går

  1. Kay says:

    Bra skrivet!

  2. litensak says:

    Nu tänker jag vara arg en stund 🙁

    Men, bra skrivet. Det är fruktansvärt vad vi funkisar anses vara ickemänniskor som inte har ett liv att sköta. Hörde om en synskadad/blind dam som endast fick handla mat i den närmaste butiken på tisdagar eftersom de endast ville hjälpa henne att hitta varorna då.

  3. dean says:

    så fruktansvärt otrevligt skrivet (det i rosa rutan)! hur tänker vissa människor?

  4. Ja, det undrar jag med? De har nog en bild av att “handikappade” ändå bara sitter hemma och inte har vare sig vänner, familj eller jobb, och dessutom att det alltid är någon annans ansvar att se till att saker fungerar.

  5. dam i tofflor says:

    Ja, det behöver vi väl alla, en trygg miljö med arbetsuppgifter som matchar det vi är bra på. Det är inte alltid så lätt att hitta rätt… pust…

  6. Ankan says:

    Men visst är det så! Har själv ett funktionshinder efter en hjärntumör samt en strålskada efter behandlingen och korkade fördomar kan emellanåt hagla om öronen på en. “Bor du hemma?” Syftar då till att jag skulle bo hos mamsen och papsen. “Bor du på serviceboende/gruppboende?” “Har du något jobb?” “Har du några vänner?” För det mesta kan jag svara artigt på frågorna men ibland kokar det bara över. Jag flyttade hemifrån när jag var tjugo till en egen icke handikappanpassad lägenhet i ett helt normalt lägenhetskomplex. Jobb har jag haft, att jag nu är arbetslös beror på arbetsmarknaden just nu och inte på mitt funktionshinder. Nära vänner har jag en handfull, övrigt femtiotal är spridda över landet. Min tid som arbetslös använder jag till att bla föreläsa om just funktionshinder men även hbt och alla fördomar som tyvärr också drabbar den gruppen.

    • Själv har jag haft den “lyxen” att alla har tagit för givet att jag klarar allt, eftersom det inte “‘är något synligt fel på mig”, och först nu i vuxen ålder har jag fått smaka på det omvända. Jag vet inte vilket som är värst: Att folk förutsätter att man fixar allt, eller att de förutsätter att man inte fixar något alls…

      När du föreläser om HBT, vad pratar du om då? Jag har det nämligen lite som en Plan B (jag har iofs många Plan B) att föreläsa om mitt pluggande skiter sig, så jag är nyfiken 🙂

      • Ankan says:

        Hej!
        När jag föreläser berättar jag rätt och slätt om mej själv, om hur mitt liv gestaltat sej från det jag blev sjuk som tio åring fram till idag. Om hur taskigt det kändes att förutom att jag varit sjuk och blivit funktionshindrad (i vissa situationer) en dag upptäckte att jag dessutom var bisexuell… ve och fasa! =) Men det jag vill få fram är att mitt liv är ett bra liv, att jag jag har helt underbara vänner och har erfarenheter idag som jag inte skulle vilja vara utan. Att vi alla har rätt att leva våra egna liv på egna villkor efter bästa förmåga. Även om ytan skiljer sej är vi inte så olika som vi vid första anblicken kanske tror.

  7. Tristessa says:

    Tänk om ens svårigheter bara hade varat i en vecka..

  8. Boman says:

    Många som har beslutsrätt över andras liv och rörlighet verkar lida av allvarlig hjärnbrist. Ett allvarligt handikapp.
    Folk som PRATAR HÖGT med en som sitter i rullstol eller har annat synligt funktionshinder och gärna lutar sig så de har ansiktet en decimeter ifrån känner jag stor olust inför. Får lust att klappa till dem ibland. Men det skulle förmodligen inte hjälpa.

  9. Pingback: Claeskrantz.se » Utförsäkring av sjuka och arbetslösa en följd av moderaternas arbetslinje

  10. Devin says:

    “Som funkis är man jobbig om man lever på bidrag och är passiv, men man är ännu jobbigare om man deltar i samhället. Själv vill jag gärna vara så jobbig som det bara går”

    Samma här. Jag och flickvännen är jobbiga i kubik – särskilt när vi är tillsammans. “Vem sköter vem,” liksom. 😉

    • Carola says:

      Devin är alltid jobbig oavsett 😉 Var jag du skulle jag ringa igen och höra och säga som det är – att de kan ju betala din LÖN om du är borta – personen är ju handikappad – den har ju inte full hjärnkapacitet och borde tillhöra “omsorgen”

    • Devin, ni är underbart jobbiga! Fortsätt med det 😉

  11. Marie says:

    Ja, här kan man ju berätta en mindre roman om vad man hört personer “utan handikapp” kläcka ur sig. På bostadsförmedling och arbetsförmedling har jag fått såna kommentarer att jag borde gjort en anmälan om diskriminering, men var för ung för att förstå att jag hade rätt till det. Och apropå folk som “kryper inpå en” när de pratar, eller än värre, klappar på en, så får jag lust att bitas. Klappa på mig som en hund, och du upptäcker att jag är en vildhund.
    Och visst kan jag och Devin vara “jobbiga” ihop, särskilt om vi blir “påhoppade”. Vi är ju inte riktigt så snälla som vi ser ut. 😀

    • Ja, jag har förstått det. Jag är glad att jag passerar som funktionell i de flesta sammanhang, för då slipper jag det där. Det räcker gott och väl de gånger jag råkar ut för det. Och då ser jag ändå inte så snäll och försvarslös ut som du…

  12. sm says:

    Fuck them all!

  13. Pingback: Psykstörd skolchockar normon « trollhare

  14. Intressant läsning.
    Missa inte min nystartade “Funkis-blogg” med fokus på tillgänglighet- och bemötandefrågor.

  15. Pingback: Förödande tystnad och fejkad normalitet « trollhare

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *