Ofullkomlighet är en konstform

Hur gör jag för att få ihop livspusslet?

*rått skratt*

Inte alls. Jag har nämligen slutat anstränga mig.

För drygt en månad sedan sände kanal 5 den där Fråga Olle-dokumentären i repris, och jag fick komplimanger för hur fint jag har det hemma. Det är inte riktigt så det ser ut nu, kan jag meddela. Jag sköter mina studier, och det är viktigt för mig. Jag håller kontakten med mina vänner och min familj, betalar räkningar och ser till att få de allra viktigaste sakerna fixade. Resten får vänta tills jag får mina dampryck, så då är det tur att jag bor själv. Mindre tur är att jag inte har någon butler. Jag har visserligen boendestödjare som hjälper mig med olika saker ett par timmar i veckan, men det var ett tag sedan vi hann med något hushållsarbete så det har jag fått klara helt själv de senaste månaderna.

Resultatet ser du i bildspelet nedan – som inte rekommenderas för lättäcklade och mögelfobiker. En helt vanlig decembertisdag, oretuscherad.

Riktigt såhär illa brukar det inte se ut hemma hos mig, men det händer. Det här är resultatet av en period av hårda studier, riklig social träning utanför hemmet – och december i största allmänhet. Stökigheten är permanent, men att det är skitigt är en annan sak. Det brukar inte ligga mögliga matrester i vasken. Det är nämligen där gränsen går för mig mellan det som kan passera som bohemiskt slackerliv och ren sanitär olägenhet: Vid bakterier, förruttnelse och mögel. Dammdinosaurier och intorkade matrester är inte så farligt jämfört med en grönpälsad clementin.

Någonstans mellan Feng Shui och Zen hittade jag ett begrepp som säkert var tänkt att man skulle tolka på ett helt annat sätt än vad jag gör, men som betydde att man skulle värdesätta det ofullkomliga: Wabi-sabi. Så det är min livsfilosofi, eftersom jag är expert på ofullkomlighet.

Jag har lärt mig att leva med mitt kaos, vilket behövs mer än någonsin nu när jag pluggar och alltså har ännu mindre tid och energi till att få saker gjorda. Om jag skulle tvingats jobba heltid hade jag definitivt inte fått mycket gjort hemma alls, utan fått se allt förfalla fullständigt. Vid sidan av ökad ohälsa tror jag att det kommer att bli tydligt när folk blir utförsäkrade: De som tvingas delta i sysselsättningsprogram som är för jobbiga kommer förmodligen att få ännu svårare att orka med det de knappt fixat förut heller. Om man har en begränsad mängd energi och måste välja mellan att ta sig till arbetsförmedlingen för att inte bli av med pengarna, eller att orka hålla en miniminivå av hygien hemma så vet i alla fall jag vad jag skulle välja. Lortsverige är på väg tillbaka. Jag vet precis hur det är att välja mellan att orka bre ett par mackor att äta och att orka ta sig till soc; att välja mellan att fylla i de där papperna som behövs varje månad eller att städa toaletten innan den gror igen fullkomligt. Jag vet. Jag har varit där, och jag gör nästan vadsomhelst för att inte hamna där igen.

Nu har jag turen att få plugga på kvartsfart som en slags inofficiell arbetsträning, och då har jag lärt mig att prioritera. Om jag får i mig två mål mat om dagen och minst fyra timmars sömn varje dygn, går utanför dörren minst en gång i veckan, fixar det som behövs för att få in mina pengar, betalar mina räkningar, håller bananflugorna i schack under sommarsäsongen och hygienen på den nivån att jag inte behöver vara rädd för att bli vräkt – så är allt annat bonus. Jag klarar det, för jag har min trygghet ett tag till.

Att stå ut med att vara ofullkomlig är en konst. Man skulle kunna säga att jag tränar på det varje dag.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Bilder, NPF, NPF-hantering, Överlevnadshandbok, Personligt, Psykologi, Skam and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

30 Responses to Ofullkomlighet är en konstform

  1. livsglimtar says:

    Här har du mig som alltid har haft det fint runt om mig … har många vänner som lever vad jag kallar “bohemliv” vilket för mig betyder både stökigt och ibland skitigt. Tänker att det är en bra balans att ha just bohemer som vänner kontra min pedantiska sida. Jag trivs väldigt bra hemma hos mina vänner, men känner en lättnad när jag öppnar dörren till mitt eget hem. 🙂
    Men livet har prövat denna pedant så till den milda grad att jag har både lite skit i hörnen och stökiga högar här och där. Får man njursvikt ingår det i vården att låta folk vänta tills de tror att de snart ska dö och med den väntan ingår en total fysisk trötthet som gjorde att städandet här hemma lämnades över till maken. Så jag vill tipsa dig om att skaffa någon att dela ditt röriga liv med så får även du en viss ordning där hemma om du väljer klokt. 😉
    Skämt o sidor, jag har svårt att fatta att lortsverige har kommit tillbaka, jag fattar inte att ni vill ha det så där hemma. Vem kan slappna av när allt ligger där och väntar på att tas om hand? Obegripligt för mig …
    Andra får ju leva precis som de vill med sin röra där hemma, men hur står ni ut? Det har jag funderat på i större delen av mitt liv och vad är det som gör oss så olika och vad är det i samhället som har förändrat så många i den yngre generationen att de totalt har glömt hygienen hemma?
    Många frågetecken blev det …
    Kram på dig

    • Mitt ex var pedant, så jag har provat det. Kanske är det just därför som jag tycker att det är rätt okej att ha det såhär, för jag vet hur lätt det går åt andra hållet. Det här är iofs över gränsen, men lite stök är bara hemtrevligt. Jag vill inte lägga hela min tid och energi på att städa. Det räcker med någon timme om dagen, mer orkar jag inte 🙂

    • MiaM says:

      “jag fattar inte att ni vill ha det så där hemma”.

      För mig är det inte en fråga om att vilja ha sådär, utan snarast så att viljan att inte ha sådär inte är stark nog att övervinna tröskeln att låta bli att ha sådär. Det är en rätt stor skillnad IMHO.

      Jag är inte riktigt säker på varför det blir oreda hela tiden, men för min egen del tror jag att det beror på att mitt attention-span tar slut när jag ställer ifrån mig en grej som jag inte behöver den närmaste minuten. Om prylen inte är ivägen så blir den stående.

      Sen finns det ett bonusproblem, och det är att när jag väl orkar storstäda så blir det alltid ett gäng prylar över som inte går att placera i nån kategori på lätt sätt och jag därför inte vet var jag ska göra av. Det absolut värsta man kan göra är att stoppa alla de prylarna i en låda och lägga den underst-bakom, det slutar alltid med att man letar efter prylarna. Ultravärst är att göra så samtidigt som man flyttar, då kan värdefulla prylar komma bort i många år. Fem år efter att jag flyttade till stugan så hittade jag en låda ståendes underst-bakom som innehöll blandade saker som jag minns låg framme före flytten, bland annat en datorpryl som egentligen tillhörde en kompis som jag äntligen kunde lämna tillbaka. (Den kompisen har å andra sidan åtminstone tillräcklig förståelse för röran, och det var ingen extremt viktig pryl).

      Ett halvkrystat exempel: räkningar är lätt att sortera. Antingen är de betalade, då kan man lägga dem huller om buller i lådan för “viktiga papper som redan är processade”, risken att man behöver få fram en gammal räkning är så oerhört låg att det lönar sig inte att hålla ordning på nåt annat än betalda och obetalda. Obetalda räkningar (eller snarast som inte är inmatade för betalning på nätbanken – jag betraktar de inmatade som betalda även om banken fått i uppgift att genomföra betalningen om en vecka) lägger man i en “att processa”-hög. Men sen dyker det upp andra s.k. “viktiga papper”. Hur sorterar man brevet från försäkringskassan där någon berättar att han/hon är min kontaktperson? Sådana papper har en förmåga att ligga framme och bli “genomgångna” varje gång det är dags att betala räkningar. (Betala räkningar = leta reda på alla A5-kuvert som skräpar här och var och se om nån av dem innehåller nån räkning att betala).

      Semi-off-topic: Att det inte är helt lätt att sortera saker kan man se här och var i livet. På biblioteket i Göteborg är Gunilla Gerlands biografi sorterad som skönlitteratur medan Iris Johnanssons biografi är sorterad under vård->autism. I mitt tycke är den här sorteringen godtycklig, båda böckerna är i stort sett likvärdiga vad gäller hur mycket de platsar under skönlitteratur->biografi v.s. vård->autism. Om inte sorterarmänniskorna nummer ett, bibliotekarierna, kan sortera helt perfekt, hur ska jag då kunna sortera mitt bråte så att jag hittar mina saker efteråt?

  2. livsglimtar says:

    Ps. Jag fick en ny njure 26 augusti så jag kämpar på lite varje dag för att åter få det hem jag vill ha, men det går jävligt långsamt kroppen har mycket att hämta åter.

  3. Mellanvärld says:

    Livspussel?

  4. Hannibal says:

    Jag har alltid haft en inneboende pedant, eller det handlar om sorteringsmani, kontrollbehov och en nästan sjuklig fetisch för ordning. Ikeas garderobssystem kan få mig helt ur balans!! Men jag är rätt lat också, och lägg där till kronisk värk, trötthet och dampfasoner, och jag har varit tvungen att försöka ta kål på den inre pedanten för att inte få för mycket ångest över kaoset.

    MEN! Jag vet inte om jag ska skylla på Concertan eller att jag numera bor ensam… i ett eget hem med självvalda tapeter i en ny stad. Det har utkristalliserats någon slags… ordning. Rutiner. Det är bara jag som är ansvarig för att saker blir gjort, det finns ingen annan att skylla på. Ingen att bli irriterad på, ingen som rubbar mina cirklar. Jag har fortfarande lådor som inte är uppackade, det är medvetet. De sakerna har ingenstans att bo, och då får de inte komma upp ur kartongerna. Förvaring först.

    I fredags fick jag äntligen tag på en sådan snygg dosett du visat här förrut. Svart med grå krumelurer på… åh, vilken njutning att fylla den, lägga in snygga foton på fm-dos, em-dos och kvällsdos i mobillarmet… Hm, jag inser nu att det kanske inte är helt sunt. Livet har förändrats från totalt kaos till en orgie i ordning!

    (fast jag har iofs inte bäddat sängen på nån vecka, det kanske är bra att hålla kvar vid lite stök)

    • Det är sån ordning jag också eftersträvar. Det är just därför jag lever i kaos. Jag har perfekt ordning på det mesta i datorn nu, och de flesta viktiga papper. Lägenheten får vänta.

      • Hannibal says:

        Det som varit mitt största problem är att jag aldrig kunna röja och rensa metodiskt, en vanlig urplockning av diskställ kunde resultera i att jag blev tvungen att plocka ur alla köksskåpar för att sortera. Och nån ork att slutföra fanns aldrig… hela hemmet var ett enda stort projekt och tillslut var det omöjligt att hitta någon tråd att ta tag i. Tror det bästa är att fokusera på en ordning i taget. Flytten var ett ypperligt tillfälle att få en bra start… datorn väntar jag däremot med tills jag fixat lagringsutrymme (om det blir en ext hdd eller kanske en serverburk, måste fundera vad som är mest nödvändigt).

        4 veckor och min regel att inte påbörja nåt jag inte kommer att slutföra, peppar peppar, jag har hittills lyckats. Jag är omåttligt stolt! Antar att du också känner dig lite stolt och nöjd när du överblickar datorns värld.

        • Ja 😀 Det där känner jag igen. Jag har tex. hellre saker framme än i skåpen om det inte är bra ordning i skåpen. För det är få saker som ger mig sån ångest som ett stökigt skåp…

        • MiaM says:

          “min regel att inte påbörja nåt jag inte kommer att slutföra”… Jag har en modifierad variant av den regeln, jag påbörjar inte nåt jag inte kan slutföra om det blir dyrt, väldigt opraktiskt eller liknande att stå med nåt halvfärdigt. Det betyder alltså ungefär att jag inte söker till en högskolekurs jag inte är rätt säker på att klara, men däremot kan jag lätt skruva isär ett loppisfynd som kostat en tia utan att ha en tanke på att faktiskt få nån ordning på det.

          • Hannibal says:

            Min regel gäller framförallt de små grejerna. Jag köper inte loppisfyndet om jag inte är säker på att inom rimlig tid kunna slutföra projektet. För mig blir varje slutförd liten grej en stor seger, att alltid få disken gjord innan tallrikarna tar slut, att se till att jag har tid och ork att sortera färdigt i viktiga-papper-pärmarna. Någonstans har jag en föreställning om att även de större projekten så småningom ska kunna hanteras på det här sättet… Jag har misslyckats med att fullfölja studier, arbeten, allt… och det resulterar tillslut i en feghet att ens försöka. Jag vill inte vara feg, jag vill inte behöva vara rädd för misslyckanden. MEN jag behöver lära mig vara realistisk först. Förstå vad som kommer att krävas och se till att jag har stöd även när saker blir jobbiga. Jag har en vision att genom att nöta in rutiner i hushållet, mat, mediciner, motion, sömn… och att lära mig bedöma tids- och energiåtgång till de små projekten, så kanske de sakerna ska rulla på utan att behöva ta energi. Då kanske jag vågar de där stora sakerna…

          • Hannibal, din plan verkar jättebra. Jag har precis haft ett möte om min återhämtning där jag var inspirerad av kommentarerna i det här inlägget och bestämde mig för en strategi 🙂 Vi får se om det lyckas 🙂

  5. Paul Stjernberg says:

    Själv så är jag tvångsneurotisk så jag måste ha åtminstone en viss ordning även om jag inte tycker att jag är pedant.

  6. Thank you, for sharing. Du är allt för himla go du 😀 <3

  7. MiaM says:

    Intressanta bilder 🙂 Det där var ju inte alls så stökigt, fullt i klass med min stuga, förutsatt att matresterna ligger åtminstone invid diskbänken. På nåt sätt så är mat-sunk okej just i diskbänkens närhet, annars är matrester no-no.

    Min egen erfarenhet är att ” så då är det tur att jag bor själv” inte stämmer på mig, snarast tvärt om. Om man bor själv så har man inte alls samma motivation att hålla ordning, man minns ju ändå var man haft prylarna sist (åtminstone till viss grad, men å andra sidan är min erfarenhet att man letar nära på lika ofta efter prylar även när det är pedantstädat för att man ändå inte vet hur den där använda-extremt-sällan-uddaprylen är kategoriserad i pedanteriet). Om man bor ihop med nån så blir det på något magiskt sätt bättre ordning även om båda två är lagom mycket kaosmänniskor, tror jag. Kanske.

    • Det är inte så jag minns det. Jag var kanske mindre stökig när jag var sambo i praktiken, men det var oändligt mycket JOBBIGARE stök, eftersom det var en ständig källa till konflikt.

    • Hannibal says:

      Jag kommer nog aldrig att vilja bo tillsammans med någon igen, inte sedan jag upptäckt den underbara ensamheten. Jag får ha precis den ordning jag trivs med, kan inte förvänta mig att någon annan ska ta hand om disken, jag slipper bli sur för att saker inte blir gjort eller att saker inte hamnar där jag så perfekt tänkt ut att de ska bo. Och ingen irriterar sig på att jag lägger min energi på ‘onödiga’ saker. Men jag antar att det är väldigt olika hur vi hanterar samboskap, kaos och ordning. Två av naturen lata personer bör nog inte leva under samma tak.

  8. Pingback: något närmare Newyn » Blog Archive » tusen bitar (som inte passar ihop)

  9. Susanna says:

    När jag är hemma hos andra människor som har det så där “perfekt-pedantiskt” ordnat så blir jag avundsjuk för att jag önskar att jag själv hade ork att fixa min lägenhet på samma sätt. Men sen när jag kommer hem till min lägenhet som är nån slags konstig blandning mellan olika kaos-zoner och ordnings-zoner så tycker jag det är rätt så skönt att jag inte är ordningsfanatiker. Så länge jag kan ta mig fram i lägenheten utan att snubbla över prylar eller utan att slå mig på vassa saker som sticker ut på oväntade ställen så står jag ut med lite stök här och var (i Mia’s stuga slår jag mig hela tiden på vassa saker pga att det är så svårt att ta sig fram). 🙂

  10. Pingback: Veganism som en ursäkt för att ta itu med sitt liv – Del II « trollhare

  11. Pingback: Projekt Sanitär Lägenhet – det som aldrig tar slut « trollhare

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *