Friheten att ta ansvar

I taket hängde kristallkronan.

Släckt.

Färgerna syntes inte i mörkret.

Känslor jag inte trodde fanns.

Tankar jag inte tänkt på år och dag.

Ett svart hål jag inte räknat med.

Jag ville skrika.

Jag ville svära och förbanna.

Jag ville protestera.

Istället låg jag bara där

Med tårar som rann ner längs var sin kind.

Händerna höll fast i den lösa huden på magen

Som om jag var rädd att gå i bitar om jag släppte

När jag i själva verket var rädd att slå sönder mig själv.

Skam över att inte kunna säga ifrån.

Skuld över att inte förmå mig själv att ens försöka kommunicera igen.

Känslan av att inte vara på riktigt.

Alla säger att jag måste lära mig att ta ansvar

– men ingen berättar vad ansvar betyder.

Jag somnar och drömmer att jag träffar någon okänd men ändå bekant person.

Hen frågar om jag trivs med mitt jobb.

Jag börjar skratta.

När jag vaknar förstår jag vad ansvar är:

Att sluta ta hand om de vars jobb är att ta hand om mig.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Funkis, NPF, Överlevnadshandbok, Personligt, Psykologi, Relationer, Självkänsla, Skam, Social fobi, Social inkompetens and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

4 Responses to Friheten att ta ansvar

  1. Ludmilla says:

    *kram*.
    Vad fint du skriver!

  2. Andrea says:

    Usch vad ledsamt och jobbigt det låter. Hoppas att det bara är en tillfällig svacka och att du snart mår bättre igen!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *