Alla killar låter som tjejer när de nyser

Först trodde jag att det var en kyrka, sedan ett slott, och så till sist förstod jag att det egentligen var en gammal tågstation vi var i. Det var mycket folk, och det verkade som om de flesta kände mig men jag kände nästan ingen. Jag var där med Simon och Sasha, men de skulle gå på toaletten, så jag fick vänta själv.

I myllret dök det upp ett och annat välbekant ansikte. En kille jag kände igen från Facebook, men vars namn jag inte mindes. En tjej som tidigare under dagen hade kramat mig som om vi var bästa vänner utan att jag ens hade vågat fråga vem hon var. Och så kom han: Finn.

Allra första gången jag mötte Finn insåg jag att det där med att passera som kille betyder olika saker beroende på vem man möter. Det var allra första dagen på min allra första pridefestival, och jag var livrädd för folkmassorna och samtidigt överlycklig att vara där. För första gången på fyra år var jag omgiven av folkmassor, och jag grubblade över hur jag skulle göra för att passera som kille. Jag hade bara tänkt på mitt yttre, men när jag träffade Finn insåg jag att i hans värld var det faktiskt helt oväsentligt vad jag hade för frisyr och om min binder satt tillräckligt tätt över bröstkorgen. Han såg ju inte. Därför drog jag slutsatsen att det var min röst som fick honom att slinta med tungan och säga “hon”. Jag dömde honom inte, precis som jag aldrig dömer någon för det. Det var bara att konstatera att jag inte passerade, som vanligt.

Det var något år sedan vi pratades vid nu, och jag visste inte om han skulle känna igen min röst. Fast jag gärna ville att han skulle minnas mig hoppades jag att han skulle höra skillnaden, och säga “Men Immanuel, vilken mörk röst du har fått!”. Innan jag hann öppna munnen för att hälsa nös hans ledsagare. Nysningen triggade mig, så jag nös jag med. Ledsagaren såg ut lite som Buck Angel: Biffig och flintskallig med skägg och tatueringar. Finn skrattade och sa “alla killar låter som tjejer när de nyser”.

Jag rösttränade en del igår och upptäckte att det faktiskt går lite bättre. Jag börjar kunna lägga ner rösten lite mer, även om jag fortfarande låter hes. Kanske är det därför jag noterade det igår att folk som vet men har haft svårt att komma ihåg det, har lättare för att säga “han” om mig nu. Då kom jag att tänka på de två personer jag känner som garanterat inte dömer människor efter utseendet, eftersom de inte ser: Marie och Finn. Jag funderade över om de – som inte låter sitt omdöme påverkas av min fysiska förändring i övrigt – skulle uppfatta skillnaden som större eller mindre än de seende jag känner. Jag gissade att de skulle tycka att skillnaden var tydlig.

Att det blev Finn som dök upp i drömmen och inte Marie gissar jag beror på att Marie pratar jag med så ofta, och jag har glömt att hon faktiskt inte hör min röst då. Dessutom – och jag hatar att behöva säga det här – så är Marie tjej. Jag har fortfarande den där fixeringen vid att söka andra mäns acceptans.

Men visst stämmer det: Alla människor, oavsett kön, nyser i falsett. Jag borde sluta fundera så mycket över hur andra ser – eller hör – mig och försöka leva mer istället.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Hormonbehandling, Könsidentitet, Psykologi, Puberteten, Transitionsdagbok and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *