Jag har gått från att hålla politiken i mitt huvud till att bära den i min kropp

Om jag ska läsa en bok i pappersformat gör jag det helst naken – det är nämligen skönast att läsa i badkaret. I en och en halv timme plöjde jag en bok av Michel Foucault om sexualmoral i det antika Grekland och heteronormativitet i 1900-talets Europa. Sedan låg jag kvar och funderade över det här med kroppar, och mindes artikeln jag läst precis innan om shariakravetskäggväxt hos män, och om det såkallade perfekta kvinnoansiktets geometri, och varför folk hakar upp sig på sånt. Jag funderade över hur män som av olika anledningar inte kan odla skägg gör om det är lag på att ha det, och hur det är att växa upp med ett intersexuellt tillstånd i en kultur där könsgränsen markeras med en berlinmur. Det ledde mig in på hur jag egentligen känner inför att vara politisk genom min blotta existens och uppenbarelse.

Immanuel, med finnar och skäggstubb

En veckas skäggstubb

Jag blir allt oftare förkroppsligad som transperson ju längre jag kommer i min könskorrigering. Det är något jag upplever mer och mer, i takt med att min identitet som eunuck har blivit tydligare på sistone. Min kropp har förändrats så mycket fysiskt under testosteronbehandlingen att det inte längre alltid är självklart för omvärlden att ögonblickligen sortera mig som tjej, och med det kommer nya erfarenheter. Förr i tiden såg jag det möjligen som en politisk handling att outa mig själv som kille och som transsexuell, och även som en politisk handling från andras sida att relatera till och hantera mitt outande. På den tiden var det mest teori; folk jag kände kunde lugnt fortsätta att se mig som tjej även om de försökte lära sig pronomen och namn, och folk jag inte kände kunde fortsätta vara ovetandes.

Idag är jag mer av ett mellanting, fysiskt sett, och därmed lite besvärligare för omgivningen. Jag är mellantingligad och aningen mer svårbestämbar än förut, i synnerhet om jag är orakad. Jag tror att ifall jag klippte håret kort, skaffade stereotypt manliga kläder och övade in ett typiskt manligt kroppsspråk och kämpade ännu mer med rösten så skulle jag passera som kille. Jag är inte säker, men det är möjligt att det skulle fungera. Ändå gör jag det inte, för det finns saker jag värderar högre än att passera – att vara mig själv, till exempel.

Många andra transsexuella skulle säkert inte hålla med mig om det, och det är inte heller något jag har haft som mål på vägen hit, men insikten är fantastisk. Jag har gått från att hålla politiken i mitt huvud till att bära den i min kropp – och fast jag inte skulle trott det för bara ett halvår sedan, så känns det otroligt bra.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Funkis, Genus, HBTQ, Hormonbehandling, Intersexualism, Könsidentitet, Kroppspolitik, Kroppstankar, Personligt, Politik, Psykologi, Puberteten, Relationer, Sexism, Transbilder, Transitionsdagbok and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

One Response to Jag har gått från att hålla politiken i mitt huvud till att bära den i min kropp

  1. Pingback: Friterad och kastrerad – munk i dubbel bemärkelse « trollhare

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *