ADHD-diagnos som en kärleksförklaring

Omständigheterna är inte relevanta; vem det gäller har inget med saken att göra. Det som betyder något är vad jag säger för mig själv när jag ser en liten filmsnutt på youtube, och hur jag säger det. Jag ler och suckar trånande:

“Åh… ADHD! Och Tourettes!”

Med beundran i rösten fuskställer jag diagnoser på folk, som en kärleksförklaring. Både vänner och folk jag inte känner föräras något ur DSM-IV om de är tillräckligt viktiga för mig. Ingen människa saknar drag av någon diagnos, så det jag gör är oftast att sätta “light-diagnoser” på folk för att beskriva deras personlighet. Ibland är det däremot så uppenbart att det inte bara är drag av till exempel ADHD, utan att det mycket väl skulle kunna vara ADHD på riktigt. Som i det här fallet.

Diagnosticerandet går inte att komma ifrån, eftersom min neudar slår till så starkt varje gång. Enda sättet att dämpa effekterna är att åtminstone försöka låta bli att berätta om diagnoserna för resten av världen, men jag skäms lite ändå. Det är omoraliskt, oansvarigt, ovetenskapligt och inte ett sunt beteende för fem öre – men så är jag ju stördheten personifierad.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in NPF, NPF i media and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

16 Responses to ADHD-diagnos som en kärleksförklaring

  1. m says:

    Underbart att höra. Så gör jag också. Och vet du vad? Min utredande läkare gjorde det också, och fan vad jag gillade honom för det. Det är ju inte för att man “tror att man kan diagnosticera någon” som man gör det, utan för att spegla sig själv i andra, definiera sin egen personlighet genom att jämföra med andras beteenden, känna samhörighet, se sitt eget beteende utifrån, avdramatisera, dramatisera – det kan fylla en massa funktioner!

    (Det här blir långt och kanske rörigt, men jag har aldrig försökt formulera mina tankar i ämnet förut, så ni får ha tålamod)

    I viss mån blir man ju som pånyttfödd efter en diagnos, i och med att man plötsligt får omvärdera mycket av sin bakgrund och hur man förklarat och förstått sina egna beteenden och reaktioner. Visst skulle man kunna tänka att det är en identifikationsprocess inte helt olik den man går igenom som liten? Och de man känner igen adhd-drag i (som i mitt fall då) blir nån sorts ställföreträdande förebilder, nästan som släktingar?

    När min läkare bland annat tog exempel från biografier om Olof Palme, så fungerade det verkligen avdramatiserande för mig (offentliga framgångsrika människor kan ha de här personlighetsdragen), det gjorde mig mer uppmärksam på mitt eget beteende, och dessutom så undvek han på det sättet att prata om ett anonymt “de” med adhd. Jag tycker så illa om när läkare säger “de med adhd”. Med konkreta exempel låter det liksom mindre distanserat. Och i allt detta är det ju helt irrelevant huruvida Palme hade fått en diagnos idag.

    Sen är det en sak till jag funderat på en del på sistone. Det är få i min bekantskapskrets som känner till min diagnos. Det finns flera anledningar till det, som jag kanske får anledning att skriva om nån annan gång . Men en är faktiskt: va fan, vad är det för fel på folk? Vuxna välutbildade människor som inte själva kan göra lite research och ta reda på fakta och “insider-berättelser”. Just Fucking Google It!

    Varför jag tänker så? Jo, för att vuxna välutbildade människor i min omgivning ofta refererar till adhd som något konstigt. I en bisats i förbifarten “förklarar” de hur adhd funkar utan att ha en susning. De kan säga saker som “Jag tror jag har en släng av damp hihihi” när de har suttit på en föreläsning och hållit på att somna. Men jag tycker faktiskt inte att det är mitt jobb att utbilda dem. Jag vill ha konsultarvode isåfall. De är ju bara lata och kategoriska! Usch vad irriterad jag blir.

    Men sen finns det en annan intressant grej som händer ibland. Det är att någon säger om någon annan person i bekantskapskretsen att “Han måste ju ha nån diagnos av nåt slag.”

    De som säger sånt … de är ofta just de personer runt omkring mig som jag själv menar har adhd-drag. Och det blir jag inte lika irriterad på, för det de gör är ju egentligen det jag gör fast utan självinsikt (eller kanske med aktivt förnekad självinsikt). Jag kanske skulle hjälpa dem genom att berätta om mig själv, men jag tror faktiskt jag gör större nytta genom att göra det jag gjort varje dag sedan jag fick min diagnos:

    – Jag pratar vitt och brett om hur jag fungerar och resonerar.
    – Jag påpekar så fort jag får det minsta lilla tillfälle att allas hjärnor fungerar olika, och att det är vanskligt att mäta andra efter sina egna mått.
    – Om någon reducerar en annan människa till en diagnos så protesterar jag.

    Ja, lite sånt. Själv passerar jag som neurotypisk (med stökigt hem och obytta glödlampor och oisydda knappar), och jag GILLAR alltså egentligen att undervisa folk, inser jag nu, men på mitt eget sätt … Jag gillar att indoktrinera dem till en bättre människosyn 😀

    Puh, ja jag vet inte vart jag ville komma med det här egentligen. Men din lilla betraktelse väckte massa tankar. Tack.

    • Jag känner igen precis ALLT i din kommentar. PRECIS så är det ju! Fast det är så många som reagerar negativt och hakar upp sig på att det är fel och fult att “sätta diagnoser på folk”. Varför då? Det är ju inte “på riktigt”, och det är ju självklart att man är medveten om det.

  2. m says:

    Litet förtydligande bara: Jag tror att just JAG gör större nytta undercover. Iallafall just för tillfället.

  3. Paranoia says:

    En helt ovidkommande fråga, hur uttalar man ordet neudar korrekt? Det mest självklara är nev-dar, som i neurologisk. Använder man en mer kontinental fonetik skulle ordet kunna uttalas nåj-dar. Ungefär som om neudarn var en liten inre nåjdtrumma som påvisar olika frekvenser hos människor man möter.

  4. m says:

    Paranoia – Nåjdar! Strålande fantastiskt briljant!

  5. pärlbesatt says:

    Miiip… “Länken” funkar inte för mig. Kan du trolla fram en ny, du som t o m heter så? *ler bevekande och ger mig i kast med att läsa jättekommentaren istället*

  6. pärlbesatt says:

    Och nu när jag läst jättekommentaren så kan jag säga att jag själv strösslar med hintar som av en införstådd person kan utläsas som att jag är bokstavsberikad. Men jag säger det rent ut bara i en bråkdel av fallen. Dels för att det finns en sån ohygglig okunskap och ett så föraktfullt och nedlåtande förhållningssätt mot allt som avviker och jag inte pallar med mer sånt än nödvändigt just nu, dels för att vara undercover på det sätt som beskrevs i kommentaren.

  7. pärlbesatt says:

    Jo, jag glömde en sak. Till och med bland de med alternativt operativsystem (AS som OS kunde vara en bra tröj-text förresten) finns det grym oförståelse för att leka aspie-spotting. Jag la upp din ljuvliga lilla video med lillkillen som inte ville svära trohetseden, och sa att Nu ska jag ju inte amatördiagnostisera folk men för mig är det uppenbart att det här är en småaspie (om inte annat så påminde han så mycket om en annan småaspie jag träffar jämt). Och shit vad pisk man får! Varför är det så laddat att säga så? Undrar på allvar.

    • Jag fick också den responsen, som du kanske såg.

      Länken? Alltså, jag länkade inte till någon särskild video på youtube, eftersom jag inte vill outa någon 🙂

  8. pärlbesatt says:

    Meeeh, så där kan man ju inte göra heller, nu blir jag ju GRYMT nyfiken ju… Tur jag är lika glömsk.. 😉

    Och så hörde jag om ett program som kanske skulle vara i din smak, på radions P1. De pratade om Bela Bartok och Mozart och andra och huruvida de hade fått bokstäver stämplade i rumpan i dag. Programledare var en Birgitta Tolland. Jag har själv inte hört programmet alltså.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *