Våga vara varulv

Jag drömde att jag kände en varulv; en snäll och beskedlig sådan. Hen var född i mänsklig kropp, men redan som barn började hen transformeras då och då. De första åren i smyg, men sedan mer och mer öppet. Ena stunden var hen en människa som alla andra, medan nästa sprang hen runt och var en unghund. Jag tyckte mycket om den hundiga sidan, och jag älskade de ständiga växlingarna eftersom jag såg båda sidorna som olika uttryck för en och samma personlighet. Hen tyckte själv att det var rätt jobbigt ibland att möta folks fördomar om varulvar, men visste att hen behövde det för att må bra.Lycklig hund

Problemet kom när hen skaffade sig en människa. Jag var inte avundsjuk; det var inte det. Tvärtom tyckte jag att det var en bra idé eftersom hen kunde behöva lite vägledning. Tyvärr visade det sig att människan var av den där sorten som absolut inte borde ha hund; hen var aggressiv och nedlåtande, och jag började misstänka att hunden blev slagen. Hen slokade med huvudet och drog sig undan. Jag såg min vän tyna bort, och det fanns inget jag kunde göra.

När min vän var i människohamn försökte jag prata med henom, som såklart förnekade allt. Allt var minsann bra, och det var ingenting som jag skulle förstå ändå. Jag visste inte vad jag skulle göra, tills jag en dag hittade henom i full färd med att försöka hindra sig själv från att bli hund. Hen hade försökt att raka av sig pälsen som växte ut, men inte lyckats, och till slut hade hen börjat skära sig med rakbladen istället. Då tog jag tillfället i akt och konfronterade min vän. Hen bröt ihop och berättade allt.

Hen sa att hen kommit att uppfatta livet som hund som något som måste innebära våld och förtryck, och då var det bättre att låta bli. Då berättade jag vad jag hade sett och tänkt, och om hur hen hade förändrats sedan den nya människan kom in i henoms liv. Mindes hen inte att innan dess var livet som hund väldigt skönt och roligt?

Jo, nu mindes hen. Under de månader som gått hade hen förträngt hur mycket hen älskade att springa runt med sina hundkompisar och brottas på skoj, att hoppa runt i snödrivor på vintern och havsvågor på sommaren, att rulla sig i gräset, att gräva i trädgården, att springa stadigt på fyra tassar, att kunna höra skillnad på sina vänners fotsteg en kilometer bort, att uppfatta världen i lukter och att bli kliad bakom öronen. Allt det hade hen glömt, för hen hade inte fått tillåtelse att göra sånt för människan.

När min vän insåg det behövde hen inte längre försöka hindra sig själv från att vara hund. Istället dumpade hen sin människa. Plötsligt var det mycket roligare att vara varulv, för oavsett om hen för stunden var hund eller människa till det yttre, så var hen alltid bara sig själv.

Det är väl ganska uppenbart vad drömmen handlar om: Förvirringen över vad som är vad. Om man är både hund och människa, men blir dels förtryckt för att folk har fördomar om varulvar, och dels förtryckt när man är i hundhamn för att man är underordnad i förhållande till människor, så är det verkligen inte lätt att stå för den man är. Fast än mer uppenbart är väl att det inte handlar om varulvar utan om transpersoner.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Barn och genus, Bilder, Djur, Genus, HBTQ, Kroppspolitik, Psykologi, Relationer, Sexism, Självkänsla, Skam and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

2 Responses to Våga vara varulv

  1. Mellanvärld says:

    “hen var aggressiv och nedlåtande, och jag började misstänka att hunden blev slagen” *spärrar ut klorna* dags att vässa klorna.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *