Män väljer människor, kvinnor könskvoterar

Inom högskolan har man äntligen bestämt sig för att avskaffa könskvotering. Jo, du läste äntligen. Jag är feminist, och jag är inget fan av könskvotering. Det faktum att män har könskvoterats in på massor av områden i hundratals år gör det inte automatiskt till en bra idé att kvotera in kvinnor; det sa jag redan för säkert över tio år sedan. Idag är det tydligt att det är kvinnor som förlorar på kvoteringen, hävdar högskole- och forskningsminister Tobias Krantz. Hela 95% av alla som diskriminerats i urvalsprocessen på grund av sitt kön är kvinnor, eftersom kvinnor har högre betyg och kvoteringen framförallt tillämpats på utbildningar där män är i minoritet. Hur han har läst statistiken låter jag vara osagt, men jag är glad att det tar slut.

Den stora frågan återstår däremot: Vad ska man göra istället? Kvotering infördes för att man inte visste hur man skulle komma tillrätta med ojämställdheten på något annat sätt. Jag minns fortfarande de siffrorna som Nina Björk rabblade i Under det rosa täcket från 1996: 60% av alla studenter är kvinnor, men bara 3% av alla professorer. Idag är den fördelningen lite utjämnad, även om det är långt kvar.

Om män väljer män heter det aldrig kvotering, utan att man väljer den som är bäst lämpad. Om kvinnor väljer kvinnor heter det att de kvoterar in underkvalificerade personer. Det är bara att titta på hur man i USA har diskuterat om Amanda Simpson blev kvoterad eftersom hon är den första öppna transpersonen på en hög politisk post: Man utgår ifrån att när en transperson får ett jobb så är det kvotering, men när en cisperson (icke-transperson) med sämre meriter får gå före så är det inte det.

I de flesta yrken skulle aldrig en man uttrycka att det är viktigt att välja en man; präster är tydligen undantaget som bekräftar regeln. Det vore politiskt självmord för någon annan man än just en präst att ge uttryck för en sån åsikt, även om det är precis det man tycker och så man handlar. Så fort en kvinna påtalar att det till exempel är roligt att en kandidat till en viss post är kvinna, så heter det genast att det är könskvotering på gång. Män i mansdominerade områden som väljer män för att de är män anser sig ofta vara könsblinda; det är för att de inte ser kvinnorna alls. Män har ju inget kön – det är det bara kvinnor som har.

På 90-talet hette det att män väljer andra män medan kvinnor hugger varandra i ryggen. Lösningen blev kvinnliga nätverk av olika slag. Idag är såna grupper ett av antifeministernas favorithatobjekt, efter genusvetenskap. De manliga nätverken lyser däremot med sin frånvaro – i alla fall i rampljuset. Kanske är det hemligheten: Att inte prata om det.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Genus, Sexism and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

0 Responses to Män väljer människor, kvinnor könskvoterar

  1. Immanuel
    Du blandar fullständigt ihop korten.

    Ställ istället frågan. Varför vill pojkar leka med pojkar och flickor med flickor.

    Pojkar gärna i lite större kollektiva grupper som kan anordnas i hierarkier. Flickor hellre i mindre grupper där man kan få en riktig bästis att relatera med.

    När du har svaret på detta så har du löst den stora gåtan.

    Kan det vara så att livet i grunden är en partnervalsarena.

    De manliga hierarkierna är ett tydligt och funktionell system för det kvinnliga partnervalet.

    Således: Killar leker med killar för att tjejerna lättare skall hitta rätt partner till den “väntande” avkomman.
    I den mer queera arenan ökar väsentligen risken för “felval”. Allt blir ju så förbaskat otydligt. Oskärpa i valsituationen.

    • Ylva says:

      För idag så är det ju fortfarande så att vi behöver en stor, stark man som kan klubba ner djur för oss att äta och hävda vår boplats mot de andra starka männen. Hur skulle jag klara mig utan en riktigt alfahane! Tur att ni har ordat er i en hierarkier så att jag vet vem jag ska tråna mest efter.

      Nej, skämt åt sido. Jag och mina polare har ganska olika syn på vem vi vill sätta bo med. Vad det skulle spela för roll när vi ska ha ett jobb, kan jag inte alls förstå.

    • Ylva har verkligen en poäng. Anders, jag vet att vi alltid hamnar i ändlösa diskussioner där du hävdar någon slags evolutionstanke om könens olikheter och deras biologiska betydelse. Och du vet att jag aldrig håller med dig, och att jag oftast inte ens förstår vad du pratar om.

  2. Litet ironi över det du säger där, Anders…

    Om nu pojkar vill leka med pojkar och flickor med flickor… hur kommer det sig då att pojkarna gnäller så fasligt över att det är så svårt att finna flickor att leva med?

    Om vi nu diskuterar partnervalsarena.

    Samtidigt kan man fundera över hur det kommer sig att trots att vi nu är så sagolikt och episkt separatistiska, så kommer ändå en mängd barn till världen mest hela tiden. Utan att vi måste kvotera in kvinnor i den manliga umgängeshierarkin. Go figure?

  3. Ylva
    Vad är ett jobb. Har du reflekterat över detta på ett djupare plan. Vad är syftet med ett jobb. Jobba har inget egenvärde. Det är bara ett funktionellt sätt att agera i livet.
    Jobb är i grunden inget annat än tre saker:

    1) Fixa mat

    2) Agera i partnervalsarenor.

    3) Få avkomman att överleva innan man dör.

    Allt annat är egentligen utfyllnad. Det lustiga är att vår kultur ser utfyllnaden som det primära. Man har liksom vänt upp och ner på verkligheten. Är detta ett skydd för dödsrädslan.

    • Ylva says:

      För mig är ett jobb mer. Jag vill ha ett jobb som jag tycker om och som känns meningsfullt. Att göra något som man känner har en mening kan vara nog så viktigt. Som planen ser ut nu ska det även ge mig en lön och jag kan på så vis fixa mat utan en man.

      Visst kan man träffa sin partner på jobbet – eller någon annanstans. Eller inte alls. För mig är inte flirtmöjligheterna en anledning till att skaffa ett jobb. Socialt umgänge – möjligt. Partner – nej. Men alla är olika.

      Jag tycker inte om barn och tänker inte föra min avkomma vidare om jag kan undvika det. Om andra vill ha barn, är det upp till dem. Jag har tillräckligt med förnuft för att veta vad jag vill med mitt liv som inte grottmänniska.

      Men om jag har förstått Immanuel rätt så handlar inlägget om varför det är socialt accepterat att män rekommenderar män när en person ska utses, men så fort en kvinna, eller annan i sammanhanget, person ur minoritetsgrupp väljs så är det kvotering.

      Om jag har förstått dig rätt så menar du att detta beror på att kvinnor bara vill vara i små grupper (vilket jag inte kan känna igen mig i) och att män vill vara i större grupper där de kan forma en tydlig hierarki för att kvinnorna ska kunna välja vem de vill dela sitt liv med.

      Jag tror inte på din förklaring och jag kan inte heller se hur du har kommit fram till den.

    • Mellanvärld says:

      2) Agera i partnervalsarenor” *parse error*

      3) Få avkomman att överleva innan man dör
      genom att ge mat till avkomman?

  4. Ylva
    Det du beskriver är normalt men kanske inte dominant vanligt.. Du ligger en bit ut på normalfördelningen. Du vill inte ha barn och du gillar att umgås i stora grupper.
    Men det är vanligare att kvinnor vill ha barn och att de söker nära vänskapsrelationer.
    Det vanliga upplevs som styrande och dominant.

    Immanuel håller inte med mig fast han inte förstår vad jag skriver om.
    Då blir det svårt att hålla med.

    Män är bara människor. Dom vill naturligtvis leka med dem som de har mest gemensamt med och som de leker bäst med. Så gör även kvinnor. Även transpersoner.
    Inte bjuder tjejgänget in en par grabbar som talar ett helt annat språk till syjuntan. Inte bjuder Moderater in Vänsterpartister när de skall ha trevligt.
    Människor söker likhet eftersom detta skapar bekräftelse.

    Inte tusan är detta något vi kan benämna kvotering. Isåfall är kvotering detsamma som grupptillhörighetssökande.

    • Mellanvärld says:

      Men, man går väl inte till jobbet för att träffa likasinnade?

    • Ylva says:

      Nu är jag bättre med på vad du menar. Jag har två kommentarer:

      1. Om man ser bortanför könstillhörighet kan man finna många som likasinnade av motsatt kön. Och jag tror vi alla har träffat dem vi inte har ett dugg gemensamt med, trots att vi har samma kön (bortsett från könstillhörigheten då). Det är därför inte alla moderater är kvinnor, trots att de har likartade åsikter. Därför är det inte självklart att man tyr sig till dem av samma kön när man ska hitta någon som man vill arbeta tillsammans med.

      2. Borde man inte ha möjlighet att se bortanför detta, ganska primitiva synsätt, och se till personen bakom könet då man ska nyanställa? Vi lever trots allt i en relativt upplyst tidsålder då människor borde vara medvetna om att största delen av vår kompetens och personlighet inte sitter vårt kön eller vår könstillhörigthet?

  5. Mikusagi says:

    “Män i mansdominerade områden som väljer män för att de är män anser sig ofta vara könsblinda; det är för att de inte ser kvinnorna alls.”

    Så sant, så sant.

  6. Marta says:

    Oj. Jag läste om detta i metro och fick för mig att prästen hade menat att den kvinna som skulle ta en sån anställningen behövde vara mer hårdhudad än de flesta. Aftonbladet hade ju vinklat det… lite annorlunda…

    Läs alltså Metro om du vill behålla din naiva världsuppfattning (ok, inget nytt, men ändå ^^)

    • Jag hittade det inte?

        • Ah, Metro väljer att lägga krutet på kyrkorådets åsikter, medan AB ställer den avgående komministern mot väggen. Men att säga att “Församlingen är inte redo för en kvinna” låter inte så uppmuntrande det heller.

          • Marta says:

            Jag håller med dig, samtidigt kan jag förstå att om en församling har ett stort medlemstapp på grund av Svenska kyrkans nymodigheter (som kuklösa präster since 1958) så kanske det kan finnas en poäng med att låta förändringen ta tid. Uppenbarligen finns det församlingar i närheten som har godtagit sådant. I min församling finns en del kvinnoprästmotstånd men en förvånansvärt god ton och flera av de församlingsaktiva har INGA problem med det alls.

            Jo, vinklingen var annan. Jag tror att den stora skillnaden var att Meteros artikel faktiskt gick att tolka som att han mest inte trodde att en kvinna skulle få det särskilt lätt, oavsett vad han tyckte själv. De tidningar som tar upp att han själv ser sig som denna ärrade galt (vilket ju antyder att problemen är något fler än bara prästens kön) möjliggör inte riktigt den tolkningen.

            (Sorry för nörderiet. Jag vet att detta är lite utanför de flestas intresse…)

          • Jo, det är sant. Det är ffa kyrkorådets representanter som är problemet, men det hänger väl ihop.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *