Rullstolsbråk och spårvagnar med osynliga funktionshinder

Rullstolsbråk. Smaka på ordet. Jag får en bild för mitt inre av människor som skriker åt varandra och kastar rullstolar, eller som kanske rullar runt och kör på gående med flit för att de är förbannade. Nu verkar det inte vara så. Tyvärr, får man väl nästan säga.

Rullstolsbråk innebär att man beter sig som om man förväntade sig att kunna åka spårvagn som vem som helst. Man kliver på, och när föraren ber att kliva av sitter man kvar. Det får bara vara en rullstol på varje vagn, hävdar föraren. Erik Ljungberg och Anna Bonnevier får inte åka tillsammans, utan en av dem måste vänta på nästa vagn. De sitter kvar. Vagnen står still. Andra passagerare visar sin solidaritet och kräver att de ska få åka med. Polis kommer till platsen, och efter en och en halv timme bestämmer de att alla andra passagerare ska kliva av. Erik, Anna och deras assistenter får sedan åka helt ensamma. De kommer fram för sent till sjukgymnastiken, men de har gjort något viktigt. De har väckt folks uppmärksamhet på att otillgänglighet är en form av diskriminering.

Kjell Stjernholm drar paralleller till Rosa Parks, som vägrade ge sin sittplats på bussen åt en vit. Det var bussbolagets regler: Svarta fick inte sitta bredvid vita, och kunde bli tvungna att lämna sin sittplats ifall det var fullt och en vit klev på bussen. Västtrafik behöver däremot inte göra något sånt spektakulärt. Det enda de behöver skylla på är otillgänglighet. Deras äldre spårvagnar är inte säkra för rullstolsburna, alltså kan de säga åt folk att kliva av.

Det är 2010 nu. Enligt lagen ska alla “enkelt avhjälpta hinder” vara åtgärdade. Det gäller publika lokaler och allmänna platser, men inte uttryckligen kollektivtrafik. Inte ens när man faktiskt kan komma ombord, så får man det. För även om det ser ut som om vagnen är tillgänglig, så är den inte det. Spårvagnarna har väl någon osynlig funktionsnedsättning, antar jag. Frågan är varför det är människorna som ska anpassa sig efter tekniken, och inte tvärtom.

Tips: Se ett inslag om det här. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Funkis, Funkispolitik, Kultur och media, Politik and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

0 Responses to Rullstolsbråk och spårvagnar med osynliga funktionshinder

  1. litensak says:

    Ja vi funkisar är så bråkiga när vi kräver det vi har rätt till.. Bra skrivet:)

  2. MarySaintMary says:

    Men herrejävlagud. Bra bråkat! Apropå din inledning, så minns jag en flerfunktionshindrad kille på min förra skola, som satt i permobil och körde på folk hejvilt bara för att han kunde, eftersom ingen vågade säga till, utan alla bara: “Åh, men stackarn, klart han ska få komma fram!” (Kan tilläggas att han hade någon form av förståndshandikapp också. Men ändå.)

  3. MiaM says:

    Det är verkligen makalöst att man har strikta regler vars enda praktiska funktion är att skydda dessa två rullstolsburna från att skadas av varandra vid en olycka, samtidigt som man inte har någon tydlig regel gällande hur mycket/tungt bagage folk får släpa med sig, hur många stående resenärer som får finnas ombord o.s.v….

    Det är bra att kampen förs gällande den här halvgamla spårvagnstypen som trots allt har låggolvdel. De helgamla från 60-70-talet som fortfarande rullar för fullt kan väl däremot inte klassas som ”enkelt avhjälpta hinder” eftersom golvet är en halvmeter ovanför marken.

    P.S. Jag undrar om västtrafik/göteborgs spårvägar ens är medvetna om det själva, men på de flesta spårvagnar finns minst en “autistplats”, d.v.s. sittplats där man kan sätta sig om man vill vara säker på att slippa sitta bredvid någen – sittplatsen är ensam 🙂

    • Ja, såna regler är fantastiska. Det luktar godtycklighet lång väg!

      Autistplats finns det på en del bussar också ju, fast nackdelen är att det är precis vid förarsätet. Då blir det tvärtom från autistplats…

  4. Minou says:

    Om en buss välter och 42 blir skadade och 3 dör, och det visar sig att de flesta hade klarat sig om inte föraren dels släppt in fler än vad bussen var godkänd för, dels tillåtit en vagn mer än det fanns plats för…

    Då skulle NÅN tvingas ta ansvar.

    Alla fordon har regler – och regler är oftast fullständigt onödiga så länge det INTE händer en olycka.

    OM det börjar brinna i vagnen och man tagit in en barnvagn / rullstol mer än vad som är tillåtet och en enda person dör pga detta, är det då värt det för att ge tillgänglighet?

    Hur många rullstolsplatser skall det finnas per buss / spårvagnsvagn? Hur många barnvagnsplatser?

    Ja, life sucks ibland. Jag har fått stå kvar i regnet i Uppsala för att vagnen inte “fick plats”. Och Uppsala tog därför betalt för vagnföräldrar (Stockholm låter dem åka gratis) eftersom man menade att alltför många “latföräldrar” tog bussen en hållplats eller två genom centrum, och därmed omöjliggjorde för den som skulle åka en 20-minuterssträcka inte kunde ta sig hem alls. Mammor med foglossning fick då betala 20 spänn för att åka en hållplats – trist för dem, tur för långresenärerna.

    Visst vore det bra om ett obegränsat antal rullstolar OCH barnvagnar och helst även cyklar kunde tas med på bussar. Och om de kunde åka jämt. Och om regler samtidigt kunde vara strikta nog för att se till att alla kan evakuera fordonet vid en olycka.

    • Jo, det är ju det, såklart. Föraren är ansvarig för att följa reglerna. Det är reglerna som är problemet, och vagnarna såklart.

    • MiaM says:

      Som jourhavande kollektivtrafiknörd måste jag skriva ett inlägg här.

      I just det här fallet gällde det en spårvagn och inte en buss. Juridiskt har det stor betydelse eftersom en spårvagn inte räknas som ett vägfordon utan lyder under järnvägslagen. (Enda vägfordonrelaterade för en spårvagn är att föraren måste ha vanligt B-körkort för personbil för att få köra på de sträckor som går bland vanlig trafik). Juridiskt ansvar ser ganska annorlunda ut. En bussförare är i princip juridiskt ansvarig för allt, inklusive sådant föraren knappast kan påverka (mer än genom att säga upp sig och bli arbetslös). Spårvagnsföraren är däremot bara ansvarig för just det arbetsgivaren har ålagt denne att ansvara för. Om Göteborgs Spårvägar inte hade haft någon regel om antal rullstolar ombord samtidigt så skulle alltså resenärerna kunnat proppa hela spårvagnen full och om det sedan går illa vid en olycka så är föraren oskyldig. Däremot är föraren skyldig idag när arbetsgivaren säger att föraren inte får köra om det finns fler än ett visst antal rullstolar ombord.

      Vad gäller olyckor så är det i princip två typer som är aktuella, den ena är att spårvagnen blir påkörd från sidan (eller i sällsynt fall bakifrån), och den andra är att spårvagnen kör in i något. Faran med rullstolar som inte står på “anvisad plats” är att de kan klämma andra resenärer.

      I det här fallet är förbudet löjligt, man kan tycka att två kompisar i varsin rullstol är myndiga nog att besluta om det är värt risken att den ena klämmer den andra vid en olycka.

      Bränder är extremt sällsynta och sällan dramatiska. Över huvud taget är bränder på elektriska spårfordon sällsynta, det som brinner slocknar oftast av sig självt när strömmen bryts. Tunnelbanebranden i Rinkeby för några år sen är undantaget och där var det särdeles många fel som samverkade för att det över huvud taget skulle gå som det gick. En så våldsam brand är tekniskt inte möjlig på spårvägen, det finns inte ström nog i ledningen för att göra en sån brasa.

      Det är extremt sällsynt att spårvagnar/tunnelbanetåg/järnvägståg välter, det händer i stort sett bara vid urspårning i hög hastighet och är extremt sällsynt på spårväg. Jag känner inte till något sådant fall i hela sveriges historia, och kan faktiskt intekomma på något fall utomlands heller även om det säkert finns i de länder som har mycket sämre standard på spåren än i Sverige.

      När det gäller att bedöma vad som är “för farligt” respektive “inte för farligt” så måste man både bedöma risken att en olycka inträffar och dessutom hur farlig utgången av en olycka kan vara. Jämför till exempel att man inte har några egentliga trafikregler för att köra med kundvagnar i matvaruaffärer trots att folk kör på varandras kundvagnar ideligen – det beror på att resultatet av en kundvagnskrock mest bara är ett skrammelljud och inget mer… På samma sätt så behövs det ett speciellt körkort för att köra buss trots att den som kan köra lastbil tekniskt sett kan köra en buss alldeles förträffligt, och orsaken till det är att bussföraren behöver ha koll på hantering av risker med avseende på resenärerna.

      För övrigt, vad gäller barnvagnar så är det väl så att man ofta bjussar på barnvagnresor för att det är för krångligt att ta betalt för dem (det tar så lång tid att den som kör bussen går back på att ta betalt för barnvagnresan).

  5. Devin says:

    Min erfarenhet är att hinder bara är lätt avhjälpta om de som ska fixa dem känner för det – och då blir de flesta hinder lätta att fixa…

    Problemet är väl att många inte vill ta ansvar och fixa det som funkar för “majoriteten”? Jag minns en affärsinnehavare vars butik inte var tillgänglig för rullstolingar – det var flera trappsteg både på in- och utsidan av butiken – som sa att “jag har ändå inga kunder i rullstol”. *suckar*

    • Nej, klart hen inte har några kunder i rullstol när de inte kommer in i butiken… Jo, visst handlar det till stor del om vilja. Absolut.

    • MiaM says:

      Problemet där är väl vad man ska göra med alla befintliga byggnader som – ur funkisperspektiv – är felbyggda.

      Min åsikt är att det är för mycket begärt att fastighetsägare eller butiksinnehavare ska stå för ombyggnaderskostnader, åtminstone i de fall fastigheten är äldre än säg 10-20 år. Varken butiksinnehavaren eller fastighetsägaren kan sägas vara skyldiga till problemet om huset framförallt är byggt före dessa växte upp och till viss del också om huset är byggt före “samhället” i stort började ta hänsyn till funkisar.

      • Devin says:

        Problemet då blir ju att bestämma vilka som ska få bidrag för ampassning, och av vem. Folk kommer säkert att tycka det är ett orättvist system, men vi kan ju inte ge bidrag åt alla (det har ju bestämts för länge sedan att det är näringsidkarnas “lott” att betala för anpassning)… Så hur gör vi för att det ska bli möjligt att göra samhället tillgängligt?

        Vi kan ju inte stå stilla eller gå bakåt bara för att det är problem med ansvarsfrågan….

        • MiaM says:

          Problemet att bestämma vilka lokaler som ska anpassas finns ju ändå kvar, fast dagens lösning är att skjuta över problemet på “marknaden”, d.v.s. de lokaler som inte är ekonomiskt lönsamt att anpassa slutar vara butiker och blir nåt annat, eller så blir det butiker som endast säljer till företag eller liknande.

          Är det verkligen bra eller bara lathet att skjuta över beslutet på “marknaden”?

      • Jag håller med Devin där. Om man vänder på det hela: Varför ska en butiksägare ha en affär i en lokal som är otillgänglig? Varför tänker man oftast bara på sånt som läge, storlek och möjligen parkeringsmöjligheter, och varför tar man inte med en så självklar sak som att lokalen ska vara så tillgänglig som möjligt, när man öppnar en ny affär, eller flyttar till en ny lokal, eller bygger om tex. entrén eller så? DET är aktiv diskriminering, att välja en otillgänglig lokal.

        • MiaM says:

          I den här diskussionen så bör man skilja på åtminstone två kategorier butiker, den ena är de stora kedjorna och vissa icke-kedje-butiker som har stor omsättning, god lönsamhet och finns på fina gatan. De tycker jag absolut ska finnas tillgänglighetskrav på.

          Den andra kategorin är småbutiker som drivs mest för att innehavaren är intresserad av att driva en viss typ av butik, lönsamheten är oftast inte mycket högre än att verksamheten går runt (och innehavaren ofta har råd att plocka ut en lön som ligger en bit under arbetarklass-snittet). Det är inte alls säkert att det över huvud taget är möjligt att driva vidare en sån butik om den ligger i en lokal som är dyr/svår att tillgänglighetsanpassa. Frågan är om det verkligen är så bra att lägga ned en sån butik?

          Jag är absolut för rättvisa men då ska det vara “alla ska ha det lika bra” och inte “alla ska ha det lika dåligt”.

          Fast jag är väl “vinklad” eftersom jag både verkligen uppskattar att det finns butiker som säljer nåt annat än det vanliga mainstreamutbudet, och dessutom har jag en del erfarenhet av att driva en småföretag-butik.

          Sådana butiker kan nog rätt ofta se som “marknadens” egenskapade sysselsättningsprojekt. Jag känner till fall där folk drivit en liten butik i många år, och när de sedan lagt ned den så har de varit arbetslösa i 10-20 år till de gått i pension. Med den vetskapen så är det rätt korkat att lägga på mer kostnader på småföretag som redan har små marginaler.

  6. Ylva says:

    Åh, jag vill bara säg, lite halvt off topic att Notting Hill är en film med mer innehåll på det här än man kan tro. Den misslyckade huvudkaraktärens bästa kompis är gift med en snygg tjej, som jag tror jobbar med juridik. Att hon råkar vara rullstolsburen är inget problem. Jag blir, tyvärr, glad.

    • Mmm… Och den enda gången de tar upp det är när de tävlar i misär om vem som ska få sistan kakbiten (och det är inte hon som vinner…). Annars är det tyvärr en rätt trist film.

      • Ylva says:

        Nä.. hon använder det för att komma in på presskonferensen i slutet också: “Jag skriver för en tidning om hur hotell behandlar rullstolsburna” och det fungerar, tyvärr. Äch, jag tycker väl att “handikappade” generellt syns för lite på film ifall det inte är en film om just en person med den funktionsförändringen. Vilket det inte är där. Hon är bara som “vem som helst”.

        • Gör hon? Hm. Det var himla länge sedan jag såg den. Men jo, jag håller verkligen med dig. De gånger “handikappade” syns på film är det i “filmer om handikapp”. Ja, med undantag för skräckfilmer då…

  7. Pingback: Tillgänglighet, säkerhet och rimlighet. « Långsamma tankar

  8. miincaicey says:

    Bra sagt och en tänkvärd sak. Här ute på landet har vi dock inte så mycket val. Man får vara glad att man inte har något funktionshinder som är rörelsehämande: Tror dock att det är så på många platser, en ändring borde vara på sin plats men det lär inte inträffa på många år troligen. Undra om man borde se om ett några rullstolsburna kunde protestera genom att ta bussen/spårvagnen bara för att visa att de också borde ha rätten att åka kollektivt. Sen om det krävs en samling friska som spelar rullstolsburna (eller vad nu saken gäller) bara för att de sjuka inte orkar bråka, det kanske är något folk högst skriver i marginalen på historieböckerna. Man blir trött för mindre …

  9. Mr Rövskägg says:

    Fel länk till kampanjen du pratar om (Marschen för tillgänglighet 3:e anmälningsaktion), har lett till massor av medieuppmärksamhet om inte annat (se sida under länken):
    http://www.marschen.se/anmalningsaktion3

  10. Oh, sorry, jag slarvade 🙂

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *