Flickor med ADHD (och pojkar med borderline) glöms bort

Flickor med ADHD glöms bort, visar en ny studie från Centrum för Klinisk Forskning i Västerås. Deras tidigare studier har visat att det är lika många flickor som pojkar som har ADHD, fast fyra av fem som får diagnosen är pojkar, och att flickor får sin diagnos senare än pojkarna. Om jag förstått det rätt är de tidigare studierna bara delstudier, och att man nu ser till helheten. Då är det inte så konstigt att de drar den slutsatsen.

En vanlig förklaring till skillnaderna är att flickorna är mindre utagerande, och därför mindre “jobbiga” för omgivningen. Det är helt enkelt lättare för skolan att prioritera en utredning av en elev som river klassrummet än av en elev som sitter tyst och stilla men inte kan koncentrera sig – och att flickor med ADHD oftare beter sig lugnt, medan pojkarna visar sin rastlöshet utåt. En annan förklaring brukar vara att diagnoskriterierna och den information om ADHD som har spritts i media och i utbildningsmaterial har utgått från de symtom som är vanligast bland pojkar med ADHD. Man har dessutom utgått från hur de pojkarna beter sig när de är i låg- och mellanstadieåldern, vilket gör att det är svårare att upptäcka ADHD hos äldre barn, ungdomar och vuxna.

Själv har jag en till teori, som skulle kunna förklara en del. Inom psykiatrin finns det en massa diagnoser som delvis går in i varandra, och det kan vara svårt att veta vad som är vad. Diagnoser som har drag som liknar ADHD är till exempel Aspergers syndrom, emotionellt instabil personlighetsstörning/borderline och bipolär sjukdom (manodepressivitet). Min teori är att psykiatriker och psykologer tar hänsyn till vilket kön de uppfattar personen som när de ställer diagnos, och att det gör att en och samma symtombild kan ge olika diagnoser beroende på kön: Om personen uppfattas som kille kanske han får diagnosen ADHD, men om hen uppfattas som tjej blir diagnosen borderline.

Jag säger inte att det måste vara så, men det skulle inte förvåna mig om det stämde. Själv drogs jag i åratal med en borderlinediagnos som varken jag eller någon annan egentligen tyckte stämde helt, men jag fick den i brist på något som stämde bättre. Jag levde ju som tjej, självskadade och hade problem med att reglera känslorna, och bipolär stämde inte riktigt eftersom mina toppar och dalar var mycket kortare än vad de brukar vara då. Så borderline fick det bli. Jag gick i en terapi som sägs vara bra mot borderline i tre år, men utan större framsteg än att intervallen mellan mina självskadetillfällen ökade från några timmar till två-tre dagar. Jag skadade mig för att det var det enda sättet jag visste att dämpa rastlösheten. Att skära sig fick mig att känna mig lugn och koncentrerad; det var ett måste för att orka med att plugga, eller för att göra andra saker som krävde att jag var fokuserad.

Sedan kom jag ut som transsexuell, flyttade till ett nytt landsting, började min könskorrigering och träffade nya läkare som inte hade vant sig vid att se mig som tjej, utan som redan från början visste att jag var en transsexuell kille. Helt plötsligt kom frågan om ADHD upp, och pusselbitarna föll på plats. Visserligen har min symtombild förändrats enormt under de fem år som gått sedan den första “borderline?” skrevs in i min journal, och visserligen är det självklart att min transsexualism gjorde att jag mådde dåligt, men i grunden är mina svårigheter desamma. Sedan nästan ett år medicinerar jag med Concerta och håller på att lära mig att leva med min ADHD istället för att kämpa emot den, och jag är glad att jag till slut förstod vad det var.

Jag undrar hur många tjejer som har ADHD, men som får diagnoser som borderline eller emotionellt instabil personlighet, just för att de är tjejer – och hur många killar som egentligen snarare har borderline, men som får en ADHD-diagnos.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Barn och genus, Funkis, Funkispolitik, Genus, Genusforskning, NPF, NPF i media, NPF-forskning, NPF-vård, Personligt, Psykiatri, Psykologi, Språk and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

0 Responses to Flickor med ADHD (och pojkar med borderline) glöms bort

  1. Coffeum says:

    Känner igen det där. Även jag fick diagnosen borderline till en början och alla talade om mina IPS-fasoner. Själv kände jag att det inte riktigt stämde, för jag kände mig aldrig borderline, jag gjorde inte saker på grund av dem anledningarna som dem påstod att jag gjorde, det var just som en stämpel som liknade mina problem, men som aldrig stämde in. Slutligen så kom jag till ett behandlingshem där dem inte alls såg en borderlineproblematik hos mig, vilket ledde till en utredning.

    Borderline är för mig utsuddat idag och istället talar dem om AS och ADD. Detta kom sig av att dem lyssnade på mig och såg vad jag hade för problem, istället för att bara vilja ha mig avklarad. Fel diagnos kan faktiskt förstöra ganska mycket, så kände jag i alla fall. (Jo, just det, jag är kvinna)

    • “jag gjorde inte saker på grund av dem anledningarna som dem påstod att jag gjorde, det var just som en stämpel som liknade mina problem, men som aldrig stämde in”

      PRECIS så var det för mig med.

  2. Kaia says:

    Personligen så försökte jag “infria” min borderline diagnos när jag var typ tjugo. Det var ganska dumt, men de visste ju inte vad det var för fel på mig annars. Tio år senare fick jag veta att jag var bipolär. Go figure.

    • Infria? Du menar leva upp till “förväntningarna”? Det gjorde jag med. Jag SKULLE ju vara en egotrippad manipulativ bitch, så annars var det ju nåt fel på mig. Eller, eh… Du fattar 😉

      • Kaia says:

        Haha, jamen precis så. Låter lite dumt, men så var det absolut.

        • Ja, det är dumt, men samtidigt logisk, tycker jag. Jag fick höra två saker:

          1. Du överreagerar och är hysterisk.
          2. Du är oempatisk och manipulativ.

          Vilken av de två är minst jobbig att ta till sig? För mig var det självklart 1. Så för att bevisa att jag i alla fall inte var någon psykopat så försökte jag att visa känslor…

  3. MiaM says:

    Ibland undrar man om det var så länge vården sysslade med åderlåtning…

    Den fysiska vården har kommit rätt långt men nog har psykiatrin rätt mycket kvar…

    • Jo, absolut. Och problemet är att när man påtalar det så drar en del slutsatsen att man ska satsa MINDRE på psykiatrin, och inte mer. Men men… Det är mycket som behöver göras..

  4. Emil Nordlander says:

    Jag satt och sorterade mina föreläsningsanteckningar från psykiatrin (ja, klockan 00:56), och blicken föll på rubriken “Borderline personlighetsstörning/ADHD”. Det är visst ett känt överlapp som togs upp på föreläsningen om neuropsykiatriska tillstånd. Föreläsaren referade till en artikel av Philipsen et al i British Journal of Psychiatry 2008. Om jag hinner och orkar ska jag läsa den, men det är en undersökning av 118 kvinnor med BPD och sammanfattning som vi fick var:

    * 41,5 % hade ADHD i barndomen och 16,1 % uppfyllde kriterierna även som vuxna.

    * Samband fanns mellan ADHD och “emotional abuse” samt svårighetsgrad av BPD.

    Jag drar inte så mycket slutsatser mer än att överlappet som sagt inte verkar helt okänt. Det säger förstås inte att (könsbunden) feldiagnostik inte är vanligt.

    • Då kommer min krassa psykatientsroll in och säger: Javisst, det är känt inom forskningen, men det är inte samma sak som att det är något som finns i bakhuvudet på psykiatriker och psykologer, i synnerhet inte de som inte kan så mycket på området.

      Jag har träffat psykiatriker som hävdar att tjejer inte kan ha ADHD eller Asperger, och en del av dem har varit överläkare. Jag skrev ett blogginlägg om det en gång med titeln “Psykstörd transa sexchockar mentalsjukhus”, men det raderade jag tyvärr sedan…

  5. Sophia says:

    Hej Immanuel.
    Jag hamnade på din blogg av en slump nu ikväll och måste få säga att du är brilljant!
    Jag har själv både diagnoserna Borderline/ADHD så detta var för mig en väldigt spännande läsning.
    Min mamma misstänkte ADHD på mig redan när jag var 7, men precis som ni skrivit ovan så fick vi bara svaret att “Detta är en killdiagnos”.
    Jag fick istället hela tonåren bara höra att jag hade för mycket hormoner och att jag var löjlig. Så efter 9 år hos psykolog och 8 månader på sjukus träffade jag en överläkare som tog min mammas tankar på allvar.
    Då sattes jag på en intensivutredning och kom ut med tio diagnoser. För mig stämde både Borderline och ADHD´in väldigt bra på mig och jag är verkligen glad att jag fick namn på mina svårigheter.

    Så nu efter tre år har jag hoppat på gymnasiet igen och avslutar snart min MBT-behandling och tar Ritalin. Och äntligen kan jag gå på bio och ta in hela handlingen på en film, jag ska även ta tag i mina studier efter gymnasiet då jag till slut vill jobba med barns rättigheter inom psykiatrin för att försöka göra någon förändring eftersom det är skrämmande hur trångsynt samhället är trots att vi lever på 2000-talet.

    Min psykolog berättade för mig en gång (efter att jag konstaterat att det bara går två killar på behandling mot säkert 22 tjejer) att forskare och psykitariker gjorde ett forskningsarbete om just det du skrivit om. Så dom gjorde utredningar på folk som satt i olika häkten och det var en hög siffra på killar som har Borderline som bara PGA sitt utåtagerande inte fått någon hjälp utan hamnat bakom lås och bom istället.

    Herregud vad långt det blev. Min egentliga poäng är bara att fortsätt med det du gör. Du tar upp ämnen som ingen annan vågar eller har förmågan till.Och jag håller alla mina tummar för dig och önskar lycka till med ditt könsbyte (som jag förstod att du höll på att genomgå)och sedan vill jag bara tipsa om Pelle Sandstrak (Mr. Tourette och jag) som föreläser om Tourette och tar även han upp hur sjukt det är att man inte upptäcker diagnoser “i tid”.

    Ta hand om dig kram / Sophia

    • Oj, jag vet inte vad jag ska säga, det var mycket på en gång 🙂

      Men jag känner igen det där att de gör skillnad på kön: Killar tolkas som ADHD, tjejer som borderline. Och visst kan det vara så att man har både och, det är också rätt vanligt, men det verkar som om de diagnoser som ställs ofta är “antingen eller”. Både jag och en vän till mig har, från flera olika läkare i olika städer, fått höra att det är omöjligt att ha både NPF och någon form av personlighetsstörning. Så det finns nog en risk att man blir ensidigt bemött: Läkare A säger att det är borderline (och utesluter NPF), läkare B säger att det är ADHD (och utesluter borderline)…

      Så skönt att du äntligen fått rätt behandling 😀 Och härligt att du vill jobba för barns rättigheter inom psykiatrin, det tror jag verkligen behövs 🙂 Och tack 🙂

  6. Pingback: ADHD avslöjar unkna könsfördomar « trollhare

  7. Anna F says:

    Var fjärde pojke har svårt att läsa! Tydlig exempel på statsfeminismens härjningar i den svenska skola med systematisk mobbning av allt som är pojkbeteende. Snart är vart femte pojke diagnostiserad med ADHD, ADD, autismspektrum-störningar o.s.v. Dags för föräldrarna att vakna! Oftast är det inte fel på pojken, det är fel på genuspedagogiken!

  8. Rospiggen says:

    Ååååh, du får jättegärna läsa igenom min blogg och komma med nån klok kommentar för JAG blir inte klok på det här!!
    Jag känner så mycket mer igen mig i ADHD än i Borderline, som jag fick veta idag att jag har. Visst, jag kan vara labil och lite svart/vit i mitt tänk och mycket annat men å andra sidan så finns såååå mycket ADHD i mig också. Kan man ha båda?
    Jag är bara så förvirrad. Jag får veta slutresultatet på hela utredningen nästa vecka.
    Du får gärna läsa igenom begåvningstestet jag lade ut på bloggen och säga nåt om det. Kanske kan du räta ut några frågetecken åt mig?

    Kram!!

  9. Klart man kan ha båda! Fast mina tidigare läkare skulle inte hålla med mig. Men jo, det kan finnas många gemensamma drag, så det är inte ovanligt att man har båda.

  10. JCMAS says:

    Det är intressant det du skriver om. Och säkert händer det. Min son har Adhd, men trots diagnos var det många som “inte riktigt trodde på det” då han inte är utåtagerande. Så det förekommer även bland pojkar som inte uppfyller de kriterier som är de “vanliga” vid Adhd. Och ändå visade sig hans Adhd vara grav… Jag själv har diagnos IPS, men vid min utredning gjordes även utredning av Adhd samtidigt, trots att jag är tjej. Men mina tankar har gått i dina banor, fast lite tvärtom. Jag har bara stött på EN kille med borderline under min behandling och jag har funderat på hur många killar med Adhd som kanske egentligen har Borderline eller både och..?
    Det finns all anledning att ta upp genusperspektivet inom detta!

  11. Ja, jag tror att jag har träffat två ciskillar (cis=inte trans, alltså killar som uppfostrats som killar) som fått en borderline/ips-diagnos, men massor av cistjejer med samma diagnos.

    Sedan tror jag att med ADHD är det så att de som är utagerande på ett fysiskt sätt (springer runt och stör i klassrummet etc) är lättare att “upptäcka”, eftersom det blir så påtagligt – OCH att det dessutom är lättare att de då tänker på just ADHD. Detta oavsett kön, alltså. Det kanske låter hemskt, men som lärare (t.ex.) är det lättare att glömma en person som sitter och dagdrömmer, än en person som river klassrummet.

    Jag tycker det är svårt att dra en tydlig gräns och säga vad som är borderline och vad som är ADHD, trots att det absolut finns en skillnad. Å andra sidan undrar jag om jag någonsin har förstått borderlinediagnosen öht.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *