Genus på hjärnan – ett och ett halvt dygn i en tvåkönad värld

Det har gått ett och ett halvt dygn sedan jag bestämde mig för att undvika ett visst ord i en hel vecka. Ni vet, det där ordet på tre bokstäver som ersätter både han och hon och fungerar utmärkt i hypotetiska fraser och för att undvika könsnormativa formuleringar, som och är språkgudinnornas gåva till alla könsblinda, könsvägrare, flerkönade, tredjekönade, flytkönade och allmänt könsförvirrade. Jag ska låta bli det i en hel vecka, och hittills har det blivit lite obekvämligheter och en del förvirring.

Jag har outat Minou som snippfödd, eftersom jag efter en del tankemöda bestämde mig för att säga henne. Både Malin Nävelsö och Ylva kommenterade mitt pronomenbyte:

“Alltså, den här hen-fria veckan gör så jag får tilt i mitt lilla trånga heteronormativa huvud :) Här har jag gått i månader och till sist resignerat inför att jag aldrig får veta vilket kön t ex Minou har och så får jag veta det nu. Mycket märklig upp-och-nervänd känsla.”

“Nu när vi vet att Minou är en hon kan vi, med våra hetronormativa hjärnor, tänka ”åh, va skönt. Nu vet jag äntligen vilka fördomar jag ska använda för att tolka det som sagts.” För så är det tyvärr, och det är unket och något jag vill kämpa emot. Jag vill inte tolka det folk säger eller gör eller vad andra säger om dem utifrån vilket kön de har. Var har jag fått de här tankarna ifrån? Jag behöver hen!”

Deras reaktioner speglar min egen. Det tar emot att välja, och jag sitter hela tiden och suddar det jag skrivit för att formulera om meningarna så att de klarar sig utan det där perfekta lilla superordet på tre bokstäver. Jag har vant mig vid att inte behöva vara så noga med kön, men nu måste jag skärpa mig och verkligen försöka komma ihåg könet på människor.

När jag pratar är det lite lättare, eftersom jag inte använder det ordet så mycket i talspråk, men även där har jag märkt att jag snubblar på orden. För en stund sedan pratade jag med min pappa i telefon, och jag försökte hjälpa honom med datorn. När vi lagt på pratade jag lite för mig själv om det vi diskuterade, och jag kom på mig själv flera gånger med att säga hon om min egen pappa. Jag kan inte minnas att jag någonsin har gjort det förut. Många andra har jag felkönat, men aldrig mina föräldrar.

Jag har fått genus på hjärnan. Det blir kanske så när man hela tiden måste välja kön, och det bara finns två.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Genus, Genusforskning, HBTQ, Psykologi, Sexism, Språk and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

0 Responses to Genus på hjärnan – ett och ett halvt dygn i en tvåkönad värld

  1. Så intressant – du kanske har klarlagt en smittväg för genuspanik? 🙂

    Jag tror jag tar efter, fast på andra hållet. Nästa vecka kör jag med hen på min blogg. Få se om det ger några intressanta effekter på mitt eller andras tänkande.

    • Ja, det är möjligt. Jag har tänkt tanken på att kontra med en vecka precis som du föreslår 😀 Det skulle vara intressant att se om det är någon stor skillnad.

  2. SisterofNight says:

    Eh…var det bara jag som aldrig ens funderade på om Minou skulle vara annat än kvinna?
    Det var så självklart tyckte jag iaf. Minou = kvinna för mig.

  3. Pingback: I hen-delse av könsskav: Det dumfeministiska experimentets avbrott « trollhare

  4. meknow says:

    Minou i boken jag snodde namnet från är en hankatt.

  5. Pingback: Hen skall det bli « Port Freedom

Leave a Reply