I hen-delse av könsskav: Det dumfeministiska experimentets avbrott

I fem dagar höll jag på med mitt hen-förbud, men sedan bröt jag mot det med besked. Hen är ett underbart användbart pronomen, tycker jag, men det håller inte alla med om, utan kallar det för “dumfeminism”. Efter att ha försökt argumentera för varför hen är ett bra ord, så bestämde jag mig i söndags för att helt enkelt prova att vara utan hen i en hel vecka. Jag var beredd på att det skulle bli komplicerat, och det blev det också.

Jag ägnade fem dagar åt att krumbukta mig runt ordet: Oftast försökte jag säga han eller hon, och för det mesta innebar det att jag var tvungen att tänka efter, gå tillbaka till texten jag läst eller liknande och försöka att köna personen jag skrev om. En gång var jag på väg att blogga om en artikel, där jag verkligen inte visste vilket kön personen hade. Det var en psykolog som uttalade sig om skönhetsideal, men eurocentrisk som jag är säger mig namnet Ata ingenting om vilket kön personen skulle tänkas ha. Ingenstans i intervjun fanns det något han eller hon, eller något annat inklämt, som avslöjade henoms kön. För några sekunder övervägde jag att googla namnet för att kunna köna henom korrekt, men det kändes fel. Så jag avstod från att skriva det blogginlägget för att jag fastnade på orden.

Det hände också att människor reagerade på orden jag valde, till exempel när jag outade Minou som fittfödd. Jag tror att jag skrev hen av misstag ungefär tio-tjugo gånger per dag, så jag fick sudda och skriva om, men när man pratar går det ju inte att sudda. Det var så det gick till: talande nog var det när jag pratade med Minou i telefon som jag sa hen för första gången sedan i söndags.

Hen berättade om ännu en person hen hade kastat sig över på tunnelbanan, sådär som hen gör ibland. Det visade sig att personen hen tvångskonverserade den här gången hade Aspergers syndrom, precis som Minou och jag. De pratade om Asperger, och av någon anledning kom de in på könsidentitet eller något sånt. Minou skulle börja berätta om begreppet aspiequeer, så hen sa “Min kompis Immanuel…”. Mer än så hann Minou inte säga förrän Gustav, som hen hette, svarade “Brändemo?!”. Det visade sig att Gustav följer min blogg, och Minou och jag skrattade åt hur slumpen och autistisk distanslöshet gör världen liten. Minou berättade att jag tydligen har träffat henom, och jag kom på att det måste vara en person som kom på Aspiequeer-samtalet på Pride i somras. När jag skulle säga det slank det ur mig, det pronomen Minou använt flitigt i säkert tjugo minuter och som jag haft sådan abstinens efter: hen.

Efter det började Minou och jag prata om hur bra ordet hen är, för det är svårt att vara utan det. Jag skulle inte veta vad jag skulle säga annars om en människa som själv föredrar att bli kallad för hen; det vore inte bara normativt utan rentav oartigt att säga han eller hon om någon som inte är bekväm med det, men även i många andra situationer är hen ett oerhört praktiskt ord. Ordet bara rann ur min mun gång på gång, och det var så skönt att äntligen kunna tala fritt igen. Mitt försök att låta bli hen höll i ungefär fyra och en halv dag, och under den tiden hann jag felköna människor flera gånger, var tvungen att radera det förbjudna ordet ur mina blogginlägg, tweets och liknande minst femtio gånger, och kontrollera hela tiden att jag könade människor rätt. Det blev komplicerat och gjorde mig på dåligt humör.

Det är synd att diskussionen om ordet hen alltid förutsätter att den som använder hen förutsätts göra det som ett statement. Jag accepterar att folk inte vill använda det ordet eller bli specifikt omnämnda som hen, men jag accepterar inte att människor kräver att andra inte får använda det ordet överhuvudtaget, eller vilja bli omnämnda så.

Henförbudet var ett högst frivilligt experiment, men det gav mig rejält med könsskav. Normen är att inte säga hen, det vet jag – men det finns ingen lag som säger att man måste följa normen.

***

PS: Gustav, om du läser det här så får du gärna lämna ditt telefonnummer eller din mail, för Minou vill gärna ha kontakt med dig. Du kan maila det här, så slipper du lägga ut det så det syns.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Genus, HBTQ, Internet, Politik, Psykologi, Sexism, Språk and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

0 Responses to I hen-delse av könsskav: Det dumfeministiska experimentets avbrott

  1. Mellanvärld says:

    För övrigt använde du hen i inlägget “Tvångskönande som tvångströja”.

  2. MarySaintMary says:

    Precis så jobbigt är det för mig att använda hen istället för han och hon, även om jag skulle vilja det. Det handlar ju om vana bara.

    • Jo, jag vet. Men frågan är vad som händer med människor som börjar säga hen? Jag minns inte själv hur det var förut, för jag sa inte så mycket alls, någonsin…

      • MarySaintMary says:

        Jo, det är spännande, verklighetsuppfattningen påverkas ju definitivt av språket. Jag kanske borde försöka strunta i hon och han en vecka och se vad som händer.

  3. Pingback: Hen skall det bli « Port Freedom

  4. Pingback: Dagens ord: Stördofil « trollhare

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *