Handbok i hanboll och honboll sökes

Jag kände igen det gula teglet. Det skulle jag ha förstått från första början, vart jag var. Nu fattade jag att jag hade kommit tillbaka till högstadiet.

Vi satt på golvet i gymnastiksalen medan gympaläraren förklarade reglerna för handboll. Det var olika regler för killar och tjejer, berättade hen. Det fanns en linje på golvet som man inte fick kliva över när man skulle göra mål, och det var en heldragen gul linje som gällde i herrhandboll och en streckad linje i damhandboll. Fast så sa hen inte. Hen sa att den inre linjen gällde i damhandboll, för de hade särskilda regler.

– Varför då? frågade en kille, och flinade, som om han hoppades att svaret skulle bli att tjejer var sämre.

Läraren svarade inte, utan fortsatte att gå igenom skillnaderna. Det var flera andra regler som var olika för herrar och damer, men jag förstod ingenting. Så plötsligt var genomgången slut och vi blev indelade i lag. Mixade lag, för det gick så bra så om vi bara kom ihåg att olika regler gällde för olika spelare. Alla andra verkade ha fattat, och jag visste inte vad jag skulle säga. Jag visste inte ens vilket kön jag hade, så jag kunde inte ens låtsas att jag förstod och göra som alla andra.

Gång på gång blåste läraren i visselpipan för att jag hade gjort någonting fel. Jag fick inte dribbla bollen, okej. Jag fick inte passa bollen över ögonhöjd, inte springa med bollen, inte sparka på bollen, inte nicka. Det sistnämnda var inte med flit. Jag råkade bara stå i vägen, men det kunde ju ingen veta. Långsamt lärde jag mig spelets regler, medan alla andra blev mer och mer irriterade.

Till sist fick jag faktiskt tag i bollen och skulle göra mål, men då blåste läraren igen. Jag hade klivit över strecket, sa hen. Jag tittade ner, i hopp om att få se vilket av strecken det var. Jag ville veta vilket kön jag hade, men det visade sig att det inte var den regeln som läraren syftade på ändå. Det var för att det inte fick vara fler än tre personer i området mellan de två linjerna, som hen hade blåst.

Vid det laget var jag på väg att ge upp. Det var så uppenbart att jag inte fattade ett dugg. Jag förstod inte de grundläggande reglerna, men jag begrep ännu mindre de speciella reglerna för olika kön. Det gjorde inte saken lättare att jag inte visste vilken av dem som jag förväntades följa. Det var då en av killarna i klassen kom fram till mig. Han, som jag aldrig pratade med eftersom jag inte visste vad jag skulle säga, men som jag beundrade för att han var sig själv så mycket mer än vad jag klarade av att vara.

Han såg på mig och sa “Kom, vi springer!”. Han tog bollen i ena handen och mig i armen med den andra, så jag hade inget val. Vi sprang mot det andra målet, över hela gympahallen, och när vi närmade oss den yttre linjen gav han bollen till mig. Jag sköt mål. Läraren blåste. För en gångs skull inte för att jag gjorde fel.

Jag har ju alltid önskat mig en handbok i socialt umgänge, det är det drömmen måste handla om. Att umgås med människor är som att spela handboll när alla utom jag har fattat reglerna. Jag förstår att jag gör fel, av omgivningens reaktioner – men det kommer först efter att jag har gjort fel, och jag får inte en chans att lära mig principerna bakom.

Jag måste lära mig att fråga när jag inte förstår, det är vad folk brukar säga till mig. Men det är inte alltid så lätt att veta vad det är en inte förstår, eller vad man ska fråga om.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Könsidentitet, NPF, Personligt, Psykologi, Social inkompetens, Transitionsdagbok and tagged , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

0 Responses to Handbok i hanboll och honboll sökes

  1. cattasbubbla says:

    Kan du ge något exempel på när det blir “fel”?

    • Oj, det finns så många olika varianter. Tex:

      Jag pratar med någon, och kan se att hen hoppar till, och börjar skruva på sig, harkla och rodna. Och jag fattar inte vad det är. Är det för det jag sa? Och i så fall varför? Eller är det för att hen plötsligt upptäckte att klockan är mycket och hen måste gå? Eller satte hen något i halsen?

      • cattasbubbla says:

        Aha, då förstår jag ungefär. Du har svårt att tolka varför folk reagerar på olika sätt alltså? Det är svårt att sätta sig in i om man inte har det problemet, men det måste ju vara jäkligt besvärligt minst sagt!

        • Ja, precis. Ofta får jag en känsla av att något är fel, men ibland vet jag inte ens om det är jag som övertolkar eller inte. Men även när jag förstår att det ÄR något, så vet jag inte om jag tolkat reaktionen helt rätt, för det händer ju att man blandar ihop känslouttryck – och jag måste gissa mig till VAD det är personen reagerar på. Det är väldigt komplicerat.

          • Ylva says:

            Med risk för att låta som Magdalena Ribbing, men skulle inte en användbar replik i de här sammanhangen vara: “Oj, sa jag något tokigt? Du vet, jag har lite svårt för att läsa av andra människor.” eller något i den stilen.

          • Ja, det är vad jag säger numera. Ibland får man ett svar, ibland inte.

          • Ylva says:

            Mm det är så det är… ja, det är ju inte så att man aldrig inte har förstått bara för att man är nt. Vill de inte säga får man väl låta det vara deras problem, speciellt när du har sagt att du inte fattar. Att de står och skruvar på sig kanske beror på svamp i underlivet som kliar något vansinnigt, men inte vill dela med sig av det. :/

          • Ja, eller att de precis fick en random tvångstanke att göra något de intalar sig att de absolut inte “får” göra…

  2. Mellanvärld says:

    “Men det är inte alltid så lätt att veta vad det är en inte förstår, eller vad man ska fråga om.” för att kunna fråga måste man ju begripa något av det.

    • Ja, precis. Annars är det som att åka till Kina utan att kunna ett ord kinesiska och hoppas att man ska lära sig när man kommer dit.

      • Ylva says:

        Fast ifall du inte hade varit så osäker hade du ju kunnat, då läraren blåste, gått fram till hen och sagt ursäkta, men jag har väldigt svårt för att komma ihåg alla reglerna och när det finns två varianter så blir det inte bättre. Skulle du kunna börja med att berätta för mig vilket kön jag ska spela idag och sedan låta mig få läsa på lite innan jag börjar spela? Eller är det jag som inte fattar nu?

        • Jo, jag vet. Det är det jag borde göra. Men sånt kommer jag sällan på när jag väl är där. Gör jag det, och jag är i stånd att prata (det är ofta som jag är stum när jag är förvirrad), så försöker jag.

  3. pärlbesatt says:

    Det finns en bok som heter Konsten att vara social (om jag nu minns titeln rätt ens, Jacquemot har skrivit). Den är iofs av NT för NT, men kan kanske vara nåt ändå?

    • Det finns en hel del såna böcker, jag har läst många. Men de hänvisar alldeles för ofta till sunt förnuft, och det är just det som är många aspisars svaga punkt.

  4. Susanna says:

    Å, en handbok i socialt umgänge hade jag behövt igår kväll, när jag var på en slags informell klassträff, där vi bara var sju personer på en pub. En av de som var med blev irriterad varje gång jag sa nåt och det var ändå en kille som jag har umgåtts med till och från genom åren, vi har firar midsomrar tillsammans och festat, visserligen på ett rätt så ytligt sätt men ändå. Nu vet inte jag om jag övertolkade men det kändes nästan som att han inte ville att jag skulle vara där, men det var ändå han som hade bjudit dit mig. Sedan var det en massa andra grejer som strulade som jag inte får plats med att skriva här, men när jag kom hem igår kväll så spenderade jag nästan hela natten med att analysera kvällen och försöka komma på vad det var som gick snett. Det är också väldigt intressant hur en person kan uppfatta vad som hände under ens skoltid på ett HELT annat sätt än vad man själv gör, jag fick verkligen behärska mig för att inte säga till en tjej som satt bredvid mig: “jaså det var DÄRFÖR ni var så taskiga mot henne” (ang en annan tjej som inte var där), när hon berättade att tjejen i fråga hade “fjäskat för läraren”. Igår var det nära att jag bestämde mig för att aldrig mer umgås med människor igen, för jag förstår mig inte på dem.

    • Det beslutet har jag fattat gång på gång, men det håller aldrig i längden… Jag förstår vad du menar. Tror jag. Jag har ibland funderat på att lära mig att “slå på inspelning på mobilen på osynligaste sätt”, för att kunna spela in samtal jag inte begriper…

  5. Susanna says:

    Nä, tyvärr så behöver man ju andra människor, iaf ibland. 🙂 Men jag förstår oftast vad andra säger, men andra förstår inte vad jag säger. Det är skumt det där. Nästa helg ska jag kanske träffa lite släktingar, då brukar det gå bättre att umgås så länge inte vissa mostrar dyker upp. 🙂

    • Ja, så är det för mig med tror jag. Det är svårt att förstå, men svårare att göra sig förstådd. Men jag föredrar oftast att koncentrera mig på att försöka förstå.

  6. dam i tofflor says:

    Hej Trollhare!
    Har du läst “En annorlunda barndom” av Iris Johansson? En helt underbar barndomsskildring! Nedanstående citat är från den.

    “”Jag har brottats mycket med sådana allmänna föreställningar om vad man ska göra och inte göra: att man ska hälsa när man kommer, att man ska fråga “Hur mår du?”innan man kommer med sitt egentliga ärende och andra regler för hur man uppträder bland folk. En dag hade mor bestämt att jag skulle vara med på hennes och hennes väninnors söndagsfika. Alla hade redan samlats i syrenbersån. Just när jag skulle gå ut till dem bad Far mig fråga mor var receptet låg som han skulle ta med in till stan. Jag gick ut i bersån och ställde mig att vänta på att det skulle bli tyst så att jag kunde framföra mitt ärende. Jag hade lärt mig att jag inte skulle börja prata själv förrän det blev tyst. Men det blev aldrig tyst, för tungornas band hade redan lossnat.
    Till slut var det någon som hejdade sig ett ögonblick för att dra efter andan och då passade jag på att kvickt fråga om receptet.
    “Men Iris! Du måste be om ursäkt när du avbryter sådär. Och förresten ska du hälsa när du kommer.”
    Genast gick jag runt och tog alla ihand, och då sa en granne argt: “Det är ju inget värt att du hälsar nu när du har blivit tillsagd. Det skulle ju ha kommit inifrån dig själv. Nu skulle du ha bett om ursäkt för att du inte hälsade.”
    “Men jag hälsade ju”, sa jag förvirrat.
    “Och så får du inte säga emot” sa hon och blev ännu argare. “Har du ingenting att komma med till ditt försvar?” sa hon anklagande.
    Jag förstod ingenting.
    I tystnaden som uppstod berättade mor var receptet låg. Jag tog en kaka och vände mig om för att gå och berätta för Far som väntade. Mor sa “Man tar inte förrän någon har sagt varsågod!”
    Jag la tillbaka kakan.
    “Och om man tagit något från fatet får man inte lägga tillbaka det.”
    Jag tog kakan igen och började gå.
    “Och när man lämnar bordet säger man tack!”
    Jag sa tack.
    “Men det måste komma spontant””

    • Nej, jag har inte läst den, men jag vet att jag borde ha gjort det 😛 Men det är precis det där som många autister brottas med, fast det är inte alla som får direkta tillsägelser på det viset, utan oftast bara hintar.

    • Ylva says:

      Uch! Vilket hemskt sätt att bemöta ett barn! Jag skulle ha känt mig totalt tillintetgjord ifall någon behandlat mig så där när jag var yngre. Nu har jag förhoppningsvis lärt mig både reglerna och att inte låta mig trampas på hur som helst. Men att en förälder kan göra så mot sitt barn! *förfäras*

      • Märkligt, för jag läste inte riktigt in det på det sättet. Förvirrande, absolut, men inte så negativt. Det kanske har att göra med att jag önskar att folk vågar säga till när det behövs, men det finns såklart gränser…

        • Ylva says:

          Det kan bero på att jag har byggt min person lite för mycket på handlingar. Och av den här texten fick jag känslan “Allt du gör är fel, hur du än gör”. Och om man då definierar sig person efter vad man gör så blir det “Du är fel”, vilket är en ganska hopplös sits.

          • Jo, jag förstår. Jag ser det nu, när jag läser igenom den igen. Skumt att jag inte tolkar det så om ingen uppmärksammar mig på det. Jag som trodde att jag var överkänslig för sånt 🙂

  7. Pingback: The Complete Guide to Speaking Human – en övningsbok « trollhare

  8. Pingback: En stjärna på hanboll och honboll | trollhare

  9. Exter says:

    Tycker din dröm hade en väldigt bra liknelse om “kvinnor” och “män”, de förväntas spela på samma plan, men efter olika regler.

  10. Ja, och det blir väldigt förvirrande. Men jag antar att det är svårt att hålla heteronormen uppe om man inte hela tiden knuffar in folk i såna “kompletterande” roller.

  11. Med “kompletterande” menar jag alltså att man förväntas spela så begränsade könsroller att man inte kan leva ett fungerande liv på egen hand, eftersom man förväntas vara “halv”.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *