Lustfylld manlighet och drogad röst

I väntrummet kliver en tandläkare ut och ropar upp Tilde eller Hilde eller något sånt. Det sitter ett par personer som skulle kunna vara Tilde eller Hilde i soffan till vänster, men ingen av dem reagerar. Jag sitter ensam och väntar in M, och ett par stolar bort sitter någon som ser ut som en ung kille. Tandläkaren ropar upp Tilde/Hilde igen, och tittar ut över väntrummet. Jag inser att hen förväntar sig att det är jag. Tydligen passerar jag inte som kille.

Kanske en kvart senare ligger jag och andas in lustgas. Det är lika skönt som jag minns det; man blir avslappnad och bryr sig mindre om vad som händer. Jag blundar och börjar mumla mitt mantra inombords: Lavendel. Lavendel. Lavendel. En underbar färg och en härlig doft. En blomma med bakteriedödande och lugnande egenskaper passar perfekt att fokusera på när man ska dra ut en tand.

Jag tänker att jag måste sluta oroa mig för att inte passera, för annars kommer jag att gå runt och noja mig resten av livet. Jag tänker på min röst som fortfarande är för ljus, och på hur mycket jag känner igen Matt Kaileys frustration över att bli tagen för att vara kvinna över telefon. Han pratar inte så korthugget som män förväntas göra, så folk kallar honom för ma’am hur han än förklarar. Kanske är det någonting jag också fortfarande kommer att märka av även efter flera år.

Tandläkaren skruvar upp lustgasen lite, och jag börjar hosta. Det hörs inget, men jag känner hur min bröstkorg rör sig som om jag inte får luft. Ändå är jag lugn, för gasen är effektiv som tusan. Hon frågar om jag mår bra, och om hon ska skruva ner lustgasen ett snäpp. Jag hör mig själv säga “Ja, det är går bra. Men kanske… lite”. Min röst är så mörk som den annars bara är när jag anstränger mig, och den är precis sådär korthuggen och platt som jag skulle vilja.

Nu sitter jag här med en bomullstuss i käften och har försökt få i mig lite värktabletter. Den näst bakersta tanden i vänster underkäke ligger numera i smådelar i soporna på Folktandvården. Det gör inte ont än, för de tre (eller var det fyra?) bedövningssprutorna hänger fortfarande i. Lustgasen är ute ur kroppen för länge sedan, och jag mår bra. Jag kunde inte få ur mig många ord när jag väl kom ur dimman, men det gör inget.

Det enda trista just nu är att jag vet att nästa gång jag öppnar käften för att säga något, så kommer jag inte att låta så manlig som jag gjorde i morse. Jag kan ju inte direkt gå runt och vara hög på lustgas för jämnan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Kroppstankar, Personligt, Puberteten, Transitionsdagbok and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

0 Responses to Lustfylld manlighet och drogad röst

  1. vildsint says:

    Hej! Läste din blogg idag, för första gången, och vill bara säga; keep on going strong! Du är modig som vågar stå för den du är i det här samhället. Det är inte lätt när det är svårt, och livet kan sannerligen vara ett h-te ibland. Så, all lycka i världen till dig, och hoppas tandtrollen håller sig på avstånd!

    (Det räcker liksom med allt annat, tand-utdragning känns överkurs, i alla fall för mig!) =P

    // Vildsint

  2. Du kanske skulle kunna få lustgas på recept? 😉

    • Devin says:

      Ojdå… Har visst kommenterat hos nån som känner mig som “Cecilia”. Meh.

    • Hahaha, och gå runt i ett töcken? Det hade iofs varit himla skönt. Jag var liiite besviken när de helt plötsligt (efter 70 minuter, längre tid än det var tänkt för att tanden krånglat) sa åt mig att bita ihop om bomullstussen och skruvade ner lustgasen… 😉

  3. Sean says:

    Läste din blogg, jag vet exakt hur det känns, been there done that. Jobbigt att vara ts.
    vi kanske kan snacka lite om det ifall du har lust?

  4. Pingback: Jag förstår inte alltid mitt eget bästa « trollhare

  5. Pingback: Tandvärk som mindfulness « trollhare

  6. Pingback: Testosteroneffekter mot telefondefekter « trollhare

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *