Att ha en fitta är ingen förutsättning för att vara feminist

Jag fick ett mail på Facebook av Mymlan/Sofia Mirjamsdotter efter en twitterdiskussion jag knappt förstod. Det finns en tradititon på Twitter att ha Follow Friday, då man tipsar andra om intressanta twittrare genom att nämna deras nick och sätta hashtaggen #ff, eller #ffse för svenska twittrare. Nu har Sofia startat #ffemale, som om jag förstått det rätt tipsar om kvinnor som twittrar bra. Kinga Sanden reagerade på taggen:

“Tack för #ff, men vadå #ffemale? Hoppas folk följer för innehållet och inte för, ursäkta, #ffittan”

Efter det var det flera twittrare som reagerade, och en diskussion om syftet med taggen uppstod. Det var i samband med det Sofia mailade mig, och frågade såhär:

“Hur ser du på detta att definieras efter kön? Du som antagligen funderat mer än de flesta på könsidentitet, hur viktigt är det att du presenteras som man och varför? hur ser du på att göra #ff female – är det fel utifrån att det är innehåll och inte person som räknas? Men om det är person som räknas oavsett kön – varför var det då så viktigt för dig att byta?”

Det är egentligen flera olika frågor, men jag ska försöka svara. Självklart är det bara min åsikt, och det är inte representativt för transpersoner eller så.

Jag har alltid uppfattat det som något i grunden negativt att sortera människor utifrån ytliga egenskaper som kön. Egentligen säger det ingenting om vem man är som person, men möjligen om hur man blir bemött av omgivningen. Jag brukar försöka låta bli att kritisera till exempel “tjejprojekt” av olika slag, men samtidigt är det inget jag gillar. Om man nu vill ha en hashtagg för att tipsa om twittrare som skriver intressant om genus så är förmodligen #ffeminist en bättre tagg, även om inte alla är feminister.

Nog om det. Twitter är en värld i sig, men det där med att se till personliga egenskaper snarare än budskap är något som verkar vara svårt att komma ifrån. Jag har insett mer och mer de senaste åren att jag aldrig egentligen har varit kvalificerad att uttala mig om “tjejgrejer”, eftersom jag inte förstår dem. Vad jag än säger om till exempel kvinnliga könsroller, om skönhetsideal, ätstörningar, horrykten eller våldtäkt, så blir det inte helt rätt om jag inte gör det på ett sånt sätt att jag outar mig som transperson. Ifall jag uppfattas som kvinna bara för att jag tar upp ämnet är det fel, men om jag uppfattas som man för att jag markerar att jag inte är kvinna och folk därmed utgår ifrån att jag inte talar i egen sak blir det också fel.

Jag är en man med erfarenheter och intressen som åtminstone på ytan anses vara kvinnliga. Ibland blir jag läst som kille, ibland som tjej, och ibland inte alls, och utifrån det blir jag bemött på olika sätt. Till exempel får jag mycket mindre skit när jag framstår som en heterosexuell man, jämfört med om jag uppfattas som bög eller som kvinna. Internet är en fantastisk möjlighet att utforska könsroller och upptäcka sina egna och andras fördomar. Även om jag ibland blir irriterad över det, så är det ett faktum att vi hela tiden blir könade utifrån det vi gör. Kön spelar roll, vad jag än tycker om saken.

När det gäller könsidentitet är det en annan sak, däremot. Egentligen är det inte så viktigt för mig att uppfattas som man; huvudsaken är att jag inte uppfattas som kvinna. För egen del är jag lika bekväm med att bli kallad hen som han, men inte hon. Min manliga könsidentitet bygger framförallt på två saker: Att jag vill ha en kropp med en massa egenskaper som brukar räknas som manliga – platt bröstkorg, mörk röst och kuk, till exempel – och att jag inte trivs med att bli könad som kvinna. En gång i tiden tänkte jag att det kunde vara möjligt att leva som tjej socialt sett, om jag bara fick ha den kropp jag drömde om. Sedan insåg jag att det krävdes en social transition för att göra det möjligt; en komma-ut-process som fortfarande pågår efter tre och ett halvt år.

Det var inte könsrollen som fick mig att vilja göra en könskorrigering, men däremot är det möjligt att behovet av att ändra min kropp har gjort att jag har fått en manlig könsidentitet. På köpet har jag fått en del erfarenheter och insikter om vad kön betyder för människor, socialt sett, men samtidigt diskvalificerat mig från listor över “tjejbloggar” och liknande. Det är ingenting jag sörjer, egentligen. Jag har inget behov av att ingå i vare sig ett broderskap eller ett systerskap – men jag skulle väldigt gärna vara en del av en gemenskap som inte såg till personliga egenskaper, utan till vad man faktiskt har att säga. Att ha en fitta är ingen förutsättning för att vara feminist, även om det hjälper.

Uppdatering: Ett exempel på vad som skulle bli lite fel ifall jag hade uppfattats som heterokille och inte var försiktig med orden, är att hylla Gudrun Schymans rumpa. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Genus, HBTQ, Internet, Könsidentitet, Kultur och media, Relationer, Språk, Trans* i media, Transitionsdagbok and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

0 Responses to Att ha en fitta är ingen förutsättning för att vara feminist

  1. Victoria says:

    Intressant att jag som också ser främst budskapen och personlighet framför kön, ändå efter ett tag blir förvirrad om jag exempelvis twittrar med ett neutralt nick som jag inte vet är man eller kvinna. Så djupt ligger klassificeringen i mig, fast jag inte vill det. Det gör mig obekväm att inse att det betyder något att veta ifrån vilket perspektiv en person skriver, ifrån vilken könstillhörighet. Däremot känns det väldigt avslappnade att chatta med en transsexuell, för då känns det som att personen har båda sidor av saken. Alltså äger en större upplysning än jag om könsroller och samtidigt är mer avslappnad ifråga om det. Det är iaf min erfarenhet av både Immanuel och en transsexuell tjej jag chattade mycket med på qx. Kanske frångår ämnet här. Men jag har ofta tänkt vilken tur jag har som känner mig så hemma med mina kvinnliga kropp. Det är så självklart för mig. Men tänk om jag haft denna starka kvinnliga identitet och fötts med snopp. Vilken svår resa att ställa allt tillrätta. Hejar på dig Immanuel!

    • mymlan says:

      plus ett! På det där med att känna förvirring när man inte vet könet på avsändaren.
      Jag kan uppleva liknande förvirring inför människor som fysiskt inte är tydligt man eller kvinna.
      Det sitter alltså väldigt djupt.

      @Immanuel: Tack så mycket för ditt svar, ska begrunda det. Men det som Victoria sätter fingret på har jag också funderat en hel del på, och frågan är om det är något som är ett problem. Inte minst för att könsdriften och sexualiteten är ganska stark och oavsett om vi är män, kvinnor, hetero eller homosexuella och då kan det ha en vis poäng att veta om en person är en potentiell person att para sig med. Men det kanske är ruttet biologiskt tänk…

    • DET var en väldigt intressant aspekt, som jag inte vågat tänka högt: Hur viktigt är “parningsdriften” egentligen? Vad har det för betydelse för vikten av att köna folk? Om man är monosexuell (exklusivt hetero eller homo), och då också sexuell, betyder det att man könar folk i större utsträckning än om man är bisexuell/biemotionell och/eller asexuell? Jag tror att det är så, men jag vågar inte svära på det.

      För mig är det det “normala” som är det okända, som jag inte riktigt har grepp om. Jag vet inte om jag vet mer om könsroller än cispersoner, men jag har väl kanske sett andra delar av det istället.

  2. Victoria says:

    En gång som tonåring fick jag på avstånd syn på någon som triggade mitt intresse. Blev helt paff när jag på närmare håll såg att det var min klasskompis syster. Förvirring liksom.
    Insett som vuxen att jag är biemotionell, men mest öppen för möjligheten, inte sökande.
    Heteronormerna sitter rätt hårt i mig, och det besvärar mig när jag råkar notera det. Vore det inte en rätt intressant värld om både män och kvinnor gick klädda i buhrka? Iaf för en dag.
    För vi är så styrda av inprogrammerad uppväxt att bedöma män och kvinnor olika, helt ofrivilligt. Tror det är därför Immanuel gör mig avslappnad, på nåt sätt.

  3. Victoria says:

    Jag tänkte också på riktigt. Men inga långa kan vara med för de är oftast killar. Bara medellängd.

  4. simon says:

    av högst egoistiska skäl vill jag i så fall att gränsen ska gå under 167,5 😀

  5. Pingback: En man är mer än sin fitta – en transkilles tankar på Internationella kvinnodagen « trollhare

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *