Charmen med att vara sig själv

Oftast när jag går ut bland folk har jag värmt upp ordentligt. Jag har laddat i någon dag för att uppnå en miniminivå av anständighet: Inte prata alltför högljutt med mig själv, inte röra mig för stelt och inte ticsa och stimma för mycket. Det är så folk är vana vid att se mig, och det är då jag får höra att det inte märks ett dugg att jag inte är som precis vem som helst. Det är då jag får höra att jag gör mig till när jag tror att jag är annorlunda. Det syns ju på mig att jag är normal. I så fall syns det på mig idag att jag är onormal.

Jag är trött och drogad efter fem dygnAlvedon och Ipren, med lite för lite sömn och lite för mycket pulversoppa – det är så jag brukar säga. Såna faktorer skulle jag kunna skylla på, men det är inte därför jag pladdrar och ticsar. Jag gör det för att min gard är tillfälligt nere, för att den energi som går åt till att spela människa bara är en reservkraft som nu måste användas till annat.

Så jag mumlar “unnunnunn” halvhögt i trapphuset och på trottoaren, och bryr mig inte ens om att fundera över ifall någon hör. Så jag är nära att demonstrera min mörkgröna varböld i väntrummet för M, som absolut inte vill se den. Så jag berättar samma osammanhängande historia för tandsköterskan som för tandläkaren. Så jag lyckas stänga munnen om salivsugen, så att jag får vakuum och måste slita ut den för att inte kvävas, medan tandläkaren gör i ordning verktygen. Så jag säger först nej till bedövning, och sedan ja. Så musklerna rycker mest hela tiden i pannan, i bröstkorgen och i händerna, och det är inte för att jag är nervös.

Det är så jag är, när jag är mig själv. Jag har lärt mig att acceptera den sidan av mig, men jag har fortfarande inte vant mig vid att utnyttja den. Det sker slumpmässigt att jag drar fördelar av det, och idag tror jag att det var det bästa som kunde hända. Tandläkaren var ny, men han var väldigt pedagogisk och inkännande, utan att för den skull dumförklara mig. Kanske är det bästa knepet för att få bra vård att inte vara så samlad, koncentrerad och förberedd, trots allt – eller åtminstone att sluta kämpa så oerhört hårt för att ge ett sånt intryck. Jag är ju inte där för att vara frisk, utan för att BLI frisk.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Kroppstankar, NPF, Överlevnadshandbok, Personligt, Psykologi, Social fobi, Social inkompetens and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

0 Responses to Charmen med att vara sig själv

  1. Mellanvärld says:

    Varböld = *aij*

  2. dam i tofflor says:

    Du har visst haft riktigt rejält ont…och när jag tittar efter står det ju att du hade så ont att du inte kunde tänka klart, inte lyssna på musik i hörlurar osv. Det måste betyda att ett fysiskt obehag kan vara betydligt mildare än det du just upplevt, och ändå vara smärta. Hoppas du blir bra nu.

    • Ja, det har varit så, jag hade svårt att sova också. Men faktiskt så börjar det släppa nu. Det är bara lite ömt, men gör inte direkt ont längre, efter att de spolade rent och sprutade antibiotika på såret 😀

  3. Tristessa says:

    Just det, när “man” faller igenom sitt eget skyddsnät så kanske man har turen att möta andras, kanske är det frihet, frid? Men på mig sitter oftast masken så hårt att jag alltid får höra “det syns inget”, jag vågar inte hoppas på en pedagogisk omgivning :-/

    • Nej, det är väldigt mycket en chansning. Det kan gå käpprätt åt skogen, och det kan bli väldigt bra. Jag har många erfarenheter av att det går åt skogen, och det är därför jag lagt mycket energi på att “bete mig”.

  4. Pingback: Boys don’t cry? Testosteron och tårar « trollhare

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *