Fel nummer, rätt kön

Telefonen ringer, något mobilnummer jag inte känner igen. Jag svarar:

– Ja, hallå?

Några sekunders tystnad. En manlig röst i andra änden frågar förvirrat:

– Vart har jag kommit?

Tankarna spinner igång direkt. Vad ska jag säga? Tänk om hen ifrågasätter min röst? Tänk om hen säger nåt som den där felringaren ifjol, som sa “Du låter inte som någon Jörgen”, vad gör jag då? Tänk om det är någon som ska ringa till mig, men som inte är medveten om att jag är transsexuell och som ifrågasätter om det verkligen är jag? Måste jag ha en så förbannat ljus och kurvig röst? Varför har jag inte ägnat mer tid åt röstträningen? Varför kan jag inte passera som kille fastän jag gått på testosteron i 227 dagar?

Efter en halv sekunds tvekan svarar jag, och försöker låta manlig och oberörd:

– Till Immanuel Brändemo.

– Jaha, då har jag kommit fel.

Hen lägger på. Jag blir påmind om att jag fortfarande svarar utan att nämna mitt namn, för att det en gång i tiden hände att människor bara kände till mitt tjejnamn och blev förvirrade när jag sa “Immanuel”, precis som det ibland händer att folk blir förvirrade IRL när den som står framför dem inte ser ut som en Immanuel förväntas se ut, och precis som när folk har försökt komma på vad jag egentligen heter. Jag måste ju ha sagt Immanuelle, kanske Emanuelle? Eller är Immanuel ett kvinnonamn i Spanien? Killar kan ju heta Maria, så kanske kan tjejer heta Immanuel? Alla dessa fascinerande mentala kullerbyttor folk gör för att få det att stämma.

Kanske passerade min röst som manlig den här gången, kanske inte. Oavsett vilket är det dags att jag lär mig att svara i telefon med mitt förnamn nu, och slutar försöka undvika alla konstiga situationer. Det blir bara så mycket krångligare när jag försöker låta bli att krångla.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Hormonbehandling, Könsidentitet, Namnändringen, Puberteten, Transitionsdagbok and tagged , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

24 Responses to Fel nummer, rätt kön

  1. Mellanvärld says:

    Svarar heller aldrig med namn.

  2. dam i tofflor says:

    Ja, varför krångla till det i onödan? Du heter ju Immanuel. Om nån annan krånglar till det för sig för den sakens skull är det ju egentligen inte din business.

    Ha det gott!

    • Jag vet. Det är i synnerhet onödigt numera när jag inte ens heter mitt gamla namn i något register, men det är en kvarleva från den tiden. Jag måste skärpa mig.

  3. Ylva says:

    Du kan ju svara med bara efternamn. Det ändrar sig inte och så vet folk vem de har ringt till. Fungerar sämre om man är flera personer med samma efternamn och lika röst som bor på samma nummer men det problemet har ju inte du. Voila. En lösning till som du kanske inte ville ha.

    • Jo, jag försökte lära mig det förut, men det har liksom inte satt sig det heller. Eller jo, jag försökte det någon gång, och det var mamma i andra änden, som svarade “Brändemo här med” eller nåt sånt. Det är ffa en vana som måste ändras.

      • meknow says:

        Jag svarade, hela min uppväxt: 14 52 83.
        Det var så man gjorde, vad jag minns!

        När jag svarar hos nån annan svarar jag oftast “Hos Eriksson”, och några av de som känner mig svarar “Hej Hos!” på det.

        Numera blir det namn och efternamn.

        …men hos min kompis brukar jag ploja, eftersom han är en kul sort. Senast lyfte jag hans lur när det ringde och sa “Gunnar”, och det är kanske inte så snällt, för det heter ingen av oss. Stackarn i andra änden behövde en stund på sig att komma fram till att han visst ringt rätt, han känner mig, men blev ändå lite förvirrad, såklart… Jag låter inte som en Gunnar.

        Men Mikkes kommentar efteråt tyckte jag om: Han sa, att nästa gång det ringer ska han svara med Gunnar, och om någon frågar varför ska han förklara att han bytt kön.

        Andra kanske inte tycker detta lät kul, men… Det var det!

        Jag tror jag ville komma fram till att det kan vara bra att svara med nåt man heter, så Ulf slipper bli förvirrad!

      • Ylva says:

        Det är sant. Och vanor kan sitta nog så hårt.

        • Ja, oh ja. När jag tänker efter är min “replik” det som min pappa brukar säga när han ringer upp. Om det är han som svarar säger han “Ja, det är Inge”, men om han ringer upp säger han alltid “Ja, hallå” när man svarat. Så jag har härmat honom, helt enkelt.

  4. meknow says:

    Hemma hos släktingar blir det konstigt att svara “Hos Enfridsson” om man själv heter det. “Kajsa Enfridsson hos Enfridssons”.

    “Hallå”, är det helt ute?

    Jag vet folk som svarar med “Vem är det?”, men nu med nummerpresentatörer blir det mer ovanligt tänker jag!

  5. Moa says:

    Jag svarar alltid med efternamn hemma (bor hos föräldrarna) eftersom jag bytte namn 2007 och släkten känner mig fortfarande som Emma och jag tror att dom ska tro att dom ringer fel annars… Sen finns det folk som bara känner till min mammas efternamn Königsson och blir ställda när någon svarar Andersson men när 75% av familjen heter Andersson får dom faktiskt lära sig det.
    Däremot om någon utanför kontaktlistan ringer till min mobil svarar jag alltid med Moa, ringer man min mobil utan att ringa fel borde man också veta vad jag heter är väl mitt resonemang :p

    Om folk i allmänhet känner dig som Immanuel tycker jag du ska svara med det 🙂 Sen får dom tro vad dom vill, haha. När mina föräldrar ringer hem har jag fått någon form av vana i att svara “Anderssons dårhus”…

    • Jag svarade med efternamn när jag var yngre, tills folk började säga att de hade kommit fel när de skulle prata med pappa (som heter Axelsson). Och sedan drygt tre år är det bara “ja hallå”. Det borde jag verkligen kunna träna bort…

  6. MM says:

    Alltså såhär ska telefonering gå till! 🙂
    http://www.telehomo.se/telefonering.html

    Jag har ingen nummerpresentation på min hemtelefon och brukar ändå chansa på att trams-svara när jag tror att det är min sambo ringer från jobbet. Förvånansvärt nog har ingen blivit arg över att jag med glad ton svarat “hej på dig” eller liknande 🙂

    Ibland när det är telefonförsäljare så brukar jag spela “efterbliven” eller allmänt driva med dem.

    P.S. ett tips till alla hushåll som består av mer än en person: i dagens bredbandstelefoni-tider så tycker jag att det är kanonbra att ha en separat hemtelefon per person. Det är jätteskönt att veta att “det är inte till mig” och slippa svara “Sanna är inte hemma” när det ringer på hennes telefon (och vice versa). D.S.

  7. degbunke says:

    Jag svarar enbart med mitt förnamn. Aldrig med telefonnumret (som är hemligt) eller med efternamnet (som inte är så vanligt). Kalla mig paraniod men… Om någon ringer fel och ställer frågan “var har jag kommit?” så svarar jag alltid med motfrågan “jaa, vart skulle du?”. När personen då (förmodligen) säger “jag skulle till XX” så svara jag “jaha, men då har du kommit fel”.

  8. Susanna says:

    När jag bodde “hemma” så sa jag alltid “Stridh” när nån ringde, alltså mitt efternamn. Nu för tiden brukar jag bara säga “hallå” i luren eftersom jag inte har nummerpresentatör längre, men om det är min mamma som ringer så brukar hon bli sur och säga att man minsann ska svara ordentligt med sitt förnamn när nån ringer till en. 🙂

  9. Pingback: Testosteroneffekter mot telefondefekter « trollhare

  10. Pingback: Jag tänker aldrig mer be om att få bli kallad Immanuel « trollhare

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *