Galenskapens historia

För fem år sedan försökte jag komma tillbaka till högskolan. Jag hade kraschat ordentligt under hösten, legat på psyket i två månader och varit borta en termin från skolan. Nu skulle jag börja igen. Praktik, sista terminen på lärarutbildningen. Jag klarade en dag på skolan, och en dag på fadderskolan. Sedan skulle jag ha självstudier resten av veckan, var det tänkt, men jag irrade runt varv efter varv i hela stan för att jag mådde så dåligt. När jag gått runt i två dagar kom jag på att jag var i närheten av fadderskolan, så jag gick in och letade upp min handledare.

Det var när jag klev in i lärarnas korridor som jag bestämde mig för att hoppa av. Jag insåg att allt annat vore naivt, och det kändes bra – ända tills jag berättade det för handledaren. Hon såg medkännande på mig, och sa att ifall någon frågade så skulle hon säga att jag hade brutit benet. Utan att jag hade bett om det, utan att jag hade gjort minsta antydan till att skämmas. Jag har aldrig skämts för mina psykiska problem, även om jag skämts för att jag är en demon de gånger jag trott det, men där och då lärde jag mig att psykisk sjukdom är något man faktiskt borde skämmas för.

Böcker: History of madness och History of sexuality (1-3) av Michel Foucault, och Melankoliska rum av Karin Johannisson

Galenskap och sex

Idag pluggar jag igen, och den här gången finns det ingen som ens skulle våga antyda att jag förväntas skämmas. Det kan bero på att ifall någon skulle säga något sånt så slår jag dem i huvudet med A History of Madness; 800 sidor galenskapsteori. Jag skriver på en uppsats som aldrig hade blivit av om det inte hade varit för de här fem åren. Jag kan stördstigmat på mina fem fingrar, och psykiatrin på mina andra fem. Det underlättar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Funkis, Överlevnadshandbok, Personligt, Psykiatri, Psykologi, Skam, Social fobi and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

0 Responses to Galenskapens historia

  1. Edward says:

    Jag bloggade om ungefär samma grej för ett litet tag sen: http://realfrille.blogg.se/2010/january/why-is-depression-a-shame.html

  2. puffan78 says:

    History Of Madness skulle jag vilja läsa. Men även om jag kan engelska, så känns det tungt. Finns den på svenska tro?

    Och nej, man ska aldrig skämmas över psykisk sjukdom!

  3. Det finns en av hans böcker om galenskap på svenska, men den är inte lika tjock som den här, utan är en sammanfattning. Vansinnets historia under den klassiska epoken, heter den då.

    Det är ganska tung litteratur, men för mig är den extremt intressant. Annars kan jag rekommendera Karin Johannissons böcker, hon skriver lite mer lättillgängligt och på svenska.

    http://sv.wikipedia.org/wiki/Karin_Johannisson

  4. puffan78 says:

    Åh, tack för tipset!

    *skriver upp*

  5. Pingback: Döden är inte vacker – men självmord är inget att skämmas för « trollhare

  6. hej Trollhare! intressant detalj: Foucault bodde långa tider i Sverige när han skrev The history of madness, och skulle doktorera på den vid Uppsala universitet, men de högförnäma professorerna tyckte den var för konstig, så de avslog, varpå Focault åkte till Franrike och blev en av vår tids absolut främsta tänkare. läs gärna History of sexuality oxå – kanske den bästa av hans “historieserie”. den handlar bl a om hur olika psykiatriska sjukdomsdiagnoser har skapats. som Foucault fastslår – dagens oantastliga och absoluta sanningar har sannerligen ett smutsigt förflutet….

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *