Att inte se människor för alla skrattgropar

Snöig kyrkogård. En gammal tant går mellan väldigt höga granar.Göransson Arena. Kameraväskan över axeln. Fullt med skyltar om Melodifestivalen och funktionärer i oranga västar. Och den enda människa som fastnade på bild var en gammal tant på kyrkogården.

Jag tog inte en enda bild när jag gick förbi arenan, för den biten är bara transportsträcka för mig. Målet var kyrkogården, och när jag gick förbi arenan på vägen dit la jag knappt märke till all trafik. Jag tänkte liksom inte på det, eftersom jag var djupt försjunken i min uppsats och gick och grubblade på några textrader som jag inte förstod. Först när jag passerade arenan igen på vägen hem kom jag på att det hela var ganska knäppt.

Jag som gillar Melodifestivalen. Jag som tycker det här är jättekul. Varför ska jag inte dit? Jag kan hitta olika bortförklaringar, men egentligen handlar det om en enda sak: Min sociala fobi. Jag har gjort enorma framsteg under det halvår som jag har gått i KBT, och jag klarar sånt jag aldrig skulle vågat drömma om för bara några år sedan, men det finns gränser. Det händer att jag intalar mig att jag skulle fixa det, att jag är tillräckligt mentalt rustad och socialt kompetent för att klara av att gå på något sånt jippo. Det händer att jag intalar mig själv att jag – om jag bara vågade – tillochmed skulle kunna tycka att det var kul, utan att känna ångest. Jag har svårt för att säga att jag hatar saker, men är det något jag hatar så är det min egen förmåga att ständigt hindra mig själv.

Jag gick där med kameran i väskan och funderade över hur jag kom på att jag inte kunde bli journalist. Jag var väl tretton när jag insåg att journalistyrket kräver att man är socialt kompetent, om man så gömmer sig bakom en datorskärm dagarna i ända. Man måste ändå ha kontakt med människor och tala deras språk flytande. Det är av samma anledning jag aldrig bloggar några intervjuer med människor jag egentligen skulle vilja intervjua och som jag tror gärna skulle ställa upp. Det är av samma anledning de enda gånger man ser människor på mina bilder är det jag själv eller familj och vänner. Jag söker mig till folktomma miljöer innan jag tar upp kameran, som om jag skämdes.

Det gör jag. Jag skäms. Jag skäms för att jag har massor av möjligheter och vet vad jag vill, men inte förmår mig att göra det. När jag kommit så långt i tankarna började jag älta igen. Jag är less på att aldrig vara nöjd med mig själv. Det enda som hindrar mig är ju jag själv, men jag är en mäktig fiende. Det var då jag kom på det: Om jag är en mäktig fiende så har jag i alla fall på något sätt kontroll över situationen. Jag har makt att förändra, om jag bara visste hur. Jag måste bara komma på hur jag ska lura mig själv att må bra, och sluta invagga mig i en falsk osäkerhet. Men hur det går till har jag ingen aning om.

Jag fotar inte människor, för jag kan inte se deras ansikten. Jag ser irisringar, näshår och rynkor, finnar, skäggstrån och skrattgropar, men jag ser inte ansikten i sin helhet. De är liksom för stora för att ta in, som om jag vore så oerhört liten själv. Tre år har gått sedan jag bestämde mig för att försöka överleva, och först då föddes jag. Kanske kan jag vara mer tolerant mot mig själv om jag ser mig som en treåring.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Bilder, Överlevnadshandbok, Personligt, Psykologi, Självkänsla, Skam, Social fobi, Social inkompetens and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

0 Responses to Att inte se människor för alla skrattgropar

  1. Rospiggen says:

    Åh, jag vet ju egentligen också vad jag vill men jag kommer mig ju inte för och jag ska ju TRO på mig själv, att det jag t ex tillverkar ska nån annan köpa eller det jag skriver ska nån annan läsa – och bedöma!! Gubevars :/
    Att jag hittade till det här inlägget är för att jag googlade “svag central koherens” och kom då hit och jag har som sagt fått mitt svar idag på min utredning och jag måste säga att jag fattar INGENTING *sucka*

    Vadå sköldkörtel????

  2. Sköldkörteln: http://sv.wikipedia.org/wiki/Sk%C3%B6ldk%C3%B6rtel

    Gissar att de misstänker att du kan ha hormonproblem också, men det är bara en gissning. Jag tycker du ska be dem förklara vad det står där.

    Central koherens är förresten förmågan att se helheter och inte bara detaljer, något som många med NPF kan ha problem med.

  3. Rospiggen says:

    Och jag ser ju alla detaljer och inte helheten *s*.
    Jag fick svar av en kompis att adhd har jag helt klart men de vill kolla körteln med tanke på biverkningar av adhd-medicinen.
    Det känns vettigt för jag har ju alltid varit sån här och inte bara nu så ja, vi får se helt enkelt.
    Ska kolla länken du gav.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *