ADHD avslöjar unkna könsfördomar

Jag måste bara bjuda på ett citat från en alldeles fenomenal debattartikel om ADHD-diagnoser och kön, skriven av Anna Sofia Andersson:

“Att flickor visat sig ha ADHD i samma utsträckning som pojkar, innebär att kriterierna för ADHD behöver förändras så att de också passar in på flickor. Annars riskerar många att bli utan diagnos. Det finns fortfarande läkare som inte känner till symptomen hos flickor och kvinnor. Och på många håll i landet är det långa köer till både utredning och behandling.

Dessutom behöver vi ännu mer forskning på det här området. I framtiden kommer man troligen att kunna hitta undergrupper till diagnoserna och få mer nyanserad förståelse för olika individers svårigheter. Problemet med diagnoser är att de kan ses som en alltför grovt tillyxad syn på människor. I själva verket finns uppmärksamhetsproblematik i en glidande skala inom befolkningen. Torkel Klingberg påpekar i sin bok Den översvämmade hjärnan (Natur och Kultur, 2007) att ”forskarna måste bli ännu mer precisa för att kunna gå vidare” och en alternativ väg är att inrikta forskningen på att mäta olika mentala funktioner istället för på diagnoser. Medicineringen vid ADHD hjälper också vissa människor som inte passar in i diagnoserna, men som det ser ut idag får de inte tillgång till den hjälpen.”

Jag håller med helt och hållet. De diagnoskriterier som finns för till exempel ADHD är grundade på de symtom som syns hos unga pojkar. Det gör det svårare att ställa diagnoser på flickor, men också på vuxna oavsett kön. Tjejer med ADHD är sällan utagerande, utan de sitter tysta istället, och blir därmed osynliga. Det är så man brukar förklara det faktum att tjejer är underdiagnosticerade, men det finns en annan aspekt av det hela också. Jag funderar på om det inte är så att tjejer som faktiskt är utagerande också bestraffas hårdare än om de vore killar.

För ett tag sedan berättade en vän om en annan vän, vars dotter gått i en aspergerklass. Dottern har alltså Aspergers syndrom, och var ganska utagerande eftersom hon inte fick det stöd hon behövde. Jag minns inte riktigt hur det var, men barnet blev i alla fall omplacerat till en annan skola – med orden “Hade hon varit en kille hade vi kunnat acceptera detta, men inte nu”. Lärarna och skolledningen hade alltså tyckt att det vore okej om en pojke hade betett sig så, men en flicka hade andra krav på sig. Istället för att ge mer stöd så skickade man alltså iväg henne till ännu ett nytt ställe.

Jag börjar tro att det beror på att vi lever i ett samhälle som har gjort det möjligt att normalförklara vissa ADHD-drag som typiskt grabbiga – men absolut inte alla ADHD-drag, och absolut inte i den omfattning som faktiskt krävs för att få en diagnos. Det är bara “typiskt killar” att vara lite stojiga och stökiga och ha svårt att vara tysta och vänta på sin tur. Även om ADHD är så mycket mer än så, så kan det nog vara så att den manliga könsrollen triggar ett visst beteende i killar med ADHD, och den kvinnliga könsrollen ett annat beteende hos tjejer med ADHD. Killar får lättare rätt diagnos, medan tjejer osynliggörs så långt det överhuvudtaget går – för att sedan betraktas som ett extremfall som behöver speciallösningar.

Personer med neuropsykiatriska funktionshinder får inte den hjälp de behöver om de är för tysta, för lugna och för inåtvända, men om de istället vänder frustrationen utåt så kan de få omgivningen att reagera. Pojkar gör det i större utsträckning än flickor, och får därmed lättare uppmärksamhet – men de få flickor som faktiskt är utagerande tas kanske på större allvar. Vilket av de två bemötandealternativen som är bäst vet jag inte, men helt klart är att förlorarna är alla de som är tysta och inåtvända. Väldigt ofta är det just tjejer. Det säger en hel del om de fördomar om kön som fortfarande styr våra liv.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Aspiequeer, Barn och genus, Funkis, Funkispolitik, Genus, NPF, NPF i media, NPF-forskning, NPF-vård, Psykiatri, Psykologi, Sexism and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

0 Responses to ADHD avslöjar unkna könsfördomar

  1. Spännande! Själv undrar jag ofta vad som orsakar ADHD och ser fram emot mer forskning inom det området, speciellt med tanke på min egen diagnos paralellt med en psykundersökning jag genomgick i lågastadiet som visade att jag var “normal”. Misstänker ibland att utöver en predisponering så kan en orsak vara otryggheten inom skolan.

    • Hur menar du då? När jag pratar om ADHD så tänker jag ffa på ett visst sätt att fungera, som är medfött, men att det sedan beror på omgivningen hur väl det “syns”.

  2. Julia says:

    Läste imorse och fascinerades av historien om kontinuerlig ommedicinering utan att någon funderade på om det kanske var diagnosen det var fel på, inte medicinen?

    • Det säger kanske något om mig, att jag INTE reagerade på det… Jag vet ju inte hur det var i det här fallet, om det var en och samma läkare (=ovanligt), och ifall alla var överens om att det var bipolär, men på något sätt känns det tyvärr ganska typiskt. Sedan kan man ju såklart ha både bipolär och ADHD, och att de bipolära sidorna syns tydligast i vårdkontakter, och att det är därför man medicinerar det i första hand.

  3. LeoB says:

    @Immanuel:

    Medfött? Men Allan Schore’s och andras forskning då? Och forskning kring föda, allergier m m.

    Vet inte hur det ser ut för ADHD, men kolla den här rapporten där omega-3 gavs till patienter som har hög risk för psykoser (dvs såna som det i läkarutlåtande står att de “oundgängligen behöver neuroleptika”):

    Long-Chain {omega}-3 Fatty Acids for Indicated Prevention of Psychotic Disorders

    Resultatet när de i stället fick omega-3 var att de hade en sex ggr mindre chans att få psykoser. (Men det resultatet får man tydligen bara om patienterna aldrig tidigare har fått neuroleptika. Ett liknande försök gjordes av samma forskare några år tidigare då patienterna redan fått neuroleptika och då hjälpte tydligen inte omega-3 om jag läste det rätt (hade lite bråttom). Skrämmande tycker jag.)

    Såvitt jag förstår är det här patienter som man räknar bland dem som har en “medfödd risk” att få psykoser (om jag inte missuppfattat det).

  4. Pingback: ADHD – en jämlik diagnos? « Genrep

  5. SisterofNight says:

    Klart kvinnor och flickor alltid straffas hårdare om de är utåtagerade. Det är bara att titta runt omkring sig så ser man det jämt. En pojke el man är ju bara “sig själv”. I värsta fall är han ju en “bög” om han inte beter sig så.

    Yeah, vad trott jag blir på sånt här. Och när jag säger detta, ja då blir jag oftast kallad för manshatare, feministfitta, slyna eller annat mysigt. För klart jag hatar alla män. Givetvis.

    • Jo, men det intressanta är att den biten har glömts bort när man diskuterat könsskillnader och ADHD, utom möjligen i de redan frälsta kretsarna, så att säga. Ta tex. det s.k. argumentet en del kör med att ADHD-diagnoser är ett sätt att sjukförklara en “naturlig” pojkroll, med insinuationer om att förskolan och skolan är en kvinnocentrerad värld. Där utgår man alltid ifrån att det handlar om utagerande pojkar, och därför brukar motargumenten också göra det.

  6. Pingback: En diagnos som räddar liv. « TankariLösVikt

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *