Vikten av att vara ouppfostrad och feg

Det var något slags läger på en gård ute i skogen. Vi lekte mycket och det var en massa aktiviteter som skulle vara roliga, fast det blev alltid någon slags märklig stämning så fort jag kom in i rummet. Jag fick en känsla av att de andra inte kunde vara sig själva när jag var med, men att de var för artiga för att säga till. De kunde ju inte gärna säga åt mig att jag inte fick vara där, för det vore att vara lika ouppfostrad som jag. Själv var jag för väluppfostrad för att rymma därifrån.

Så kom avslutningsdagen, och vi skulle få godispåsar. Ja, det är riktigt barnsligt, fnittrade en av ledarna, men det är så roligt ju. Vi ställde upp oss på kö ute på gårdsplanen, och jag hamnade ganska långt bak. En av ledarna hade stora kassar som hen precis hade lyft ut ur bakluckan på en bil, och delade ut mindre påsar ur de stora kassarna. Jag såg de andra som redan fått sina påsar jämföra innehållet.  I grunden verkade påsarna innehålla samma sorts godis – en chokladbit, en klubba, en tablettask, två godissnören och ett antal blandade lösa godisar – men ingen hade fått exakt samma saker som någon annan. När en person hade fått Kexchoklad hade någon annan fått Dubbelnougat. När någon hade fått många fruktkolor hade den som stod bredvid fått många sura colanappar. Och så vidare. De hittade godis de glömt bort att de gillade, och jag funderade över om ledarna valt godiset för var och en just därför.

Så var det min tur, och jag klev fram. Jag visste inte riktigt vad jag hade förväntat mig, men ledaren vände sig direkt till personen bakom mig i kön och gav henom en påse, och sedan personen bakom den, och bakom den. Jag stod kvar, blickstilla, i några sekunder innan jag fattade. De hade hoppat över mig. Inte av misstag, utan det var självklart att jag inte skulle ha någon godispåse.

Jag skämdes för att jag hade trott att jag var något, att jag också skulle få en påse. Jag skämdes för att jag hade utsatt mig själv för de andras blickar där jag stått i kön; hade de inte tittat på mig som om de hade vetat att jag inte skulle få någon? Hade inte alla utom jag förstått att jag inte skulle få? Hade inte en av ledarna tagit ett steg framåt och öppnat munnen när jag ställde mig i kön, som om hen ville säga åt mig att gå bort, men sedan hindrat sig själv för att det vore ouppfostrat? Det var bättre att låta mig förstå det själv. Det var bättre att inte säga något, utan bara ge mig en känsla av att vara fel men utan att ge mig en chans att förstå varför.

Jag stod kvar bredvid kön, för att jag inte visste vad jag skulle göra. Jag vågade inte säga något, och inte gå till de som hade fått sina godispåsar eftersom det vore att erkänna att jag trott att jag tillhörde dem. Jag vågade inte gå tillbaka in i huset, för då måste jag passera ledarna som stod på trappen och övervakade utdelningen. Jag vågade inte springa min väg, av rädsla för att bli eftersökt och hittad. Så jag stod där och försökte lösa upp mig i atomer av skam. Det fungerade inte.

Ledaren som delade ut påsarna tittade inte på mig för en sekund, men sa plötsligt att jag skulle gå runt bilen och öppna dörren på andra sidan. Jag visste att det inte var någon godispåse som väntade där. Mycket riktigt stod där bara ledarens handväska, och hen sa åt mig att ge henom den. Jag tog upp handväskan, som öppnade sig av sig själv. Den var en sådan handväska som ser ut som en liten kasse, så jag kunde se ner i den. Jag såg en plånbok, en nyckelknippa och lite andra saker. Jag gick fram till ledaren, men eftersom hen var upptagen med att dela ut påsar tog hen inte emot väskan när jag höll fram den.

Jag öppnade munnen för att fråga om jag skulle lägga väskan i bakluckan bredvid henom, när jag plötsligt kände hur illa jag mådde. Jag kräktes ner i väskan, och över ledaren. Alla stannade upp och stirrade när min spya färgade henom illgrön. Sedan sprang jag därifrån, ut i skogen, och gömde mig i en bäck tills de slutat leta.

Hur många gånger jag har drömt någonting sånt här vet jag inte; det finns tusentals varianter av drömmen. Förr i tiden slutade drömmen aldrig med att jag sprang, för jag vågade inte fly. Jag härdade ut, och det gjorde allt värre. Idag har jag lärt mig att springa ifrån problemen. Jag tror alltid att det ska göra att det bara blir värre, men det stämmer inte – för egentligen är det inte att fega ur, även om det är så det känns. Det jag alltid har sett som feghet i mig själv kanske är den där självbevarelsedriften som folk pratar om.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Personligt, Psykologi, Självkänsla, Skam, Social fobi, Social inkompetens and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

0 Responses to Vikten av att vara ouppfostrad och feg

  1. Sara says:

    Usch, vilken otäck dröm.

  2. dam i tofflor says:

    Läskigt, hu! Men du stack i alla fall!

  3. dean says:

    vad hemskt.
    och du har världens bästa blogg. kram.

  4. Pew says:

    intressant!

    när jag var yngre och inte ville veta av vem jag var så sprang jag jämt i mina drömmar, flydde från än det ena än det andra och var alltid på flykt.
    när jag började nysta i det så sprang jag mindre och idag när jag har kontakt med mina känslor så står jag i regel stilla i drömmarna.

    intressant att det är omvänt för dig.

    • Jo, jag flydde ofta, men då hade jag alltid BÖRJAT fly innan drömmen började. Jag var liksom redan på flykt, och det var ingenting jag valt själv utan tvärtom grämde jag mig över att jag gjort saken värre genom att tex. råka kliva på en buss som jag trodde skulle gå hem men visade sig vara ett tåg som gick direkt till Köpenhamn, och sånt. För när jag av misstag började fly så bekräftade jag ju att jag var skyldig, och det drog mer uppmärksamhet till sig att de satte in poliser, skallgångskedjor etc. på jakten efter mig, när jag egentligen frivilligt hade gått med på det där bergrummet. Det är det där att BÖRJA fly som jag inte klarade av.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *