Våga inte påstå att jag inte är bitter och arg – gör mig inte till ett offer

Amanda Brihed har skrivit det bästa blogginlägget jag läst på riktigt länge. Hon förklarar vad transsexualism är på ett väldigt bra sätt, och inleder med oerhört mycket känsla. Amanda beskriver de fördomar som jag antar att hon själv har mött, som inte är helt ovanliga:

“Till er därute som fortfarande envisas med att använda fel pronomen. Till de som känner till mitt förra namn och vägrar lära er att använda mitt rätta namn. Till er som inte förstår den smärta jag bär på. Till er som inte fattar vad transsexualism egentligen handlar om.

Till de vilsna arbetsförmedlare som envisas med att presentera mig som honom och som någon sorts påhittat missfoster inför mina eventuella framtida arbetsgivare.

Till de arbetspsykologer som envisas med att skriva i utredningsunderlag och presentationsunderlag att jag är en HAN som behöver få utrymme hos en arbetsgivare att LÅTSAS vara en HON. Som envisas med att jag behöver en arbetsgivare som LÅTER mig vara TRANSSEXUELL på HELTID. Som om jag överhuvudtaget hade ett VAL.

Till de människor som hävdar att det jag behöver är en arbetsgivare som låter mig vara transsexuell på heltid för att jag behöver uttrycka min SEXUALITET PÅ HELTID.

Som om jag sprang runt i orange hotpants och rosa boa på arbetet, hade gruppsex fem gånger innan lunch varje arbetsdag och förväntade mig en jävligt stor julbonus varje år för min fantastiska lockiga frillas skull. I wish. Världen kanske skulle vara ett bättre ställe då?

Till er som inte förstår bättre. Det här är för er.”

Och hon fortsätter:

“Får jag skrika?
Får jag ställa mig på gatan och bara gråta?
Får jag gömma mig i ett mörkt hörn och känna mig svag och ledbruten och förtvivlad?
Är det ok?

Kan jag ta mig den friheten?
Jag vill ta mig den friheten.

För att jag vägrar vara stigmatiserad på grund av vem jag är. För att jag är trött på att bli sedd som ett offer. För att jag insisterar på min egen mänsklighet och på mitt eget människovärde. Att jag alls har ett. Människovärde.”

Och sedan:

“Smärtan och de problem som är kopplade till transsexualism bör inte förringas. Att människor kan må bra trots eller till och med på grund av transsexualism ska inte heller förringas.

Kort: Gör mig inte till ett förbannat jävla offer på grund av min bakgrund!!! – något jag kämpat för i många år; jag vägrar vara ett offer på grund av omvärldens fördomar. Men vi måste förstå vad det handlar om… På riktigt.”

Eftersom jag själv hela tiden brottas med mina egna komplex över offerrollen som transsexuell gick det in väldigt djupt i mig. Orden “Gör mig inte till ett offer” fastnade, och när jag läste inlägget för säkert tionde gången på mindre än ett dygn förstår jag plötsligt var offerrollandet överhuvudtaget kommer ifrån.

Jag har alltid hatat att bli tyckt synd om, men inte vetat hur jag ska hantera det. Ett tag försökte jag att göra det omöjligt att tycka synd om mig; jag försökte vara så sur och tvär som det bara gick. Jag blev av med det värsta – syndomtycket – men slapp ändå inte anklagelserna och självömkan och offerrollande. Så jag bytte taktik, och försökte låta bli att prata om saker som jag märkte kunde trigga syndomtycket och därmed anklagelserna, och blev mer noga med hur jag formulerade mig.

Jag är minst lika bitter och cynisk idag som för något år sedan, och jag självömkar förmodligen ännu mer, men hur bitter, cynisk och självömkande man låter har ingen direkt koppling till vad man faktiskt tänker och känner. Jag får mindre syndomtycke idag, och det händer tillochmed att jag får såkallade komplimanger för att jag inte är så bitter och aggressiv som “alla andra” transsexuella/transpersoner/feminister/vänstermänniskor/bokstavsvuxna/psyksjuka/veganer är. Varje gång är jag snubblande nära att fräsa åt dem att jag faktiskt är precis så jävla bitter, om inte värre. En av mina ömma punkter är nämligen generaliseringar.

Ibland spelar det faktiskt ingen roll att människor bara är okunniga, om de ska föreställa att vara psykologer men kallar det för att “leva ut sin sexualitet på heltid” att leva som kvinna. Ibland spelar det faktiskt ingen roll att människor vill en väl, om de ständigt använder fel namn och fel pronomen, fast man bett dem. Ibland är det faktiskt den förbannat välvilliga och tanklösa okunskapen i omgivningen som gör en till offer. Man tvingas in i en offerroll som bakbinder ens händer, och blir sedan anklagad för att inte kunna resa sig själv.

Jag säger som Amanda: Gör mig inte till ett offer – men jag riktar det framförallt till de som faktiskt inte fattat ett dugg.

***

Läs inlägget här. Jag måste tillägga att reaktionernaavslöjandet om att nästan varannan kvinnlig skådespelare har blivit sexuellt trakasserad – rättare sagt: Den talande tystnaden då så få av de tillfrågade kvinnliga skådespelarna ville kommentera undersökningen till att börja med – definitivt har fått mig att fundera över varför folk är så förbannat rädda för att bli offerrollade. En av de bästa artiklarna, som jag också blivit inspirerad av: “Apartheid, den rara versionen”. Transsexualism är definitivt en funktionsnedsättning där det största hindret ofta är en otillgänglig omgivning.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Funkis, Funkispolitik, Genus, HBTQ, Intersexualism, Könsidentitet, Kultur och media, NPF, Överlevnadshandbok, Psykiatri, Psykologi, Regnbågsidoler, Sexism, Självkänsla, Skam, Språk, Trans* i media, Transitionsdagbok and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

0 Responses to Våga inte påstå att jag inte är bitter och arg – gör mig inte till ett offer

  1. Bra, jättebra, jättebäst! I synnerhet tycker jag samma som du när det gäller generaliseringar och det gäller överlag…både i allmänhet och särskilt i synnerhet.

  2. Pingback: Trans, en lektion « Per pladdrar på

  3. Devin says:

    Det spelar ingen roll om vi beter oss som offer eller ej, det kommer ändå alltid att finnas folk som ser oss som det. Eller tvärtom – vi kan bete oss hur som helst men ändå få höra vilka hjältar vi är bara för att vi inte ligger ner och dör….

    Ibland känner jag starkt för att gå in i garderoben – låtsas som att jag inte alls är lesbisk, transvestit eller funkis . men då skulle jag må sämre än vad jag gör av alla inskränkta människor, och inte vara jag. Och det vill jag ju inte sluta vara nu när jag börjar fatta vem jag är.

  4. p says:

    men du, så bra skrivet! självpåtagna tolkningsföreträden och generaliseringar kan få det att krypa i kroppen.

  5. dam i tofflor says:

    Nu är det något jag inte förstår igen. Arbetsgivare som LÅTER någon vara transsexuell?! Det kan väl inte de bestämma. Kanske dags för en dos acceptansintolerans. Men varför har det betydelse alls i arbetslivet om man är transsexuell? Man ska jobba?? Menar de att transsexuella uttrycker sin sexualitet mer än andra? Jag tror jag ska leta upp en arbetsgivare som LÅTER mig vara medelålders. Och som står ut med att jag uttrycker denna min medelåldrighet hela dagarna. Är det nå’t jag har missat här?

    • Hahaha, ja! Hitta en arbetsgivare som låter dig uttrycka din medelåldrighet 😉 Det är märkligt hur folk kan få för sig att det är något val man gör. På något sätt blir det ännu märkligare när det handlar om en person som formellt sett har fått fastställelse etc. Kan en arbetsgivare kräva att man byter kön? Ja, tydligen…

  6. Pingback: Lagen om fastställelse av könsmaktsordning i vissa fall « trollhare

  7. Pingback: Jag är bitter av din brist på bitterhet. Jag är ett offer för den offerroll du tvingar på mig. « trollhare

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *